April, april......

Då hemfärden från Lilla huset på ön igår stundtals kändes som en klättring i Högsta Bergen i Världen, är det inte utan att det känns lite skönt att ha fast radhus under fötterna idag. Här skiner dessutom solen och nästan inte en enda snögnutta kvar. Fast nu ljuger jag ju! Snöhögarna står som spön i backen, täckta av äckligt svart grus och lär väl ligga kvar till midsommar. Fast jag tittar åt ett annat håll, åt det snöfria hållet. Det finns ju fläckar här och där............

Men titta så fint! Våren står som spö i backen
och vi njuter så av påskdagens härliga väder!

Annandag påsk, åka-hem-till-stan-dagen vaknar vi till "Hej, mitt vinterland".........

.... så vi svävar hemåt i trevligt aprilväder...........

Skitstora bilen och skitlilla spaden. Men vad gör bilen i diket????

Nu ska man, jag, inte klaga. Inte alls. Men ibland känns det som varken vädergudar eller några andra gudar heller är med en. Eller nåt. För när vi svävat där på isen och vattnet i 20 minuter och når fastlandet, upptäcker svärfar att han glömt bilnycklarna kvar i Stora Huset på ön.
"Shit happens" hade tonåringarna sagt och blivit jättearga och jättefrusna i tygskor, skinnjackor, chinos och ingen mössa alls.
Nu var det ju inga "teens" med, tackolov, utan fem vuxna ordentligt påpälsade med devisen "man vet aldrig vad som kan hända på vägen" inbankade i skallen.
Nä. Man vet ju inte det.
Så, vi parkerar Mormor, 90 år, i väntsalen på busshållsplatsen, pulsar fram till bilarna, vi har ju två så glömd nyckel är inget problem.
Ända tills den enda fungerande bilen hamnar i diket för att det är så ebarmligt svårt att se vart vägen tar vägen.
Sen vidtar aktivitet "gräva-fram-skitstor-bil-med-skitliten-spade" ett antal minutrar tills herrarna i sällskapet inser det omöjliga i just det och ringer bärgningsbilen. Som visar sig vara en bekant. Som tycker att det är lite putslustigt att det är just vi som ringer. Ingen av oss kan se det lustiga i det, efter ett par timmar i skitväder fryser man trots långkalsonger. Så är det bara.
Nåväl, bilen kommer ur diket och vi äntligen iväg. Närmsta bensinmack fick ett angeläget besök, toalån och "så-varmt-det-bara-går-kaffeinköp".
"Välkomna hem" ropar Lilla Syster när vi äntligen, äntligen når radhuset.
"Var det en mysig resa"?
I alla fall händelserik!