Liten blir stor och sen ännu större!

För femton år sedan låg jag på BB med en alldeles ny, rosig, gosig bebispojke på magen. Den vackraste prins som världen skådat. Såklart! Han fick det finaste pojknamn jag vet: Carl Jonathan.
Att sen mammahormonerna gjorde min hjärna mosig och jag kallade honom Ludvig, Filip eller Teo hela BB-tiden gjorde ju inte honom något. Det var mest personalen som blev lite förvirrade.
Vid förlossningen fick pappan fick ta emot sin pojke nästan all alone och hojtade i panik bad om hjälp. Personalen var väldigt upptagna med att fixa den sugklocka som läkaren bedömde behövdes för att dra ut bebisen. Ingen (utom pappan) lyssnade på mamman som vrålade sa att bebisen tänkte komma av sig själv när jag flyttat lite på gumpen och ungen väl kom i bättre läge. Nä.
"Lugna sig nu så är VI strax klara här ska du se" sa en plastinklädd läkare med gigantiskt munskydd.
Alltså. "LUGNA SIG NU" och "VÄNTA" i dylik situation är lika svårt som det låter. Som en liten säl kom bebisen med faslig fart och förvåning och bestörtning rådde ett slag där i rummet. Allt redde dock ut sig till det bästa och när pappan kvicknat till klippt navelsträngen, fina undersköterskan Greta klätt på den lille, lagt honom hos mig och det obligatoriska kaffet och mackorna kom, ja, då var allt jox glömt. Det gick ju bra.
Visst tänkte jag på allt detta i morse när vi sjöng för "lilla pojken" och det ligger en lång, ung man med stora fötter i sängen. Hur fort det går! Vad stora de blir! Så stolt jag är!
Grattis till Store Bror idag!

En liten Store Bror som vi hurrar för idag.