Man skulle ju kunna tro....

..... att jag städade bort mig själv i lördags eller packade ner mig i en kartong i söndags och blev undanstoppad tillsammans med vinterkläderna till nästa säsong. Men nej. Av garderobstömningen blev intet eftersom Största Systern fyllde år och innan firandet skulle Stora Syster skjutsas till jobbet = övningsköra, vinterdäcken av, frukosten bort och paketen slås in.
"Du överplanerar" säger Älsklingen och menar att vinterkläderna kan hänga en vecka till utan att vi går under. Så sant!
Överplanering är annars mitt bästa ämne! Men jag övar på att bli en bättre "lagomplanerare". Det går så där, stundtals.
Något jag däremot har övat mig längre på, är att vara mamma. I söndags 23 år! Hurra för Största Systern. Och mamman.
För 23 år sedan hade jag ett litet yttepytteknyte i min famn och visste inte riktigt hur jag skulle hålla, vad jag skulle göra och varför skrek hon så? Och ska hon sova så här mycket? Vad ska hon ha på sig? Har hon ätit tillräckligt? Hon har prickar. Ska bebisar ha det? Är det farligt? Vad kan det vara?!
My god! Idag skrattar vi åt det, Största Systern och jag, hur jag var den ängsligaste mamman i världen och höll på att tjata hål i huvudet både på pappan och släkten. Men jag visste verkligen inte, fick något slags glapp i ledningarna och kunde inte tänka själv. Då trädde resolut BVC-sköterskan in och skakade om mig ordentligt, hon tog sig helt enkelt tid att träffa mig över en kopp kaffe på neutralt ställe och vi pratade väldigt länge om bebisen, ditten och datten. Hon fick mig att känna att jag dög. Att jag faktiskt var Största Systerns bästa mamma och att det var bra det jag gjorde. Och det blev ju bra. Bästa Största Systern så klart! Makalöst vad tiden går!
Vid varje födelsedag (nästan) brukar vi ta oss tid att titta i fotoalbum och riktigt frossa i den där småbarnstiden. Hur det var, vad tänkte vi på, vad ville vi, hur blev det? Hur SKA det bli? Mycket skratt och en hel del tårar blir det. Precis som livet är. Jag älskar födelsedagar!