Som det är

Igår kväll, sent, jättesent, hade jag fyra missade samtal från Lilla Systern inom loppet av fem minuter. Mitt hjärta frös nästan till is och jag hann tänka 1000 olika scenarion om vad som hänt. (grillen hade antänt verandan,  katten blivit påkörd, Store Bror inte kommit hem från fisketuren och var borta och lite till).
"Jag visste det….." tänkte jag också:
"….jag skulle inte lämna dem ensamma"…..
Eeeeeeh.
De är 18 och snart 17.
När hon svarade var hon på dåligt humör.
"Hela min kontaktlista i min Iphone har raderat sig".
"Jag vet inte vad jag ska ta mig till".
"Fatta värsta jobbigt".
Eeeeeeeh?
Ett I-landsproblem utan dess like och detta hade jag inte ett dugg lust att diskutera 23.30 en torsdagskväll. Ingen annan kväll heller för den delen. Så det sa jag. Lugnt och sansat och yppade inte ett ord om den orosorkan som alldeles nyss dragit igenom min trötta skalle.
Påpekade också att det var väl turligt att numret till den ömma modern fanns kvar då…...
Suck.
Så vi blev väl sams för ungefär en timme sen. Eller HON blev sams med mig för en timme sen. Hon är fortfarande inte sams med sin mobiltelefon men det får de lösa själva.
Suck.
Nu har de precis gått till sin pappa, de rara små liven. De har packat och fixat inför en resa till Andra änden av Landet, till farmorn och farfarn.
Så tyst det blir!
Så tomt det blir!