I morse scrollade jag igenom Facebook, lite sådär som jag brukar göra några gånger i veckan. Jag fastnade vid ett inlägg skrivet av en f d skolkamrat som skrivit om en annan skolkamrat: R.I.P. Vila i frid.
Jag stirrade på orden en lång stund men kunde inte riktigt ta in det. Vad menade hon? När hände det och vad????
Snabbt mindes jag att jag inte läst gårdagens lokala tidning så nu gjorde jag det och bläddrade fram till dödsannonserna. Och visst. Där stod det ju. Min allra bästaste barndomskamrat, vi som hängde ihop som ler och långhalm till 11års ålder har gått bort. I Cancer.
Det knöt sig inuti och jag mindes känslan när vi skildes åt som 11-åringar. Vad vi grät och kramade om varandra, för oss var allt förstört och jag var arg för att vi skulle flytta. Nu flyttade vi förvisso bara till en annan del av stan men det innebar skolbyte för mig och vardagskontakten bröts. Det här var ju i början av 70-talet så några mobiler var knappast uppfunna... vi var hänvisade till vanliga telefonen, att våra föräldrar skjutsade oss på helgerna och loven. Så småningom gled vi ifrån varandra men kontakten bröts aldrig helt och med sociala medier blev det lättare. Vi var där, lite hej och trycka på gilla-knappar. Ibland längre meddelanden, ibland bara en kort hälsning.
Tills nu.
Jag blev så tagen, överraskad och väldigt, väldigt ledsen.
Mamma har kontaktat hennes mamma. Det känns bra.
Varför skriver jag om detta?
Mest kanske för att jag blev så innerligt ledsen och tänkte på oss som de där småtjejerna som fnissade och busade, var allvarliga och upplevde så mycket tillsammans. För att vi hängde med varandras familjer som den mest självklara saken i världen, för att hon alltid, alltid, alltid backade mig i skolan när de tuffare brudarna gav sig på mig och kändes som min storasyster. För att vi formades där i miljonprogrammet på sextiotalet med pappor som grovarbetade och mammor som jobbade. Många hade mammor som var hemmafruar men inte vi. Samhörigheten. Det var nog det som gjorde att vi aldrig riktigt släppte taget.
Också för påminnelse om det här livet, hur skört det är, att mammor inte borde få dö och att jag avskyr cancer.
När jag samlat ihop mig igen åkte jag till Lilla Systern.
Hon har varit sjuk ett tag men är nu frisk. Det firade hon och jag med en långpromenad i det fina vintervädret. Sen gick vi på favoritkonditoriet, drack kaffe och åt blåbärssemla. Det var förvånande gott och kändes fräscht.
Hemma hade Hjärtat trillat köttbullar in masse så det fick bli söndagsmiddagen. Med kokt potatis, lingonsylt och rivna morötter.
Strax ska vi se finalen i handbolls-VM, Sverige - Danmark.