Stilla veckan

Veckan före påsk, Stilla veckan. Jag tycker att det är ett fint namn. Och snart är det påsk. Närmare än vad jag fattat.

Hoppas på finväder och trädgårdspyssel. Igår efter jobbet, sådde jag frön i små yttepyttekrukor och drömde om prunkande rabatter. Rosenskära och kantnepetor och sen cocktailtomater. Det kändes mysigt ända tills jag senare läste en artikel att Rosenskära, det älskar mördarsniglarna. Hej och hå. Det kändes som när man spelade en skiva på grammofon, nån fin låt och sen kom brorsan in och hoppade så stiftet bara krasade över skivan, skkkrrrrgggghh.  Den känslan att läsa det. Är det något vi har gott om är det just mördarsniglar, så jag har kanske fixat bästa desserten åt dem?? 

Nåja. De går kanske att rädda i rabatten sen, blommorna. Lökar tänkte jag sätta: dahlior, ranunkel, freesia och gladiolus. De ska förgros inne i krukor. Så, påsken, bring it on!

Tandläkartid

Den här veckan startade med ett besök hos tandläkaren, en spräckt tand skulle lagas. Tandläkaren var superstressad, ett akutfall hade kommit in och han sprang mellan mig och den patienten tre-fyra gånger. Det började inte så bra, sköterskan gjorde iordning mig och så kom tandläkaren in, utan att presentera sig och sa bara: ”gapa”.

Nope. Här gapas inte inför främmande människor som inte har vett att presentera sig. Så jag sa det. Och han suckade, bad om ursäkt och började om. Till saken hör att jag lider av tandläkarskräck och har haft en och samma tandläkare i 20 år och nu kan hantera det skapligt, en stressad, annan tandläkare ska inte få sabba det jobbet. 

Det blev ju bra till slut och alla kan ju ha en dålig dag. Själv har jag bara bra dagar .... not.

En timme senare och många pengar fattigare åkte jag hem till kontoret igen för en jobbdag.

Och ikväll mina vänner, är ridlektion igen! Hurra!

En regnig dag

Tidsomställningen gör mig ännu mer ur led. Vissa är opåverkade, andra inte. Idag regnar det här och jag låg kvar länge i sängen och läste. Slumrade lite och hörde regnet mot takfönstret, skönt. Hjärtat var uppe tidigt och fixade med fönstren, de som ska få nya glas. Det kan han ju göra i garaget så han är inte i beroende av väder och vind.

Jag ska ta det lugnt idag, igår brottades jag med stenar in masse då jag grävt bort gammal kantsten och la ny stenkant. Stenarna hittade jag i dungen bredvid vårt hus, dumpade så fint i en hög. De har säkert legat i någons trädgård för länge sedan för de var överväxta. Dungen är annars ett sorgebarn då många runtomkring dumpar sitt trädgårdsavfall där så särskilt fint är det inte. Men stenarna hittade jag och en ratad kaprifol som tagit sig bland skräpet bar jag hem och ska plantera. Återbruk! 

Det blev ett par vändor mellan dungen och huset med skottkärran och det var tungt. Ett träningspass så gott som vilket gympass som helst.

Vi tog fika-paus hos Största Systern i solen på deras altan. Hennes svärföräldrar var där och hjälpte dem i trädgården, småkillarna lekte och sprang runt, en mycket trevlig stund. 

På eftermiddagen kom Store Bror förbi ute på en löprunda. Han drack vatten och åt en banan innan han sprang hem igen och hann med att kolla in dammen. Fiskarna har överlevt vintern och vi fick godkänt som dammägare. 

Ikväll ska jag på konsert med Tommy Körberg. Har köpt biljett till en livestreamad konsert, håll nu tummarna att jag går till tekniken! 

Kantsten huller om buller.

Kantsten väck.

Sen eftermiddag började det likna något. Ny jord och gödsel ska läggas på, sen inväntar vi varmare dagar för plantering.

Barnbarn i trädet, pigga killar. Bästa killarna! 

En ledig dag

Lördagsfrid. Sovmorgon, långfrukost, tidningsläsning och telefonprat med mamma. De mår bra, nyvaccinerade och räknar ned till andra dosen.

Jag ska greja i trädgården idag. Projekt ta bort kantsten runt en rabatt och lägga natursten istället. Körde tre skottkärror med sten igår och ja, hej träningsvärk i axlarna. Först lasta i, köra och sen lasta av. Fortsätter även idag så dagens motion är säkrad.

Njuter av att vara ledig. Skrota runt. Är glad att jag har en trädgård att vara i. När jag tänker på det hisnar det i magen ibland, som jag trivs!

Helg i sikte och det är nog nu

En solig fredag. Besök hos optikern efter jobbet och jag ska välja nya bågar. Hej och hå. Utan sällskap dessutom p g a ni vet vad. Finns en risk att mina stilpoliser komma sätta smothiesen i halsen sen, vi får se.

Har hasat runt med läsglasögon från Rusta länge nog eftersom mina progressiva helt plötsligt för ett år sedan inte passade min syn längre. 

I alla fall. Klockan 1500 ska jag strejka. Kvinnostrejka. Jag ska ställa mig vid brevlådan och ge all min kärlek och styrka jag kan uppbåda med tankar och hjärtat till kvinnan som nu behöver gömma sig i efterspelet med anmälan som lades ned mot Lambertz.

Vad spelar det för roll? tänker någon. 

Allt spelar roll säger jag då. Framförallt kan jag se mig själv och mina barn i ögonen. Det är nog. Nu. 

När det brinner till i peruken

Och Lambertz, vad ska man säga? Jag är fortfarande förstummad över det jag såg och hörde på tv när han stod i sin trädgård och gjorde sitt uttalande.

Inom mig kokar det av ilska och frustration att vi inte kommit längre. Jag blir arg när jag, precis som många många många  många andra kvinnor, tänker på hur många män vi stött på som tar sig friheter, inte lyssnat, inte brytt sig. Som tyckt att de varit i sin fulla rätt just för att de verkar utifrån en helt annan position. Att vara man. 

Inte alla män. Naturligtvis. Det är bäst att tillägga det så ingen ska bli kränkt i onödan. 

Att vara kvinna och inte bli trodd utan ifrågasatt, rannsakad utifrån och in, skuldbelagd, det är ingenting emot en kränkt man. 

Jag tänker på medias hantering av Lambertz och det gör mig kräkfärdig. Kvinnan befinner sig nu, vad jag förstått, i skyddat boende p g a hat och hot. För mig är det obegripligt att någon som erkänner inför hela svenska folket att han inte kan hålla sin penis i sina egna brallor för han är ”svag i köttet och anden” ges utrymme i media. Varför bröt ingen sändningen, drog ur sladden eller ropade ”skämmes ta mig faen”?

Han är långt ifrån ensam. Så många lemmar, händer och fingrar det finns som lever sina egna liv rätt som det är för att ägaren av dessa tänker med något annat än huvudet mellan axlarna. Det är sannerligen ett problem. Oftast kommer de undan. De blir plötsligt svaga, får en släng av ”Vikinga-sjuka”, tappar impulskontrollen, uppfattar inte signaler, förstår inte ett ”nej”  eller annat i all oändlighet. 

Kan vi koncentrera oss på situationer ur ett kvinnoperspektiv en liiiiiiiten stund? Fem minuter? Tio? Ah, nej jag fattar. Inte tio minuter. Hur SKULLE DET SE UT??? 

Fan. Jag är arg, trött och uppgiven.

Jag hoppas att jag gett mina döttrar och son kurage nog att orka, våga och vilja stå upp i en skev värld från sina olika perspektiv. Jag har hopp om det trots allt men ibland, ibland blir jag trött. 

En räddare i nöden och somliga har vårfeeling

En sån världslig sak som att håret kändes som en pälsmössa har fått mig att varje morgon kolla in Lilla Systerns salong efter återbudstider.  Igår fanns det en tid klockan fem. Sett och bokat, jag åkte dit och blev äntligen klippt. Väldigt skönt.

Ja, jag klipper mig på salongen. Tänker att hon behöver vara ledig när hon är ledig och samtidigt stötta salongen, man vill ju att de ska klara sig igenom den här tiden. Frisörerna har visir, spritar verktyg och platser mellan varje kund, det finns munskydd och handsprit, antal kunder är begränsat. Känns så tryggt det kan bli. 

Hjärtat, som är en riktig vår-älskare, har fått feeling och börjat köra hoj igen. En lång period med svåra artrosskov är något litet bättre och vips, en sväng med hojen kan väl inte skada. På ny motorcykel för ändamålet och när han kört in den och sig får det allt bli en tur igen. Har saknat det! Att åka på långsemester känns dock avlägset, den tiden är nog förbi. Bil med ac känns just nu som ett bättre alternativ bekvämlighetsmässigt.

 

Idag mulet och blåsigt. Mina planterade penséer är i någon slags chock men de hämtar sig säkert. Jag har även en vas med tulpaner ute och de är superfina och lyser upp tillvaron.

Onsdag. Jobb och storhandling. En leverans med nya fönster väntar. Rosa Huset ska få nya fönster så nästa vinter tänker vi att det ska vara varmare inomhus och att jag inte får nackspärr när jag sitter i favoritfåtöljen och stickar framför ett av fönstren. Man skaffar sig jobb, vi ska byta själva. Hej, samarbete och träningsvärk!

När gamla takter sitter i

I går galopperade vi på ridlektionen och det gick superbra. Skulle kunna säga att gamla takter sitter i, en sisådär 45 år gamla takter, sen sist det begav sig på hästryggen. Fick sån frihets- och lyckokänsla i bröstet, jag kunde inte sluta le på hela kvällen. 

Efter lektionen leder vi in hästarna i stallet, sadlar av, borstar dem och de får lite mat innan de går ut i hagen. Det är ett sånt lugn då, verkligen bara här och nu. Måndagskvällarna i stallet gör mig gott. 

Idag har vi vaknat till sol och blå himmel och väldigt varmt inomhus. Pannan har fått flängen under natten och termometern visar på 25 grader. Jag blundar och låtsas att jag äter frukost i värmen i Kroatien ...

Det kan vara ett dåligt omen, att den tänker lägga, den är av äldre sort eller så var det vinterns sista suck. Den fattar att nu är det vår och ska vila sig. (Jag försöker bara tränga bort tanken på pannpaj).

Planen är att jobba och sen plantera penséer och påskliljor. Kanske hinner jag ta fram dahliaknölarna som övervintrat. Men först, jobb!

Här ska det bli planteringshörna. Kan knappt bärga mig.

Tillbaka i fållan

Det här med att vara ledig. Rå sin egen tid. Fixa i trädgården, bära, gräva, lyfta jordsäckar, laga mat från grunden, sticka på babyfilt en stund, sitta bredvid dammen och lyssna på vattnet som porlar, promenera, bada, vila när jag blir trött. Det blir viktigare och viktigare det här andra, det man ska hinna med efter jobbet. Det som ger kvalitet på riktigt. 

Jag fattar ju att jag behöver jobba för att ha en inkomst men balansen, vikten av att ha det, har blivit ännu tydligare under tiden med pandemin då allt ställts på sin spets. Jag känner också hur mycket bättre jag mår utan press, på jobbet kan jag inte alltid påverka saker och ting och det gör något med mig. 

Jaja, jag vet. Man får anpassa sig, gilla läget o s v. Men allt har ett pris, inte sant? 

Balansen.

Superviktigt. 

Så, en ny vecka. 

Nya tag. 

Sovskolan fortsätter. Det går rätt så bra, det kan bli bättre. 

Klippt, påskpyntad häck. 

När man gör affärer

Jag har länge velat ha ett planteringsbord och klurat länge på hur det skulle se ut. Jag har tänkt gammal diskbänk, en snickarbänk modell äldre som skulle oljas för att stå emot vätan, bygga en av lastpallar eller en kabeltrummor och så vidare. Igår pallade inte hjärnan mer så vi åkte och köpte ett på Plantagen. Trodde jag. När vi kom hem hade vi tagit fel, ett planteringsbord med odlingslåda. Eller något sorts miniväxthus på ben. Ett svart. Plexiglas. 

Hej och hå.

Beställde det jag egentligen ville ha på nätet och efter tio minuter kom ett bekräftelsesms, ett svart planteringsbord fanns att hämta.

Nåväl.

När jag tänkte efter ville jag ha båda borden. Kanske får mer gröna fingrar då? Plats finns och jag unnar mig detta som jag drömt om. Ojar mig lite för att jag köper nytt men tänker att allt måste ju vara nytt någongång och någon kan ta över detta sen.

Sen dök det upp en annons på Facebook. En kompis sålde sju stolsdynor för nästan inga pengar alls. Hade tänkt köpa dynor i år men de är rätt dyra. De här är beiga och i superskick. 

”Tuppen ja” skrev jag och så åkte vi till Kungsör.

Vi fikade utomhus och sen åkte vi hem.

Nu är jag nästan yr i huvudet av allt och måste vila resten av kvällen.

Nästansol

Igår idkade vi trädgårdsarbete hela dagen. Hjärtat klippte häcken mot gatan stående på släpkärran efter bilen. Så kan vi ju inte ha det så vi klippte ned häcken så han kan stå på gatan och klippa. 

Jag krattade och bar undan allt ris, rensade mellan buskarna och började ta bort gräset mellan häcken och gatan. Smala stråk av gräs, brännässlor och annat ogräs som inte är så snyggt på sommaren. Vi ska lägga täckbark istället har vi fått för oss.

Mitt på dagen bjöd Hjärtat på kaffe och macka i solen framför verandan. Sittandes på fårfäll i solen kändes livet ganska gott. 

Iväg till tippen, handlade jord, gödsel och täckbark på vägen hem. Lassade kärran full och det var nästan så jag kände ett liiiiiitet glädjeryck över att våren är i sikte, bara för att jag då kan hålla på i trädgården. Det är ju bland det bästa jag vet. 

Vid fem-rycket kändes det som ett dagsverke var gjort och vi gav oss för dagen. 

Vårt hus ligger på en återvändsgata för biltrafik men det är många som promenerar och cyklar förbi. Igår, Hjärtat gick ut först för att börja klippa, hörde jag honom prata med någon. Det var en gammal kompis från gänget, vi som hängde under uppväxten. Vi har inte så mycket kontakt nu mer än på sociala medier men hon bor i området. Hjärtat sa att jag var hemma så hon kom in en stund och fick se huset inifrån. Det var jätteroligt och det kändes som vi bara började igen där vi slutade för en massa år sedan. Hon går ofta förbi på gatan och nu enades vi om att någon gång i vår, när vi kan sitta ute, ska vi sammanstråla och uppdatera oss. Hon berättade att flera i gänget flyttat tillbaka. Bra betyg för området.

Sen gick det en timme eller två och nästa ”gamling” dök upp, en av de som kommit på tal på förmiddagen. Också en hel del massa år sedan vi sågs. Vi pratade en stund och hon kommer att hänga på när vår-fikat går av stapeln.

Jag blev glad i hjärtat av dessa två samtal och kände också att vintern släpper sitt grepp, allt tinar, både mark och människor. 

Idag fortsätter häckjobbet, täckbarken ska på. Träningsvärk? Javisst. Höften bråkar men jag tänker att jag slipper gå på gymmet åtminstone. 15 50-kilossäckar ska bäras och skyfflas ut. Sen kommer jag att vara mör men nöjd. Det är i alla fall planen.

Klippt häck, lassad kärra.

Jag måste ändå säga att vår julgran i uterummet var av god kvalitet, så här fin är den fortfarande. Men nu är det byebye. På tiden!

Tulpaner minsann. Ingen sol i sikte ännu men jag lever på hoppet.

Superfredag

Vaknade till strålande solsken, krispig vårvinterluft och en ledig dag. Hurra!

Tassade ned till köket, bryggde kaffe, satte mig i vardagsrummet i favoritfåtöljen med katten i knät och stickade ett par varv. Sen frukost.

En skön start på dagen.

Planen är att klippa häcken, få undan alla granar från tomten och köpa påskliljor. Har ett liiitet projekt jag tänkte pyssla med och till det behöver jag påskliljor, glasburkar, björkris och snöre. En ”Kurt Olsson”-pysseldag!

Ska hinna en runda ned till stan också, jag gav Lilla Systern en dammsugare i julklapp som slutat att fungera. Har letat mig blå efter kvittot, vänt upp och ned på Rosa huset men nej, kvitto puts väck. Vilket i sig är konstigt för kvitton sparar jag in absurdum. 

Lagom till frukost kom så Hjärtat ned med ett papper i handen, kvittot.

”Det låg i hyllan i öfvre hallen”.

Det gjorde det INTE när jag letade där.

Strunt samma, hittat är hittat och glad är jag för det, snart kan jag få tillbaka vår övervåningsdammsugare. Så lyxigt har vi det, en dammsugare på varje plan. Det kunde vi unna oss när våra två hem blev ett. 

Hörrni! Fredag! Så skönt!

Inte den trevligaste bönan i påsen

Denna morgon startade med tidig uppstigning och möte med simkompisen i stan klockan 07.00. Badhuset är ju stängt så vi börjar med en ny rutin: morgonpromenad med efterföljande frukost istället. 

Himla mysigt och sen hem till kontoret för jobb.

Under dagens första möte blev jag på dåligt humör p g a frustration över en jobbgrej och lyckades inte hålla masken. Det blev, kan man säga, lite dålig stämning.

Jag får alltid dåligt samvete av sånt och slår ganska hårt på mig själv efteråt. Varför sa jag si, varför sa jag så och så vidare i all oändlighet.

Kunde jag gjort annorlunda? Ja. Jag borde ha sagt ifrån tidigare, utan att låta som Häxan Surtant. En lärdom.

Alla dessa lärdomar .....

I morgon är jag i alla fall ledig och ska njuta av fynden jag gjorde i antikaffärerna igår, en zinkbalja som ska få agera köksträdgård med kryddor och en bänk. På bänken ska det stå lerkrukor med pelargoner på. Rosa, sån är planen. Roligheter att se fram emot!

Bänk och balja. Man får tänka sig växtligheten ....

Ur led är jag

I morse vaknade jag klockan 06 och var pigg. Kan på rakt arm säga att det var flera år sedan det hände sist. Har glömt bort hur det är att vakna pigg men det gjorde jag. Till och med katten såg förvånad ut när jag kom ned till köket så tidigt.

Gjorde lite yoga-övningar under tiden kaffet puttrade klart i bryggaren, tinade hallon, kokade ägg. Läste tidningen. Duschade och var klar före sju.

Skräll.

Jag drar inga stora växlar på det. Idag var en bra start.

Solen skiner, jag har ätit min lunch. Hjärtat och hans dotter har varit på tur och nu tvättar och städar de ur tre alla bilarna. Perfekt.

Jag har bokat en tid i kväll i min favoritantikaffär. Är på jakt efter en stor zinkbalja att odla kryddor i och en gammal plankbänk att ha pelargoner på till sommaren. Har en vision, får se om jag får till det som jag tänker mig. Har alltid så många projekt i huvudet, de riktigt tumlar om därinne och jag önskar jag hade mer tid ändå till att förverkliga dem. Men en tuva persilja, gräslök, timjan och rosmarin ska jag väl få till i en balja!

Sånt jag drömmer om, prunkande pelargoner och egna kryddor.

Sol i sikte

Efter natt nr 2 med sovskola vaknade jag i morse med huvudvärk. Vafalls? Sover jag för lite får jag huvudvärk, efter åtta timmar har jag också huvudvärk. Humöret dalar. Värk är jobbigt, har det stort sett ständigt och jämt, men i varierande grad.

Solen skiner åtminstone.

Ridlektionen igår gick väldigt bra, börjar få till hjälperna och Hrodur, som helst bestämmer själv, såg förvånad ut igår men jag fick honom dit jag ville. Han kan helt plötsligt få en idé om en helt annan aktivitet och i början hade jag inget att sätta emot. Jag ”åkte” häst. Men som sagt, det går framåt. Det roliga känns i hela kroppen och jag har redan anmält mig till en sommarkurs!

Dagens aktiviteter är att jobba och att rädda en magnolia från frysdöden. Juteväv är inhandlat för att lyckas med det.

Saker att ta tag i

Överbelastade system behöver skruvas ned för att lära sig att vila. Har med hjälp av delar i min ”haverikommission” fått hjälp med att göra en plan för att inte, som jag brukar göra, ändra om allting på en gång. 

De två första veckorna i mars har jag observerat mig själv och noterat det jag gör, tänker, känner och vill. Inte dragit några slutsatser eller värderat, bara observerat.

För en lösningsorienterad person har det verkligen varit en utmaning. Men nyttigt.

I fredags hade jag avstämning med min terapeut och vi kom fram till att de två närmsta veckorna ska det vara fokus på sömnen som är katastrofal, alldeles för lite sovtimmar och med det för lite tid för återhämtning.

Det är alltså slutstickat till klockan 12 på vardagarna. Jag veeeet. Helt galet. Men är man uppskruvad så är man. Bromsen i ”helt enkelt”.

Därför låg jag i sängen klockan 22 igår. Spik. Ungefär då jag tycker att jag kan ta tag i saker och ting och få någonting gjort. Andningsövningar jag lärt mig kom väl till pass men då jag redan preppat på dagen för en lugn kväll gick det bra. Låg väl vaken en timme innan jag somnade. Lyssnade på ljudbok med sovtimer. När den stänger av sig ska jag INTE starta boken igen. 

Jag känner ingen skillnad idag vilket vore superkonstigt efter en natt. Men det är en start, behöver verkligen få ordning på sömnen, det är prio ett.

Och så är det ju måndag. Ridlektion ikväll. Ser fram emot den, en av veckans höjdpunkter. 

Fler primulor i hallen. Vårfint och sköna att se på, de gör mig glad.

Söndagsfriden

En dag för betraktelse, stillhet och medveten närvaro. Inte den lättaste plätten men jag behöver öva mig. Mitt överbelastade system skriker och jag säger ”jag hör men vet inte vad jag ska göra”. Så jag åkte hit. Rakt ut i spenaten, långt från buller, brus och ljud. 

Tystnaden.

Jag fick då höra ett och annat.

Från mig själv.

Det var länge sedan. 

Jag lovade att försöka lyssna mer.

Mormorsstund

Lilla N har sovit över. Ett dygn med total närvaro här och nu, skogspromenad, spelat ”Myror i brallan”, fikat, ätit önskemat: kebab och pommes. Utan grönsaker och sås. Självvalda frukostflingor som inte går att placera i kostcirkeln hur mycket jag än försöker. Fnissat åt roliga filmer på youtube, gosat med katten och bäddat ner älsklingsdockan i kattsängen. Full fart med andra ord och jag älskar varje sekund med honom. Tankar kärlek och energi.

Han ringde igår morse och frågade om han fick sova över. Så klart. Första gången i Rosa huset. Det var på tiden. Här och nu. 

Gammalt, nytt och nött

Hjärtat renoverar två stolsitsar åt Stora Systern. När yttertyget togs bort visade det sig att stoppningen är - tagel. Hästtagel. Flickebarnet gissade på kattens hårbollar när jag skickade ett foto på det. Nope. Häst it is. Varsamt är de nu i sittvänlig skick igen. Med tagelstoppning.

Nytt stickprojekt är på gång. Eller ännu ett. Håller på med en sjal, nr 2 i samma stil, och en regnbågsfilt åt en bebis. Största Systerns bebis nr 2 som kommer i ljuvlig försommartid. Klart att bebisen ska ha en filt. Till. Har redan stickat en lite tjockare, nu i bomullsgarn. Med mönster. Lite omslag och avmaskning så ska det bli ett ... mönster. Hej och hå. Har blivit helt orädd när det gäller stickeriet tydligen, nästan manisk faktiskt. Bara stickar och stickar, lyssnar på ljudbok eller har tvn på i bakgrunden. Avkopplande till max.

För övrigt behöver jag köpa nya jeans. Mitt älsklingspar faller i bitar, det här hemmajobberiet har gnagt hål i rumpan på jeansen. Kanske brodera något över hålen?? Det tål att tänka på.

Tagelstoppning.

Dagens utsikt. Dystert.

Mitt i veckan

Gårdagens middag blev tacos. Det passar verkligen alla och visst, det blev lite fredagsfeeling runt matbordet. Lilla Systern och tacos. Lite fest en vardag, det kan man behöva. 

Jag inhandlade även två vitrosa begonior. Mormorsblommor men passar bra här. Nu ska jag bara få dem att överleva ett slag också.

Och så infann sig ”den där tiden” som jag har så svårt för: barmark, kala träd och buskar, minusgrader och iskallt. Jag visste det! Förra veckans sol, värme och fågelkvitter var bara ett lockrop för att snärja oss, idag kom ”du-ska-inte-tro-det-är-mysigt”-smockan. Jag blir nästan golvad. Dessutom varnas det för tio centimer snö. Ja men det var ju finemang. Kanske hade varit trevligt om den snö vi hade, fått ligga kvar så det hade varit vinter på riktigt färdigt innan våren kom, på riktigt. Neher’å. Här ska våndas.

Så jag babblar på som att det finns ”någon” som bestämmer och styr över vädret. Självklart vet jag hur det går till. Det blir. 

Jag blir också. Superlåg. Längtar efter bättre tider. Om en strax. Hur långt är strax?

Vad är det här??? Fruset, bart, kalt och grått .....

Jag njuter inomhus. Begonia. Överlev nu bara lilla blomma!

Håll i

Idag snöar det lite lätt och är grått. Jämngrått. Gårdagens ridlektion var mycket trevlig, rolig och lärorik. Från det att jag sitter upp på Hrodur tills jag sitter av, har jag ett leende på läpparna, så kul är det. Igår kunde jag även sitta av utan pall så ett av mina delmål är avklarade.

Nästa vecka ska jag sitta upp utan pall, ett annat mål jag har. Höften hänger med, det gör ont men blir inte värre av ridningen.

Sen åkte jag hem, duschade och stickade alldeles för länge så idag är jag trött. Ikväll kommer Lilla Systern och äter middag med oss så jag ska tänka ut någon vegismiddag. Inte svårt egentligen men jag har slut på inspiration och ”hitte-på”. Det får väl bli något i Cajsa Varg-stil ”man tager vad man haver”. 

En fakir, en häst, en dag

Måndag. Tre-dagarsledigheten hade lätt kunna vara längre. Vad är det med mig? 

Avundsjuk på pensionären i hushållet? Möjligt.

Veckan rivstartade på jobbet och vips var det dags att sluta, äta lite och om en strax iväg till stallet. Ridlektion. Hurra! 

Den ”nya” blomsterfakiren. 

Hrodur. Min nyfunna förtrogna vän.

Ännu en guldstund

Idag bakade jag en sockerkaka och tinade en vetekrans från frysen. Packade en fikakorg och slängde in verandabordet, filtar och plädar i bilen och åkte till mamma och herr L. 

Vi skulle ha ”bakluckefika” men det var så himla blåskallt så mamma och herr L fick sitta i lä i garaget. Hjärtat och jag tog varsin stol och satt utanför, inlindade i filtar på betryggande avstånd. Efter knappt en timme packade vi ihop och åkte hem, då frös vi alla fyra men hade åtminstone hunnit att ses en stund.

Mamma skickade med mig en skål som hon var arg på. Vari ilskan bestod av egentligen sa hon inte men hon har då ”släpat runt den både länge och väl” så jag antar  att den kommer från något ställe som skaver. Nåja. Jag är inte arg på skålen och tog så gärna emot den. Jag fick en ful vas också. Alltså mammas ord. Jag tyckte inte den var ful alls, dessutom från min mormor så även den tog jag tacksamt emot.

Och eftersom herr L alltid har bott i huset och det är saker och pryttlar högt som låg, slängde jag bara ur mig en fråga om de inte hade någon ”blomsterfakir”. En pidutt med piggar eller hål att arrangera blommor med (ska visa en bild senare).

Som den trädgårdsmästarson han är, herr L, gick han raskt in i den ena boden och röjde runt ett litet slag och kom tillbaka med en fakir som jag fick. Hurra på den!

På vägen hem enades vi om att vi inte orkade laga mat så vi åkte och åt, så var det gjort. Nu har jag tänt kaminen i uterummet, lite ljus och ska sitta där och sticka en stund. En helg går fort.

Arrangerade snödroppar i en fakir i såssnipan.

Brusa högre lilla å ....

I morse lyssnade jag på Melodikrysset och hörde ”Brusa högre lilla å” av och med Björn Json Lind.

Svosch, så åkte jag minnesraket till en konsertdag i Sundbyholms slottspark, juni 1989. Rhapsody in rock med bl a just Björn Json Lind och Janne Schaffer. Stor gräsmatta, jag, dåvarande maken, syrran, svågern, några kompisar. Barnvakt. Solsken, feststämning, jag hade bakat rulltårtebakelser med jordgubbar på för syrran fyllde år, bubbel i glasen, blå himmel. 

Så spelades just låten ”Brusa ......” och jag låg på rygg i gräset och tittade upp i himlen. Svalor pilade och precis då var jag lyckligast i världen. En guldstund som jag minns än. 

Dit slungades jag idag. Sen kom jag tillbaka till idag, nästan  32 år senare och städade badrummet. Utan musik. 

Lyssna!

Tur och retur

Dottern med renoverat klaffbord är tillbaka i storstan. Fredagsfikat intogs hos Bästa väninnan. Hembakt. Bullar, sockerkaka och två sorters småkakor. Heaven! Vi hade tänkt sitta ute men isvindar och ett lätt snöfall gjorde att det blev inomhusfika. Med avstånd. Bäst att tillägga. 

Innan vi åkte från Stora Systern åkte vi upp på takterrassen på huset hon bor i, 15 våningar. Det blåste ju isvindar idag men sen, när det blivit varmare ... utsikt över hela stan, Nackareservatet, Fjäderholmarna och vidare ut. Mot havet. Så mysigt. Där kommer jag hänga och dricka kaffe. Bland alla studenter, kan ju bli intressant. De tror väl jag är nån ”klass-mormor” eller så.

Nöjda rullade vi hem till Rosa Huset igen, svängde av motorvägen och slingrade oss hem på småvägar. Det är en liten grej Hjärtat har, det här med småvägar. Jag har sett en del av Sörmland idag. Kan man säga. 

Nu. Soffhäng.

När någon får det att bränna till

Det är lite pressat på jobbet. Så där så att på seneftermiddagen, när jag pratade med en kollega så brände det till i tårkanalerna. Hon hörde det och undrade ju så klart. Då kände jag hur trött jag är på en hel massa saker och det bara bubblade ur mig. Kollegan är av den förstående och raka sorten så det var bra att prata med henne men inom mig går jag bananas för att jag tycker att jag inte klarar av. Allt. Varför är man så hård mot sig själv??

I morgon är jag i alla fall ledig och ska skjutsa Stora Systern med köksbord till Stockholm. Hjärtat får följa med och vi har bokat utefika med Bästa Väninnan som bor fem minuter från Stora Systern. En bonusdag. En ledig dag. 

Barnbarnshäng

Om en liten strax ska jag träffa mitt barnbarn, Lilla N. Som för övrigt börjar bli ”stor”, 6 år till sommaren. Att umgås med honom lägger plåster på alla skavsår som finns en stund. En skruttdag på jobbet, tristess och oro. Allt försvinner när jag är med honom. De nyfikna ögonen, allt han lär sig, vetgirigheten, det svåra som blir så enkelt ur ett barnperspektiv. Att bli mormor har gjort mig rik på visdom. Älskar’t!

Pannkaksälskaren nr 1. 

Solpromenad

Stora Systern är i stan och både igår och idag promenerade vi på lunchen. Idag tog jag långlunch och gjorde räkpaj som vi åt i uterummet innan vi gick. Det var Soligt och varmare än igår. Så mysigt att gå med henne.

Ridningen igår var som vanligt roligt, mysigt och trevligt. Vi tränade bl a på skänkelvikning, hästen ska gå åt sidan och korsa sina ben. Hehe. Jag var rätt så bra på det förra gången det begav sig för en sisådär 44 år sen. Gamla meriter alltså. Om jag säger att ringrostig hade ett ansikte? Men det kom och stundtals fick jag till det. Sen, under tölten, när allt stämmer och det bara flyter, då bubblar det glad- och lyckobubblor inuti. Frihet. SÅ skönt att känna. 

Vårväg.

Hejdå februari

Vi skriver första mars. Den första vårmånaden? 

När jag tänker tillbaka på februari tänkte jag först att det bara varit en ”skruttmånad”. Januari var ännu sämre och så gled det bara över till februari. Sen tänker jag ”skärp dig kvinna”, det har då funnits guldstunder och jag tar fasta på dem.

Vi har haft det lite tjorvigt på hemmafronten. Som att en dansat foxtrot och den andre snoa. Vad blir det då? Otakt. Avstånd. 

Vad är medicinen? Kommunikation. 

Inte den lättaste plätten.

Jag har varit trött och missmodig. Ledsen och så all himla värk, både i kropp och själ. Stressad och press i jobbet, prestera och vara en duktig flicka. Ibland blir jag helt trött på mig själv. 

Men de här guldstunderna, som grästuvor i verklighetsträsket. De bär mig till fast mark. Roliga sms med mamma. Timslånga samtal med bästa väninnan. Hänga med kidsen och barnbarn, både i verkligheten och via FaceTime. Ridlektionerna, gos med hästen efteråt. Pensionärsfredag varannan vecka. Att jag lärt mig sticka. Och som jag stickat .... timme efter timme.

Och så.

Lite ljus i all tjorvighet.

Trots att vårdeppet griper efter mig och jag spjärnar emot. Fyra dagar hos Stora systern gav perspektiv. Den här pandemin är ju påfrestande för alla, vi håller i och håller ut såklart. Gör det man kan. Ordnar kontor på ovanvåningen, konstaterar att långpromenader är inget måste just nu, mjuka och sköna kläder och våga känna. Efter. Det där skavet. Som att hitta en sårskorpa och det går inte att låta bli att klia. Pilla. Att ta sig fram, ett steg i taget, bli säker och trygg. I sig själv. Men jag är det. Ibland. Just nu, inte så värst men det blir bra. Alldeles strax. Man måste tro på det. 

Min oas. Uterummet. På väg att vårfixas.