Grus i dojan

Asch, lite grus i maskineriet bara. Eller, en hel vecka har det känts som jag haft en sten i skon, ni vet en sån där liten som slinker in i dojan och verkligen skaver. Skillnaden mot en sten i dojan och skav i verkliga verkligheten är ju att den ena går att vända upp och ner, skaka om och sen är det tomt och man börjar om från början.
Jag HAR skakat om mig själv men det hjälper inte särskilt. Ändå har det betats av en hel del "måsten" i veckan, t ex
är Introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen nu avslutat. Jag säger "hejdå" till den mest korkade handläggare jag träffat i hela mitt liv och hoppas att jag aldrig, nevverevver, behöver ha något med honom att göra.
Vidare är arbetsplatsträning på "G"! I ett växthus! Nu har jag ju läst om naturens helande kraft på människor och att få förmånen att prata med blommor och blad ett par månader känns som en befrielse. Jag tror att det kommer att bli jättebra!
Och ja, sen har ju den stora handbollscupen gått av stapeln. Den där jag och mamma bakade 1000 bullar till. Typ.
Hela söndagen tillbringades i sporthall säljandes fika till hugade spekulanter. Riktigt kul ju! Store Brors lag tog sig ända till final och en hedervärd andraplats, hela syskonskaran med mormor i spetsen hejade för allt vad de orkade. Och mamman står bakom fikadisken och gråter. Vad tusan, är det åldern som gör att man blir så blödig och gråter för allt och allting?
Idag konstaterar jag att det är måndag, solen skiner och man borde vara glad. Det är ju vår ju! Cyklarna ska ut! Och jag har en sten i skon................ snart dags för sandaler. Då jäklar!