En tisdag i Stilla veckan

Tisdag. Sol. Två möten på jobbet. Ett med verksamheten som tarvar "face on", ett med kollegor som får stå ut med denna trötta nuna oförställd. 

Igår sjöng jag med kören. Allt vad jag orkade och de där stunderna när stämmor sitter som en smäck, 57 röster är i total samklang och det känns som taket ska lyfta. Då. Känns det skönt!

Idag kommer Lilla Systern hem från sejour hos Stora Systern. Kan hända att radhuset invaderas av påsar, bagar och diverse toppar. Har man svart bälte i shopping så har man och har man fått lön från sitt extrajobb så har man...........

Varför skiner inte solen när det är måndag?

Det regnar. Mycket. Vaknar med huvudvärk och en förkylning på lut igen. Helgerna går så fort, så fort. Hinner inte riktigt ladda batteriet helt, det känns i armarna som är tunga och stumma. Den här veckan är kort, jobbar bara måndag och tisdag och jag längtar efter långledigt, alla mina barn och sol. Ikväll är det dags för kören igen, energipåfyllning!

När man får åka på tur och blir glad igen.

Igår var det fint väder och Hjärtat tog med mig på hojen en sväng. Säsongspremiär för mig. Jag var inte i det bästa skicket men man behöver ju lufta sig lite. Sagt och åkt.

Vi åkte förbi Harpsund och den vägen är en av de finaste jag vet. Så där vacker så tårarna bara rinner när man är så här trött. 

Vi stannade, klättrade över en fårtrappa så vi kom ända ned till vattnet och satt där en stund. I hojkläder, man är knappt böjbar........ 

Där och då började det kännas ok igen och batteriet, mitt, lät sig laddas lite. Sen föll jag i trans över de blåsippor och enda vitsippan som fanns, vi klättrade tillbaka och fortsatte färden.

Hjärtat hittar i Sörmland som i sin egen ficka och hittade till fiket Fridhem. Där åts goda köttbullemackor innan hemfärd och väl hemma igen la jag mig på soffan och somnade direkt. 

Kul tjej han har, Hjärtat. Om jag inte bråkar och slåss med myndigheter, gråter av trötthet för att någon är snäll eller vackert, så sover jag........

Men nu är jag vaken och glad. Jag har legat i sängen med öppet fönster och lyssnat på regnet, fått söndagsfrukost serverad och massage för spända axlar. en bra söndag,

När ett mammahjärta blöder och man bara vill skrika högt. Egentligen.

Solen börjar titta fram denna lediga lördag. Ingenting tänker jag göra idag. Mer än att bara vara. Igår gjordes mera, förutom att jobba tog jag sonen till vårdcentralen då han blev ännu sämre och den här mamman började bli lite orolig.
Tog och tog förresten. Det var inte den lättaste plätten att få en tid eftersom han var där i onsdags och vad trodde jag att de skulle kunna göra som inte gjordes då....
Tja, ta ett prov för körtelfeber till exempel. Så att man vet vad vi har att deala med?
Motvilligt fick vi en tid. Jag ska inte skriva hela historien mer än att väl på plats fick det tjatas om att ringa efter provsvar på en halssodling som visade sig vara negativ och därefter tjata till ett prov på just körtelfeber som visade sig vara positivt. Besöket tog en och en halv timme för jag vägrade gå innan vi visste besked.
Se där ja,
Så nu vet vi det. Körtelfeber it is.
Det blev ett långt samtal sedan för den sjukdomen är inte att leka med och handbollssäsongen är över för den unge mannen den här gången.
Han är trött och slut liksom jag.
Han bad om ursäkt att han ställer till besvär och mitt mammahjärta blöder när han säger så.
Det är omgivningen och omständigheter som är krångliga, inte han.
Men allvarligt, ska det vara så här svårt????

När man är himla trött och har lust att skrika. Högt. Egentligen.

Nu ska jag berätta om en fantastisk person på Försäkringskassan. Store Bror har tilldelats en handläggare som inte går av för hackor och som vänder ut och in på sig för att det ska bli bra för honom. Vi är inte så bortskämda med att saker och ting går som räkmackor och det gör det egentligen inte nu heller men med en trevlig handläggare går det åtminstone lättare.

Hon har idag till exempel varit i kontakt med Habiliteringen för att efterhöra det berömda läkarintyget. Inte ens hon lyckades forcera Hab-bunkern, Försäkringskassan kunde inte begära önskat intyg utan det skulle "kunden", jo tjena, begära själva meddelade receptionen. Och så fick hon telefonnumret till sjuksköterskan med yttepyttetelefontiderna som inte gått att komma fram på under fem veckors tid och i tisdags, tada! var ett meddelande inspelat:

"xxxx har semester och återkommer 31 mars".

När jag förtäljde henne detta så suckade hon. Och lovade att dra detta en vända till.

Jo men så att.....

I övrigt så har sonen och jag författat ett mail med önskan om arbetsprövningsplats och mailat olika företag då handläggaren på Arbetsförmedlingen konstaterat att hon har ont om tid och att det kommer att ta tid att få ut sonen i aktivitet, det finns ingen plasts i någon åtgärd och vad förväntar han sig egentligen????

Jo men så att.....

Två företag har svarat positivt och möten är inbokade nästa vecka. För att kunna följa med sonen, eftersom AF.s handläggare inte hade möjlighet att följa med, har jag tagit semester två dagar.

Företagen hade lite frågor om försäkringar, planering och omfattning. Jamen om man skulle ta och skicka faktura till Arbetsförmedlingen sen?

Det är något fel någonstans när man behöver hjälp och det ter sig lättare att hacka sig in hos SÄPO än att få hjälp och stöd för sysselsättning och försörjning. 

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att byråkrati skulle vara det jobbigaste med ett funktionshinder. Jag vet att andra har det mycket, mycket värre än oss och var man än befinner sig på skalan så tycker jag att det är för jävligt! Banne mig!

Ja. Jag är trött. Sonen förhoppningsfull. Så man orkar kämpa för att han ska kunna få fortsätta vara det! 

Lite kaffe och glass på det så här på kvällskvisten. Over and out!

Våfflans dag men det står inte på menyn

Sonen har tillbringat tre dygn däckad i soffan och ser ut som han ätit ett gäng pingpongbollar då alla lymfkörtlar i kroppen svullnat upp i varierande storlek. Att äta och dricka har det knappt varit tal om då halsen är svullen och gör ont. Himla ont.

Ett besök vid vårdcentralen gav vid hand att "allt ser bra ut". Eeeeeeh? Va? Definiera bra????? Beror självklart vad man jämför med.
Men det är ett virus och nu håller vi tummarna för att det inte är körtelfeber. Som är ett envist och trist litet virus som ofta orsakar lång konvalecens och därmed inte låter så bra i en idrottskilles öron. Inte i mammaöronen heller för den delen. Han är starkt misstänkt, det är han. 

Alvedon, Zyx och blåbärssoppa är dieten. Trist när det är våffeldag! 

Risk för överhettning

Jag hade en finfin resa med Bästa Väninnan och hennes 85-åriga mor. Vi delade hytt och hann prata länge och väl om både dåtid och nutid. Jag gillar det. Att ha tid att samtala. Inte bara babbla på och ditten och datten även om det så klart är det man gör mest och inget fel i det. Men när det blir ett samtal. Ett riktigt möte som berör. Det gör gott i hela kroppen.
Idag känns just samtal som något som händer på en annan planet.
Tjong. Så är man tillbaka i vardagen och det har sanerats en övervåning i radhuset, hjälpts till att fylla i jobbansökningar, svarats på 100 frågor om ditten och datten och planerats för nästa vecka, möten, andra ansökningar och utredningar och tja. Nu har jag tagit timeout. Ligger i min säng och har aviserat en timmes ensamtid för att lugna min överhettade hjärna.
När jag var liten tyckte jag att söndagar var oerhört långa. Jag hoppas den här blir det. Jag behöver relaxa! Ännu mer!

Hemma igen. Med en bra bok i bagaget och ett långt blogginlägg.

Nu är jag hemma igen efter en fantastisk litteraturkryssning med trevligt sällskap, god mat och många fina intryck av olika författare. Hela fredagen lyssnade vi på Barbro Lindgren, Lars Lerin, Kristina Sandberg, Ebba Bratt Wickström, Fredrik Lindström, Peter Kihlgård..........
Hur bra som helst!
Störst intryck gjorde ändå Jan-Olov Madeleine Ågren som läste ur boken "Inte en främling". Plötsligt satt hen bara på scenen och jag förstod direkt att den långa kvinna jag sett skymta bakifrån på fredagskvällen var just Jan-Olov Madeleine.
Orden som lästes gick rakt in i mig och det jag en tid tyckt varit jobbigt, att brottas med olika känslor inför olikheter av olika slag, hittade plötsligt sina platser igen och jag blev lugn. (därmed inte sagt att allting hädanefter kommer att vara enkelt igen....).

" .... Alla människor är främlingar för varandra från början. Det krävs ansträngning för att förvandla främlingen till en bekant, en vän, en älskad. Oavsett de inblandades likheter eller olikheter vad gäller kön, etnicitet, religion, utseende, intressen, hudfärg, ålder, sexualitet, funktionalitet etc. Att vara fientligt inställd till människor en inte känner bara därför verkar onekligen lite fånigt"

Vi diskuterar ofta hemma. I vår närhet frodas sympatier för SD, vi bor i ett stad och område med många invandrare och flyktingar, utanför vårt ICA sitter tiggare och bekanta fäller då och då nedlåtande kommenterar angående olikheter av olika slag vilket betyder att de pratar illa om våra vänner, någon släkting eller om någon av oss.
Så. Det diskuteras i radhuset och ibland är det högljudda diskussioner. Man får vända och vrida på alla sorters tankar, grunderna för tolerans och medmänsklighet finns så jag är inte orolig för ungdomarna i min närhet. Men de ska möta övriga världen. En alltmer intolerant, inskränkt och främlingsfientlig verklighet så jag gör vad jag kan för att rusta både dem och mig för detta. På den här kryssningen hittade jag ännu ett verktyg för detta. Boken "Inte en främling" sammanställd av stifelsen "Teskedsorden", där 41 kända och okända svenskar berättar om sina erfarenheter av utanförskap.
Jag köpte boken och Jan-Olov Madeleine Ågren tillägnade den till mina ungdomar. Jag blev glad när de blev glada över den. Precis just nu ligger den på soffbordet. Allt annat har de städat undan efter gårdagskvällens fredagsmys men boken ligger kvar.

Alla kan inte göra allt men alla kan göra någonting. Stort eller litet. Allt räknas.

Hen läste så tiden stod stilla!

Kulturtant kastar loss!

Om jag berättar att det hittills ringts 12 (tolv) samtal angående det läkarintyg sonen behöver till en ansökan till Försäkringskassan och att jag fortfarande inte fått tag på rätt person? Fast jag har i alla fall fått ett namn. Ett namn på en som bokar tider till en läkare på Habiliteringen som kan utfärda önskat intyg.
Om jag berättar att jag lackat ur på hela jäkla systemet, skrivit ett brev till den bokningspersonen eftersom det inte går att komma fram på yttepyttetelefontider och skickat med internposten?
Ja. Så går dagarna. Allting Mycket kretsar också åt att få till en sysselsättning för den unge mannen och en viss förhöjning av stressnivån hos mig kan skönjas. Till exempel med högt blodtryck.
"Du måste ta det lugnt och inte stressa" tycker den vänliga sköterskan som mäter trycket då och då.
Jo tjena! Efter 12 samtal utan resultat kan väl vem som helst få högt blodtryck???!!
Fast jag ska ta det lugnt.
Idag är det nämligen avresa för en kryssning och inte vilken kryssning som helst, utan en litteraturkryssning på böljan den blå i 24 timmar. God mat, gott att dricka och att lyssna till en hel hög olika författare. Låter inte det trevligt?
Jag har stämplat ut från jobbet, fiskpinneverkstaden och alla handläggare i världen.
Jag ska roa mig ett slag!

Tidigt som tusan....

..... skjutsade jag Lilla Systern med klasskompis till skolan idag. 05.45 gav vi oss iväg. De ska vara med på en UF-mässa i Nyköping idag, Unga Företag. De ska inte bara bygga monter, visa sina produkter och presentera, nej, de ska vara med och tävla också. Är inte allt en tävling????! (jo, sannerligen....).
Så fick jag se soluppgången 6.05 och det var verkligen vackert och hade jag inte tappat mobilen i backen så den sprack hade jag tagit ett fint foto av det och lagt upp här.
Hej tisdag!

Dagens bästa

Dagens bästa och bästa för alltid är att kidsens bonusmorfar återhämtat sig efter en hjärtinfarkt i helgen och mår förhållandevis bra efter en ballongvidgning. Det var skönt att få krama om honom där i sjuksängen idag, höra honom skratta och man påminns om vad som är viktigt. Att smutsiga fönster, dammiga golv och tvätthögar inte är de minsta viktiga helt plötsligt. När det gäller. På riktigt.

Söndagslunk

I går tittade vi på melodifestivalen och jag tyckte rätt låt vann, den fina Måns! Mitt i natten hämtade vi Store Bror som kom hem från handbollsmatch i Varberg. De hade förlorat med en boll men spelat bra och kämpat på så det var inga sura miner där.
Idag ska Hjärtat luftas. Han har legat i influensa en vecka med hög feber och varit hur skruttig som helst men ingen feber idag så en kortis ute står på programmet. Så håller vi tummarna att jag inte blir sjuk! På torsdag står står kryssning till Åbo på programmet och det vill jag inte missa!

Energipåfyllning

Den här veckan har jag ansträngt mig för att hålla humör och mod uppe. Tänkt att jag ska ta en stund i taget och mota min annalkande vårdepp , ja, rent av ge den på flabben så den inte får tag.

Jag är verkligen inte en vårmänniska, det är nu bara så och jag har vant mig. När andra faller i trans över solstrålar, takdropp, krokusar och ljuset, vill jag bara dra något gammalt över mig och vakna upp pigg och glad om några veckor. När det är över och vår på riktigt.

Mina ansträngningar har gått ganska bra so far. Jag har tränat, tagit en ledig eftermiddag, varit med sonen på folkhögskolebesök, besökt Största Systern och tillsammans med Store Bror bildat en hög i hennes soffa och känt bebisen sparka. Life!

Idag har jag tvingat ut mig på altanen, druckit kaffe och suttit och läst en timme. I solen. Om man gör annorlunda så känns det säkert annorlunda tänker jag.

Lilla Systern är på besök hos Stora Systern, Store Bror i Varberg för att spela handboll, Största Systern och Svärsonen på egna äventyr. Det är bara jag och katten hemma. Ganska skönt faktiskt! Äta mat framför tv.n, äta hallonlakritsglass direkt ur burken och spela Queen hur högt jag vill. Because I´m worth it!

Denna dag

Dagen idag, förutom jobbet:
Blodtryckskontroll på vårdcentralen.
Ett studiebesök på folkhögskolan med sonen.
Middag med Bästa Resursläraren.
Hej onsdag!

De där guldstunderna som gör´et

Två veckors intensivt arbete är över. Ett nytt system är infört och supporten avslutad. Tjoho!
17.06 i lördags stämplade jag ut och gårdagen ägnades åt att vila, umgås med kidsen och att försöka landa. Idag börjar en ny vecka med ordinary days, åtta timmar, kontorstid.
Under tiden jag jobbat som en dåre har Lilla Systern tävlat i frisör-SM och kom sjua! Topp 10 i Sverige, det är minsann inte illa! Mamman är inbokad på modellklippning på praktikplatsen inom kort och visst, man ställer ju upp för kidsen!
Jag har känt mitt barnbarn göra kullerbyttor i Största Systerns mage, sett Store Bror göra sin livs handbollsmatch och blir så jäkla glad för hans skull trots förlust, pratat med Stora Systern och hennes röst gör mig lugn och glad, glatt mig åt att Svärsonen återhämtat sig från en influensa av sällan skådat slag och att Stora Systerns sambo förärat mig de finaste espressokopparna jag skådat, att jag bokat en litteraturkryssning med Bästa Väninnan om en vecka……
Alla dessa dagar som går…… life!

Lite House of Cards till kaffet

Ännu en ledig förmiddag. Sovit länge, ätit frukost med Store Bror, kollat in House of Cards, småpulat lite med styrelsearbetet. Har inte haft några jobbiga samtal att ringa idag, ändå ligger det och surrar dovt i mitt undermedvetna. Jag känner det hela tiden, den förbannade oron över hur det ska bli. Åh, vad jag önskar att jag kunde hitta avstängningsknappen på det.
Jag vet. Jag vet att jag måste sluta oroa mig, tänka, grubbla otch stundtals fixar jag det. Tycker till och med att de stunderna blir längre och längre så jag är väl på rätt väg.
Strax iväg till jobbet igen. Ska bara kamma till mig och ta på fejset.... Over and out!

Utmattningsmetoder

Jag ska jobba kväll och har därför ledig förmiddag. Alla "borde" och "måste" ramlar som vanligt över mig men jag orkar inte ta tag i det riktigt. Mer än att jag gick upp tidigt och skjutsade Lilla Systern till en jobbintervju och sen åkte tillbaka till sängen. Åt frukost och har tittat på House of Cards. Har ringt F-kassan angående det läkarintyg som ska bifogas ansökan om aktivitetsersättning och blir så himla trött. Jag fick ringa vårdcentralen och be om läkarintyg men de hänvisade tillbaka till F-kassan som ska begära ett underlag själva, Läkarutlåtande om hälsotillstånd. Om ansökan inte kommer från dem får jag pynta 675 riksdaler. Ett läkarintyg är ju inget man begär för nöjes skull direkt så jag ringde tillbaka till F-kassan och nu ska en handläggare bedöma om de eller jag/vi ska begära ett intyg.
I ansökan står det "läkarintyg" men det heter "Läkarutlåtande om hälsotillstånd" och är helt olika intyg enligt sjuksköterskan på vårdcentralen.
Är det konstigt att man blir trött?
Varje eviga gång jag pratat med försäkringskassan är jag mentalt dränerad och blir ledsen. Varje gång. Jag försöker stålsätta mig men det går bara inte. Så många samtal, så mycket energi som det går åt att bara reda ordning på saker och ting. Jag vet ju att det ordnar sig till slut. Men innan "till slut" kommer är jag helt slut.
Så.
Jag orkar inte handla, tvätta, städa, träna, pynta eller gå ut och möta våren. Jag orkar ligga i sängen och titta på House of Cards.

(naturligtvis beroende på att just de här telefonsamtalen inte är samtal nr tre eller fyra. Utan kanske snarare 3014 och 3015 genom åren. Så man kanske blir lite trött till slut. Telefontrött. Eller nåt).

Tv-kväll i sikte

En jobbhelg är över och idag har jag träffat två av mina tjejer. Vi åkte till Taxinge Slott och fikade. Ett kakbord lite utöver det vanliga och då är det ändå lågsäsong nu…..
Ikväll ska jag titta på "Vi som får finnas", ungdomar med Aspbergers syndrom som kommer till tals. Först hette programmet "Vi som inte får finnas" och jag reagerade som många andra på titeln och efter diverse påstötningar från olika håll är programmet är nu omdöpt. Jag har inte läst så mycket om diskussionerna men såg i tablån att det heter annat nu.
Får se vad jag tycker om det sen!