Jobb i sikte!

En dag som denna, Alla hjärtans dag, passar bra för att tänka på att andra tider stundar. Typ jobb-tider! För nu är det officiellt. Den här tanten ska börja jobba igen. På gamla jobbet. På gamla jobbet som är så gammalt att det nu är ett nytt jobb. Hejdå Blomaffären! Hej Datavärlden! Hej alla skor jag behöver damma av eller köpa nya!
2 mars är det magiska datumet. Efter fyra år och fem månaders sjukskrivning och en diagnos senare är det dags att inträda i arbetslivet igen. För man KAN jobba med Kroniskt Trötthetssyndrom, ME/CFS som det yttrar sig för mig, man behöver "bara" anpassning och insikt. Jaja. Det går sådär kan jag säga, vissa dagar. Medan andra dagar går som tåget, himla bra. (DET var ju korkat sagt en vinter som denna när nästan inga tåg gått. Alls).
"Du måste lära dig att känna din begränsning" säger min läkare.
"Darling", tänker jag då, "om du kände mig skulle du veta att begränsning är ett nytt ord för mig och jag behöver öva mig". Och det är ju det jag gör.
Jag övar på att vila en timme eller två varje dag de där dagarna när livet känns great och allt är som vanligt och jag har lust att köra på för fullt.
Jag övar på att vara uppe en timme eller två de dagar när tröttheten golvar, ledvärken slår till och livet INTE känns som vanligt utan mest som en pina.
Jag övar på att tycka att det är ok att inte känna mig utvilad fast jag sovit, att veta att det troligtvis alltid kommer att vara så. Att ständigt känna som jag håller på att bli sjuk i influensa, att ledvärk och huvudvärk är ständiga följeslagare. Att vara ljudkänslig. Stresskänslig.
Ja. Allt det övar jag på. Att vara jag helt enkelt. Och att hålla humöret uppe.
Att sen Haverikommissionen kommer att hålla sin hand över mig ännu ett slag känns ju skönt.
Mest övar jag nu på att vänja mig vid tanken på att komma tillbaka till jobbet. Vara tillbaka. Same, same but different!