Den där oron när ens barn inte mår bra. Den där dova tonen som ligger i bakgrunden natt och dag, en ton som föder ängslan och ibland kramp i bröstet. Den bara är där. För att det är. Det är bara att förhålla sig och leva på men ibland tar det över och det känns som jag ska sprängas. Om jag bara för en sekund kunde lätta en börda men allt jag kan är att gå bredvid. Alltid. Aldrig vika undan, inte ducka, finnas. Lyssna. Jag behöver inte förstå. Jag behöver inte vara den som har svar på allt men den som finns där. Bredvid. Ibland känns det övermäktigt men det är ju något som bär igenom det. Man gör.
Ja. Man gör. Man finns, hur mycket det än sliter, så gör man det. Styrkekramar till er😘
SvaraRaderaPrecis! Kram!
RaderaFöljer ditt svåra och känner det där obändliga, det där som gör att det bär, hur det än är ❤
SvaraRaderaMarkattan
❤️
Radera<3
SvaraRadera❤️
RaderaVi bryter ihop och kommer igen. Hela jävla tiden. Så väldigt tröttsamt mellan varven. Men vi gör. Kram.
SvaraRaderaTröttsamt är ordet. Men vi gör. Absolut! ❤️
Radera