Det möbleras om....

.... i radhuset och tja, in life. Så det blir inte så mycket tid att blogga på ett tag. Over and out!

Balans

Igår, när jag tillfälligtvis tappade sugen ett tag efter ännu ett av de otaliga möten med skolan som vi har, mötte jag en person som bara med en kram, ett leende och ett par väl valda ord gjorde att jag blev lite glad igen. Att den här oron som bor som en lågt flygande helikopter i mitt bröst, lyfte ett slag och det blev uthärdligt att andas en hel eftermiddag. Man tackar, bugar och bockar för det och fortsätter. Det bara SKA gå att gå i skolan även om man har det lite svårt! Så det så!
Sen,
hemma, hemma i radhuset igen, där det blev samling kring köksbordet och åts hemmagjorda hamburgare, prat och skratt av tonåringar, egna som lånade, lättar oron tillfälligtvis igen och byts ut mot lite lyckokänsla. Man behöver det. Balans!

Jag lovar och svär!

Där jag arbetstränar har jag nu avancerat till momentet "kassahantering". Kan väl säga att min förståelse för kassapersonal har gått från "väldigt tolerant" till "oerhört tolerant". Har man dessutom "sifferfobi" som jag har, kan jag ju undra varför i hela fridens namn jag utsätter mig för det. Överhuvudtaget. Men för tusan hakar, livet är en utmaning i sig och varför då inte krydda med lite ..... kassavana?
De flesta kunder är snälla, trevliga och tålmodiga. Jag tackar för deras förståelse och tålamod när det strular till sig eller tar lite tid och för det mesta är det bara leenden och lyckönskningar. Och de kommer tillbaka!
Sen,
finns det de som är tvärtemot.
Som precis har glömt vad som är normalt hyfs och vett, som älskar att plåga nybörjare och som inte sparar på krutet utan låter en veta det. Högt och tydligt. Gärna så att alla kunder hör. Lite segervisst så där, med knipmun.
Sån, surkärring, ska jag aldrig bli! Nevver!
Det har jag lovat mig själv för längesen och det löftet är härmed förnyat!

Nya världar!

Det letas dator. En dator att spela på. Inte pluttifikationsmemory, poker eller Finns i sjön. Nä. Counter Strike, Call of Duty och liknande. Den ska kunna bäras omkring. Från ett hem till ett annat.  (Nä. Det är INTE jag som spelar! Jag har BARA seriösa moments med min dator).
How come? Vart tog "Leta Honungsburkar med Nalle Puh", "Hoppla Hej med Pippi Långstrump", "Matteraketen", "Leta siffror med taxen Fiffi"-vägen? Jag bara undrar. Lagomspel för lagomdatorer.
I am off. "Teknikrostig mamma bortskänkes finnes". Känns det som.
Jag gör mina försök. Därför begav  jag mig till en datoraffär för att undersöka marknaden speldatorer. Utan tonåringar, endast Älsklingen fick följa med.
Det gick himla bra om det med "bra" menas att jag inte kom ut med en dator under armen, dock med "hål i huvudet". För jag fick bästa datorexpediten som tillbringar ALL ledig tid framför en speldator och han var en säljare med svada! Japps! Så med begrepp som processorer hit, grafik-kort dit, minneskapacitet, siffror á la många och siffror á la vad betyder de? och en insikt om att ungens veckopeng för all tid och evighet är förbrukad bara för att det ska spelas spel. Att grafiken är viktig förstår jag. Om man skjuter hål i ett träd (något annat skjuts det väl inte på????) ska man se hur barken flyger åt alla håll. Det är häftigt sa expediten.
Nä. Please! Utmana mig i Fia med knuff, Svälta räv, Kina-schack eller Monopol och jag äger! Helt enkelt!

Gillar, gillar inte, gillar, gillar inte.........

Jag tackar så hjärtligt för alla "migrän-försvinn-fort-krya-på-mig"-hälsningar! Fantastiskt glad blir jag!

Zomig är härmed min nya livlina! Tänker inte gå en meter utan det. Har preppat väskan, jackan och andra väskan. Och bilen.
Det var nästan en euforisk känsla att ligga i mörka rummet och känna att migränsmärtan rann bort sakta men säkert. Sen, sen kommer tröttheten men också det är en behaglig känsla, "flyta" bort utan smärta och ändå höra familjen stöka runt på avstånd. Tryggt liksom.
Migränstunder blir ju också stunder att tänka mycket. Ja, när det inte gör så jävla ont att det inte går att tänka men mellan de stunderna. Då tänker jag på trevliga saker och människor jag gillar. I morse kom jag att tänka på vem/vilka som gillar mig och som visar det. Att det är det som betyder något och att allt annat kan man strunta i. Ungefär.
Sen kom jag på att även kilon gillar mig. Att det är därför de stannar. Och så försökte jag hitta lite positiva vibbar kring det, att de gör så man blir mjuk och go´, de fyller ut rynkor och ..... Alltså. Det skulle inte var något som helst problem om jag bara var lite längre men nu är jag alldeles lagom kort och alldeles, alldeles smärtfri! Äntligen får jag helg, på riktigt!

Golvad

Fredagsmyset går om intet. Ja, om det inte räknas som en fredagsmysvariant att ligga nedbäddad p g a migrän. Igen. Håll nu tummarna att nyss hämtade medicinen hjälper. En dusch i näsan av Zomig och man blir som ny igen. Hoppas jag!
Ajjö!

Andra bullar

Vi närmar oss! Vi närmar oss den andra månaden på året då stresshormonerna har en tendens att slå över på röd level och vi kommer att översköljas med råd och tips hur man firar jul på riktigt, ja, ungefär från nu.
Fast inte jag. Nä. Jag är en sån lugn, balanserad och välorganiserad person så jag kommer att lugnt och stilla sitta tillbakalutad i soffan med min glögg och mina pepparkakor och bara se på när alla andra far runt som skållade troll. Ungefär från nu.
Eller inte.
Inte för att jag är så julkänslig utan för att det bara HÄNDER så mycket i december. Det är många födelsedagar, konserter, avslutningar av olika slag och så ska allt annat också fungera. Helst.
Jodå. STORA almanackan är framplockad och jag ser till min förskräckelse att nästan varje dag i december är inbokad. Redan. Va? Vem har skrivit upp allt det här? Vem har sagt ja? Vem vill? Vem tror att vi ska orka allt detta? Finns det ingen i det här hushållet som kan säga nej?
Ska vi åka tåg på Annandagen? Till Göteborg? Bo på hotell och titta på handboll alla mellandagar? Jamen vem ska då åka med Lilla Syster på hennes äventyr? Jaha, och konserten på första advent? Om jag skjutsar dit, hämtar du då så kan jag åka till...för att sen.... Den här laxen som aviseras från nån sportförening, vem ska sälja den?
Nä. Det här duger inte. Omplanering.
Den där gardinreklamen som nyss kom i lådan, den där med fina köket, fina gardiner och fina .... och mitt i alltihop står en sval, smal kvinna i röd klänning, lackskor, förkläde med en plåt pepparkakor i händerna och ler från öra från öra. Inte ett hårstrå ligger fel och inga stressrosor på kinderna. Nä. Den reklamen åker i soporna. Nu!
Kom hit, familjen! Vi ska ha planeringsmöte!

Förberedelse är A och ..... spade

Igår trotsade Lilla Syster och jag vädergudarna och gav oss iväg på treårskalas! En prins skulle det sjungas för och det ska mer till än Kung Bore för att stoppa mig från det. Gammelmoster som jag är!
Så himla gammal är jag emellertid inte men moster till prinsens mamma och att pojken skulle kalla mig "tant Cina" var då rakt uteslutet så, gammelmoster fick det bli.
Efter två timmar på kalaset var det dags att åka hem igen. Det var då jag kom på att det vore ju bra att ha en borste och en spade i bilen. Lite sent kanske. Men, kreativ kvinna och Lilla Syster reder sig själva och vaddå? Det gick ju "lika bra" att sparka bort snön, den halvmeter som kommit under tiden, kasta handväskan med ett "shwung" över bilen fram och tillbaka och så var den snöbefriad. (Älsklingen kan andas ut, det var mjuka väskan, inga repa skedd). Sen skulle mamman vara host host harkel en snäll (curling)mamma och köra Lilla Syster ända till dörren hos sin pappa. Det snöade ju så! Så klart fastnade bilen. Det hade varit bra att ha en spade då också. Som vanligt befann sig min hejarklack, fast nu en annan, i fönstret. Inomhus. Mer snösparkar och lite krafs med bästa skinnvantarna på och så, vips, kom jag loss igen och kunde äntligen köra hemåt och ställa bilen i garaget. Där snöar det inte. Thank God!
Idag är det onsdag och jag har köpt just det: en borste och en spade att ha i bilen. Vem vill slita ut handväskan på snöskottning????

Det sägs.....

...att det ska komma snö idag, att vintern är på väg. Här blåser det som bara den är och är alldeles grått på himlen så det stämmer säkert. Idag är det inget av barnen som behöver cykla, alla busskort är upphittade, halsdukar och vantar likaså. En  bra start på dagen alltså!
Kan det bero på att jag INTE är någon curlingmamma? Vilket för övrigt fick en helt annan innebörd för mig  och ungarna igår kväll. Ja. Vi såg PROGRAMMET! Tillsammans. Lilla Syster som brukar prata det mesta av sin vakna tid, var tyst i 17 minuter, eller, förstummad! Ja. Det är väl det man blir: förstummad!

Nä. Idag skiter vi i bortskämda ungar och korkade föräldrar. Vi ska på treårskalas och gratta en liten prins som sprider solsken och glädje genom att bara finnas till. Hurra, Hurra för prins L idag!
Trevlig tisdag!

Om man HAR en cykel......

Att bo på två håll, som många, många skilsmässobarn gör, är jobbigt många gånger. Ser det ju på nära håll då det är så mina barn har haft det i många år. Det har ju sina fördelar också men när det kommer till det här att hålla reda på grejor som ska med till båda hushållen kan det ju trassla till det ibland.

Barnens pappa och jag bor nära varandra, det är gång-, nästan vinkavstånd så när ungarna glömmer något känns det ändå inte som någon ko på isen. Det går att fixa. Det går att hämta vantar, läxböcker, ett glömt busskort på väg till busshållsplatsen och så är saken ur världen, ungen på väg till skolan och allt är frid och fröjd.
Operation "kom-ihåg-hämta-busskortet" inleddes redan i lördags, utan framgång förvisso. Men till måndagen, d v s tills idag, skulle det vara fixat.
Har busskortet hämtats? Hittades det hos pappan i morse, vilt panikletandes? Nä.
Då ringer man sin mamma,
"Skjutsa mig"!
"Nope" säger mamman då.
"Jag är ingen taxichaufför"................
Så tonåringen tvingas ta cykeln. Mamman fick ingen "hejdå-kram" men klart jag vinkar! Fattas bara annat. Tonåring försvinner runt knuten och DÅ! DÅ tittar jag på termometern. -8.
Jädra kallt cykelväder......
Jag anar att jag startat den här veckan med en bottenplacering på BästaMamma-listan!

Uppdate: När nämnda barn skulle hem sken solen och det var bara -2 så redan där hade jag stigit på listan. Till kvällsmat vankades det Gulasch-gryta och tja, rankingen, den stiger! Barnet ifråga kom nämligen på att det cyklat på MAMMANS cykel. Alltså HADE jag varit lite snäll. Från början. Ändå. 

Världens Bästa Barnvakt!

Gårdagskvällen ägnades åt festligheter.
Världens bästa Barnvakt har fyllt 30 år och det skulle firas med dunder och brak. Stor fest tillsammans med annan 30-åring och den här familjen var inbjuden.
Barnvakten har räddat min mentala hälsa ett antal gånger genom att vara just det. Barnvakt.
Vi bodde grannar när barnen var små, hon var tonåring och gillade mina ungar. Och mina ungar avgudade henne. Det hände att de satte henne på prov när de var inne hos dem: micrade familjens bärbara telefon, rev ned hennes brors bästa modellflygplan, öppnade locket till terrariet så majsormarna smet och hittades flera dagar senare i Barnvaktens mammas garderob och lite annat smått och gott. Men, både Barnvakten och hennes familj stod pall och vi har kontakt än idag. När vi flyttade från huset och de goda grannarna var det jobbigt. Fina minnen har vi ändå med oss!
Nu är Barnvakten en stor tjej med egen familj och vi ses inte så ofta. Men när det är speciella tillfällen finns hon och hennes familj alltid med, studenter, födelsedagar och andra högtider strålar vi samman. Så och igår.
Vad roligt vi hade! Vad gott vi åt! Vad vi dansade! Av mina fyra barn kunde tre vara med och det värmer ett mammahjärta när jag ser Barnvakten kramas med ungarna och bli uppriktigt glad över att vi är med och firar. Världens Bästa Barnvakt finns det bara en utav och det är min! Men jag önskar att alla mammor, pappor och barn skulle ha tillgång till en! Det är guld värt!

För morfar!

Idag är en annan dag! Lite bättre än igår, även om efterdyningar kan skönjas. Jag menar, don´t mess with en tonåring. In public.

Vi tänder ljus hemma idag, i fina glaskuporna i fönstret. För morfar!

I morgon är en annan dag!

Tack alla för alla härliga o uppmuntrande kommenterar om Herr Dysterkvist-bekämpningen! Det värmer!

Sen är det ju fredagskväll. Thank God!
Tror att jag idag har varit rätt nära att bli tagen i örat av både Prussiluskan, Kling och Klang. Har nämligen haft ett gigantiskt utbrott a´ la "det-värsta-utbrottet-på-himla-länge-slaget". Så där så det svartnar för ögonen och allt förnuft raskt tar hissen 34 år i rakt nedstigande led och man hamnar på ..... räknaräknaräkna ... sisådär en fjortonårings nivå. När man har med en fjortonåring att göra!
Inte smart. Inte smart alls. Och så ekar det väldigt i ett tättbebyggt industriområde när man tar i med lungornas fulla kraft att om inte fjortonåringen gör som man säger i rödaste, glödheta rappet kommer bilen att vältas så att fjortonåringen MINSANN kommer ur bilen.
Nä men hörrni!
"Vaffö gö man på detta viset"?
Jag kom på det till slut när jag stillat mig och blivit en normal mamma igen. (tog inte lång stund alls, långsint är INTE mitt middlename).
Jag kom på att jag helt enkelt är mänsklig och tappar fattningen ibland. Det är Herr Dysterkvistar, bokstavsdiagnoser, tonårsliv, särboliv, jävla depression, tappade sugar och en rädsla för att inte räcka till så klart som våldsamt slungar mitt, i alldeles vanliga fall, normala mammaförstånd rakt ner i helvetesgapet.
Nu är ju föremålet i fråga, den tonåring som råkade ut för utbrottet, en mycket förståndig ung man och när han samlat sig och kommit ur bilen för egen maskin och jag och systrarna fungerade igen så, ja, då kom ju frågan:
"Morsan, hade du verkligen tänkt välta bilen"?
DET! Min unge man! Förblir min hemlighet!

I morgon är en annan dag. Gudskelov!

Upp till kamp!

Vissa dagar, de trista, behöver ju livas upp. När nu Herr Dysterkvist tillfälligtvis slagit klorna i mig, må han ju bekämpas med det man kan. Till exempel:
Man kan äta frukost med Bästa Väninnan och Nya Killen som ju är boendes alldeles om knuten. Titta på när de packar för mysweekend och det är då sannerligen inte vandrarkängor de packar. Nä. Mer åt romantiska hållet med choklad, lite skumpa och anas det inte en röd ros också! Ja, och så badkläder. Det finns ju ett spa på destinationen. Ack den nyfunna kärleken! Marveles! Glad är jag för deras skull!
Sen kan man umgås med Största Systern resten av dagen hos Största Systers kompis som är nybliven mamma. Låna femveckorsbebis, snusa i nacken, ha bebis i famnen och bebis somnar. Också alldeles fantastiskt!
ICA-Stig får sitt sen. Tonåringarna ju alldeles på ingång och ja, kylskåpet tomt. Måste åtgärdas.
Så drivs Herr Dysterkvist bort. Några timmar återstår av torsdagen men jag tror jag vinner över honom! Heja mig!

Men vad tusan???!!!

Mittiveckan på höstlovet, i det här tysta, tomma radhuset, kommer huvudvärken from hell tillbaka. Nu tog den led-, muskelvärk och feberkänsla med sig också. Fast det hade jag kunnat räkna ut på förhand eftersom jag fick ett ryck och tvättade fönstren i vardagsrummet igår och bytte gardiner, lampor, kuddar och sånt där lite småplock som passar så bra när tonåringarna är ur sikte. Förbaskat! Ja, inte att jag fixade till vardagsrummet utan att jag blir dålig av sånt. Det är trist. Urjävlaskittrist om nån frågar mig.
Tror ju att det ska gå över nån gång, det här "trötta syndromet" jag har, men så är visst inte fallet. Och infoga mig är det värsta jag vet (fast nödvändigt vad det verkar ändå), Kanske är jag född när stjärnorna stod i kors på något vis, vad vet jag. Mamma vet inte heller. Hon påstår att den enda stjärna hon såg när jag föddes var mig! Och säger mamma det, så är det ju sant!

Annars är det ICA-Stigs lyckodag idag! I morgon kommer tonåringarna hem och kylskåpet behöver fyllas på. Sen, sen ska det snusas in underbar doft av goa praliner, mogna ostar och banne mig om jag inte ska köra ned nosen i en ros också, bara för att jag kan!

Just den här rosen doftar inte mer, men där i Blomsterpralinen,
där finns det rosor att dofta i!

Gamla vanliga sättet duger så bra!

Höstlov. Bortresta barn. Älskling borta på jobb. Tyst och tomt radhus. Lite egentid för mamman. Inlämnade bärbara datorer för service gör att tid framför datorn får bli på den stationära. Kan man ju stå ut med.

Men, det låter som det ringer? I datorn???!!!! Helt plötsligt börjar den att prata. Eller, jag hör ju att det är Store Brors kompisar som pratar och det de säger inte är för mammaöron. Inte otrevligt eller dumt på något sätt. Men kanske lite hemlisar.
Hur stänger man av Skype????? Hur kom Skype på?????
Jag klickar och trycker men inget händer, under tiden hör jag ju att kompisarna tycker det är lite konstigt att inte Store Bror säger något. Inte hör de mig heller där jag sitter och gastar ut i tomma intet att "det är bara Store Brors mamma som råkat trycka på nåt".
"Råkat trycka på nåt"! Eller så har någon ställt in Skype på automatisk inloggning. Vilket "väcka-mamma-framför-datorn-trick"!
Lite panikartad situation en stund tills jag hittar jag en ruta att klicka i. Loggar ur och datorn blir tyst. Kära nån! Det tar flera minuter innan pulsen blir normal igen. Skype. Vilken teknik! Som jag inte behärskar! Älskling, vi rings som vanligt va?!

Ur led är tiden!

Traditioner är min grej. Jag tycker det är lite skönt att ha något att luta sig mot som att veta att det är köttbullar till påsk, midsommar och jul, julmust på julafton, röda hjärtan i februari, kräftor i augusti, kanelbullar i oktober och så vidare. Sånt gör mig lugn och trygg. Nymodigheter kan störa mig. Tills de blir gammalmodigheter och således tradition. Och så ser jag detta:

Nämen?! Semlor i november?! Ur led är tiden! Jättegott!