Framåt går det!

Ett roligt moment i mitt jobb är att jag då och då får utbilda användare i ett patientjournalsystem.
Sant. Det är himla skoj. Tänk att då och då få leva ut sin gamla lärardröm och sen gå tillbaka till telefonsupporten. Gott och Blandat liksom.
Mindre roligt moment är när man missuppfattat "chiefen" och tror att man ska vara hjälplärare och bisittare när det handlar om lite trixiga mojänger i systemet och det visar sig att jag i själva verket ÄR huvudläraren och det är sisådär sex- sju år sedan just DE systemspakarna rattades.
"Jag går hem" tänkte jag först.
Men så satt ju de trevliga eleverna där och riskerade att bli utbildningslösa och så kunde vi ju inte ha det. Bara att kavla upp ärmarna, rassla omkring i minnesbanken och klara strupen. Mycket är vunnet om man bara behåller styrkan och är stadig på rösten, (en helt egen ihoptrimmad teori) så att inte deltagarna så mycket som anar att läraren just blev huvudstupa inkastad från vänster i något som känns som djupt vatten.
Hur det gick?
Det är fantastiskt hur mycket man har glömt att man har glömt som går att skaka fram så där hastigt om man bara tar det lugnt och metodiskt.
Just lugnt och metodiskt är väl kanske inte precis min bästa gren, men det gick.
Och det jag inte kunde svara på, skrev jag upp och tog reda på under lunchen. (lite kort lunch idag kanske......). Sen. När lektionerna var slut, eleverna hade gått och tant satte sig i soffan i personalrummet. Då.Gick.Luften.Ur.Men.Nöjd.Och.Glad.Var.Jag.
I morgon tar jag ytterligare ett kliv på komma-tillbaka-till-livet-vägen då jag börjar jobba 75%. Lite pirrigt faktiskt. Men ni har väl inte glömt att jag fick igenom min överklagan till Försäkringskassan? Jag får behålla mina lediga onsdagar. Lite andningspaus så där mitt i veckan.Sitter finfint!

I städtagen. Fast medtagen.

Fy satan vilken vecka! Bra och mindre bra händelser i en salig röra. Och så har jag varit hos "tuttografen". Mammografi minsann.
Man blir ju rent av lite orolig när man ser sina "brön" plattas ut så till den milda grad mellan två plastskivor. Hur är det möjligt????? Sen tackar man högre makter för att de återgår till sin ursprungliga form immediately och hastar vidare i världen. 
Just idag är jag lite loj och befinner mig i nån sorts "har-sagt-ifrån-till-energitjuvar-chock". Jo men det går ju. Att rensa i sin bekantskapskrets är lika viktigt som att städa i underklädeslådan. Om man frågar mig. Man gör det sällan men upptäcker ju då att somligt har man växt ur, växt ifrån och visst passar inte alls. Hur tänkte man liksom??? Då får man lov att rensa. Det man har i underklädeslådan och i sin bekantskapskrets ska sitta som en smäck. Annars får det vara.
Enkelt?
Ja. Om man väl känner att det bara skaver, sitter illa och gör ont. Då är det enkelt. För att inte tala om befriande!
Jag är, jag vill, jag kan!

Sportlov it is.

Idag är det "brytalårbenetväder". Dagar av snöblandat regn och på det kallgrader har gjort världen glashal. Förra veckan närdes en tanke och förhoppning om sportlov med snö, sol och finfina skidspår. Eller en kaffestund på altanen i nämnda solsken. Pulkarace?? Vi hade några sådana dagar då. När det var så där vackert och vinterlikt.
Men nej. Så skulle vi inte ha det.
Vi skulle ha det grått, trist och förbannat halt.
Och så sportlov på det. Lediga tonåringar. S.A.Y.N.O.M.O.R.E.
Kan hända de kan blidka modershjärtat genom att baka en sockerkaka?
Fixa middag efter veckans matsedel?
Eller helt enkelt går upp innan det blir mörkt??????
Varför är det inte lika roligt att besöka biblioteket, museet, teatern eller skridskobanan tillsammans när man är 14 och 16 som när de var 7 och 9?
Varför dissas alla mammans förslag till aktiviteter det här sportlovet?
"För att du alltid ska vara så kulturell"!!!! blev svaret.
"Kulturell"?
"Är det så hemskt att få uppleva lite motvikt till alla dokusåpor, dataspel, reklamjinglar, shoppingturer och gu´vet vad"????
"JA". (unisont. NU är de sams minsann....)
"Jättehemskt". (himlars vad överens de är är...nu då.....)
Jaha.
Men när jag sen får en av dom att läsa lite i boken om Selma Lagerlöf inför ett stundande prov, en annan att vara medhjälpare i en handbollsturnering och belöningen blir att vi bakar selmlor, och jag tvingade uppmuntrade de små liven att googla om varför vi äter semlor, ja, då blev det lite kulturgärning av bara farten. So to speak.
När så Lilla Syster tar bussen till stan för att fixa nya akrylnaglar får jag ju nöja mig med att omväxling förnöjer. Baka och läsa har sin tid. Fejknaglar och dataspel sin.

Tisdag

Jobbar som en liten gnu. Lär mig massor av nya saker varje dag. Så där mycket så det inte riktigt får plats i skallen. Får fråga om. Om och om igen. Beundrar mina arbetskamrater, främst rumskamraterna, som med OÄNDLIGT mycket tålamod förklarar och visar. Förklarar och visar igen.
Om jag inte skriver anteckningar? Noteringar? Har instruktionsbok????
Så klart jag har. Men en "teflonhjärna" tar inte hänsyn till dylika redskap. De glöms bort i hast.
Sen.
Har jag förklarat läget för dem. Ja. För allihop. Att systemet då och nu går ned på sparlåga, skärmsläckaren går på och då måste jag pausa. För det finns ingen "turboknapp" längre. Den är bortkopplad. Att själva arbetsminnet på tant har nedgraderats och att det nog inte går att göra så mycket åt. Bara att gilla läget och acceptera situationen.
Nu jobbar jag med tekniker och systemförvaltare så de förstår mina liknelser precis. Passar finfint! "Error" är ett annat känt begrepp så, förståelse finns. Det är en av stöttepelarna på väg tillbaka till arbetslivet, förståelse och att bli accepterad precis som man är. Som det skulle vara för alla överallt men tyvärr ser det ju inte ut så.
Ibland blir jag dock lite uppgiven när jag kommer hem. När jag blir så där trött så jag kan somna ståendes. Eller bara måste lägga mig ned. NU. Bums bas liksom. Då är det lite skönt att vara hemma när de anfallen kommer. Liiiiite jobbigt på ICA, att behöva lägga sig ned mellan ägg- och mjölkdisken. Men måste man så måste man. Nöden har ingen lag. Och alltid (o)roar man nån.

Måndag

Stora Syster ringde och väckte sin mamma i morse. Sen kväll där = morgon här. Mamman, som är lite labil i humöret för tillfället var ju yrvaken och det tog bara en yttepyttestund innan krokodiltårarna började trilla. Igen.
Så fick Stora Syster trösta sin mamma på nytt vilket hon förvisso är himla bra på, man kanske kan säga att hon lärt sig. Av sin mamma? Men man vill ju inte vara så där ledsen inför sina barn. Helst. Men nu är jag det då och då av olika skäl och anledningar och det är bara att handla mer näsdukar, utöka skypetiden och sova med Amerikabiljetten under kudden. Under kudden får också beslutet från FK hänga med. Det där som säger att jag får jobba 75% fördelat som jag önskat, med en ledig dag mitt i veckan för att orka från måndag äääääääääääääääääääääääända till fredag. Bra överklagat av mig. Ja. Se där!
En hel drös med braiga saker. På en måndag. Bra start här!

Söndagsfunderingar

Dagarna rullar på. Här har man bland annat hunnit sjunga och hurra för Store Bror som fyllt 16 år. Kära nån. Vad tiden går fort!
Från en liten pluttpojke till en låååååååång ung man. Hur gick det till?!
Ja. Sen det vanliga liksom. Fast inget är som vanligt i radhuset ändå. Inte varje år man bokar resa så där långt. Suger på den karamellen vareviga stund och mailen går varma till Stora Syster där borta.
"Vart ska vi bo"?
"Hur ska vi komma från A till B och sen tillbaka till A"????
Ja. Lite världsliga ting som vi har tid att lösa. Kan tänka mig att sova ståendes på Venice Beach om det krävs. På ett ben. Fast det tänker inte tonåringarna göra. Har jag hört. 
Kanske är det den bokningen som gör att jag går och trallar och nynnar när jag söndagspysslar i radhuset?! Men vänta nu. Vad är det för låt jag har i huvudet då?
Den här minsann:



Antingen gillar man Ranelid eller så avskyr man honom. Alltså. Jag är lite blandad. Tror jag beskriver det mest med "skräckblandad förtjusning". Ja. Så är det.
Fast nog kunde han varit lite mer engagerad i Sara Li? Fast där gick väl gränsen för Herr Ranelid. Görandet för sin egen skull kom visst först. Just ja. Det är ju därför jag var så tveksam. Men låten sitter där den sitter. Suck.

Att vidga sina vyer

Idag har jag bokat en resa. Inte vilken resa som helst utan DEN DÄR resan. Är rent av lite skakis av bara vetskapen om vad som komma skall. Att jag gjort det. Bestämt mig. Och bokat. Hit:

Santa Monica i Kalifornien. Har lånat bilden av Stora Syster.

Och hit:

Golden Gate-bron i San Fransisco.

I sommar är det mamman som tar Lilla Syster och Store Bror i handen och sätter sig på ett plan för att flyga till Los Angeles och San Fransisco. Där sammanstrålar vi med Stora och Största Systern och roar oss. Antagligen får barnen hålla reda på sin mamma som blir alldeles yr av bara tanken att resa så långt och vars lokalsinne aldrig har utvecklats så särskilt väl men det ska nog gå finfint.
En 25-årsdag, en 15-årsdag och ja, en femtioårsdag ska firas. Morfar i himlen skulle fyllt 75 och han får vara med han med i våra hjärtan. Tror att jag hittat bästa stället för det!

Fredagsmys

Efter att ha ägnat en hel fredag åt utbildning, har varit elev minsann, så känns det ganska skönt att åka bilen från jobbet med hög musik och trallallala högt som tusan lite granna. Behövde rensa systemet en smula.

Ett nytt operationsplaneringssystem ska förvaltas så småningom och eftersom den här tanten jobbar i en Helpdesk så är det ju bäst att lära sig hur grejer ska rattas och skötas. Är tämligen glad över att jag endast är med och håller systemet igång, knappa in fakta och dessutom söva och operera patienter får andra sköta. Tror det är bäst för alla.......

Man ska ju göra det man är bra på. Enkel filosofi.

Om jag är bra på att överklaga försäkringsbolagsbeslut återstår att se. Ni kanske minns att en mobiltelefon blev stulen? Ur ett låst omklädningsrum? För att komma in till omklädningsrummet behöver man en kod till själva byggnaden. Nåväl. För sagda telefon finns en jävligt svindyr försäkring tecknad. Man kan väl säga att tant blev lite övertalad av en försäljare för ett år sedan och ja, försäkring it is.

Polisanmälan och anmälan till försäkringsbolaget. Som säger "Nej". "Enkel stöld" omfattas inte av försäkringen. Se där ja! Hur man får det att ryka ur öronen på en luttrad mamma. 

Man har varit med om det förr. Försäkring hit och garantier dit. När det gäller är det ett jäkla tramsande och jobb att få ut något. 

Men nu ska man ju inte haka upp sig på saker och ting.......... spark, spark, utan tar helt enkelt ett djupt andetag, tänker att överklagan får vänta tills i morgon. Nu är det fredagsmys............................

Snö, snö, snö och så lite mera ..........snö.

Så kom då vintern tillslut. I mitten på februari. Kunde vi varit utan. Snö, snö och ännu mera snö. Nu fick jag så jag teg, jag som tjatat så. Sen. När så plogbilen plogat in lilla Cinabilen så till den milda grad och jag inte hittar snöspaden. Nä. Då är det inte kul. Får väl köpa mig en större bil. En röd. Så den syns eller nåt. Eller så håller vi tummarna nu att det töar bort och blir vår snart. Jättefort. Tack!

Ommöblering pågår

Jamen alltså. Ibland tröttnar man ju. Jag får ommöbleringsryck i radhuset med jämna mellanrum. Eller jämna och jämna. Spontanryck är nog det rätta namnet. Helt plötsligt står fåtöljen fel, sängen i fel väderstreck och bokhyllorna MÅSTE byta plats. Det är bara som det är. Familjen har vant sig. Rätt som det krockar de med någon möbel som plötsligt fått ny plats.
"Varför står den här" kan de häpet fråga.
"För att jag tyckte att den passade där" säger jag då och känner mig verkligen som överste hövding i radhuset.
Nu har det här rycket även spridit sig till bloggen. Jag har möblat om. Kanske är det vårrycket som närmar sig? Ut med det gamla? Eller var det till nyår???
Nåväl. Omväxling förnöjer. Hoppas ni har en finfin tisdag!

En måndag i februari

Nä. Jag har inte slutat att blogga. Har bara så mycket annat som pockar på IRL. Bland annat att städa slipdamm efter Världens bästa målare. Gör jag så gärna, så gärna, är väl bäst jag tillägger fort som attan. Så att ingen tror att jag klagar för att det blev neddammat. Oh no.
Ja. Och sen är det det här med att vara tonårsmamma. Vilket kräver en smula fantasi, oceaner av tålamod, påhittighet, försök till att vara förutseende vilket man egentligen kan skippa direkt eftersom det är vetenskapligt belagt att tonårshjärnor inte funkar som andra hjärnor och det helt enkelt inte är lätt att hänga med i svängarna. Varken för tonåringarna eller mamman. Om man säger så. Det tarvar helt enkelt mycket tid.
Sen kan man ju försöka lista ut varför det på en helg gått åt en schampoflaska, en halv balsamflaska, fyra liter blåbärssoppa, två paket flingor, två kilo vindruvor, tre kilo clementiner, två stora klasar med bananer. Utan att någon i hushållet HAR FÅTT NÅGONTING ALLS!!!!!!???????. Nu är det inte det enda jag bar hem åt de ljuva liven i matväg, utan det där får väl helt enkelt räknas som ......... snacks. Ja. Inte schampot och balsamet dår´å men man undrar ju. Räknas helt enkelt in i facket som "storkonsument av hårprodukter". Kan ju-den-som-bär-hem-allt tycka.
Sen.
Blir det måndag och de packar sina pryttlar och pinaler och drar hem till sin pappa på en vecka. Stora Systern har tagit sitt pick och pack och åkt tillbaka till Amerikat.
Då ska det njutas av tystnad, långa bad, ätas av falukorven som blev över från förra veckan för den var det ingen av kidsen som ville ha. Suck. Man ska reda sig själv helt enkelt. Njuta av tystnaden. Mnja. Det här varannanveckaslivet är inte bara en dans på rosor. Det är jäkligt tyst också!

Den här sötnosen har åkt tillbaka till LA! Om ganska exakt fyra månader ses vi igen!
"Vinkelivink" sa mamman och grät en skvätt bakom gardinen. I smyg.

Stora Syster has left the building. Vinkelivink bakom gardinen...........

I flygande fläng.....

.... har den här veckan gått! Det är väl så när man har roligt????
För roligt var det att nya målaren invaderade radhuset i måndags, det tyckte jag allt. Inte var jag det minsta orolig heller, jag menar, värre än vad "målarjäveln" ställde till med går ju inte att göra så. Is i magen och övertygad om att jag valt rätt var jag. Hade jag rätt då? Så klart jag hade. Tada! Så är hallen/trappan fin och nytapetserad igen.
Så kan vi äntligen, äntligen lägga hall/trapprenoveringen till handlingen och bara piffet återstår. Det roliga. Välja tavlor och fixa till.
För den som undrar varför jag faller så i trance över detta, att tapeterna sitter utan bubblor och veck, kan titta här, hur det såg ut strax före jul när jag anlitat en målare som ....... tja, inte var så bra. Om jag säger så. Men Nya Målaren var en toppenkille och nöjd är jag. Äntligen!

Måndag. Pryttlar o pinaler i Öfvre Hallen. Fullt ös. Ingen medvetslös. Bra så.

Ja. Och så blev det klart. Jämnt och fint. Precis som det ska vara!
Tant kan tänka sig att anlita denna målare igen. Har ett parkettgolv som vill målas..........

.... och så lite historia........

Det finns museibesök och så finns det museibesök. Sådana man genomlider och sådana man får utbyte utav. Minns. Funderar över.
Ett museibesök som absolut berör är ett besök på fordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs. Man tar en historieintresserad ungdom, sätter honom i bilen och åker ett par mil. Sen släpper man honom lös och man får sig historia till livs. Detaljer och funderingar. Mamman tänker att SO-lektionerna när det handlar om Andra Världskriget ju skulle förläggas just hit. Lite "släng-boken-i-väggen"-tänket. (Vilket fungerade toppen i just det här fallet när bokläsning inte är den starkaste sidan, men efter ett par timmar här, lite fotograferande och skrivande så drogs det till med ett bra betyg på ett prov. Gillar´t!).
Övervägande delen av besökarna är nog män. Så var det i alla fall den här gången. Det hände flera gånger att vi kom att lyssna på äldre herrar som mindes hur det varit i verkligheten. De kunde förklara och beskriva målande och verkligt. Att det är ett museum som väcker minnen är då helt säkert. 

Den här installationen satt som en smäll i magen. Otäckt realistisk

Hur transporterade man alla soldater mellan punkt A och B? Jo. T ex  cykeltolkning.
en bil, långa rep, cyklar och soldater.

Mitt i lokalen får man en glimt av Berlinmuren.

Det finns flera stationer där olika filmer visas. Här en film om FN-arbete.

Ack du ljuva tonårstid!

Satt alldeles nyss och tittade på Björn o Benny som sätter upp sin musikal "Kristina från Duvfemåla" i Helsingfors. Minsann visades lite klipp från ABBA-tiden! Och swooooooooooooooooooosch åkte tant minnesraket till -70-talet, klassfesterna och första stora kärleken Peter. A men! Blodigt allvar! 14 år, dödligt kär, Dancing Queen, ihop med snyggaste killen i plugget, utsvängda jeans, platåträskor. "Juicyfruit"-pussar, blyg som satan, långt hår och ja. Ljuva tonårstid!
Ja. Ljuv i alla fall i backspegeln. När det begav sig var det jäklar anamma på riktigt.
Grät till exempel floder över mina "tjocka" vader som gjorde att jag inte kunde ha läderstövlar. Var de så himla tjocka då? Not. Men om man jämför en giraff med en flodhäst så har ju giraffen onekligen längre och smalare ben. Gjord för att vara graciös och nå upp i trädtopparna. Flodhästen lever ju där den lever och äter sällan från trädtopparna så långa ben ter sig ju olämpligt för flodboende.
Så var det ju med mig och kompisen också. Hon med långa benen. Hon dansade balett och jag spelade fotboll. Egentligen var vi ju som gjorda för våra intressen men det fattade vi ju inte då. Kan inte komma ihåg direkt att hon var avundsjuk på mina ben, förutom när jag "spöade" killarna i klassen i benpress. Där var jag "the Queen"!
Sen, när jag dansade tryckare med Peter till Dancing Queen, tror jag att jag gav blanka faen i mina vader. Då var jag bara kär, lycklig och tja, lite svettig kanske. Men Lycklig!

Onödiga Onödan

Sent igår kväll kom Store Bror förbi och visade sin gipsade hand/arm. Jomenvisst var det så skadat att det behövdes gipsas för att undvika framtida men. Fingret behövdes brytas/fällas i en viss vinkel nedåt, likaså handen för att senor, ligament och annat skojsigt skulle hamna på rätta platser igen och så gips runt hela konkaronget. Kloffs.
Aj.
Sen hade fadern och sonen fått lite skäll för att fingret/handen inte blivit röntgat tidigare.
Men hörrnu här va!
Den ömme Modern har i tre veckors tid sökt hjälp för sonen. Det är inte bara att kliva in i en röntgenapparat hur som haver, man behöver en remiss.
En remiss får man inte, kan man inte skriva själv. Det måste en läkare göra. Om man inte helt enkelt åker till akuten och sätter sig. Och väntar. Nu gör man inte det i onödan, uppsöker akuten med en ung man som har lite fobier av allehanda slag. Nä. Man håller sig på hemmaplan och litar på sjukvårdsapparaten och de underökningar som gjorts.
När det så sen blir AKUT förväntar man sig inte "skäll".
Tänk om det kunde funkelunka så att röntgen- och bendoktorn från Akuten kunde ringa upp vårdcentralsläkaren och rådgivningssköterskan och framföra sina betänkligheter i nämnda fall? Be dem lyssna på riktigt och TRO på vad folk säger? Då kanske det bleve någon bättring och folk slapp lida i onödan. Jag säger som Ronja Rövardotter:
"Man ska akta sig för onödan"!