Hejdå februari

Vi skriver första mars. Den första vårmånaden? 

När jag tänker tillbaka på februari tänkte jag först att det bara varit en ”skruttmånad”. Januari var ännu sämre och så gled det bara över till februari. Sen tänker jag ”skärp dig kvinna”, det har då funnits guldstunder och jag tar fasta på dem.

Vi har haft det lite tjorvigt på hemmafronten. Som att en dansat foxtrot och den andre snoa. Vad blir det då? Otakt. Avstånd. 

Vad är medicinen? Kommunikation. 

Inte den lättaste plätten.

Jag har varit trött och missmodig. Ledsen och så all himla värk, både i kropp och själ. Stressad och press i jobbet, prestera och vara en duktig flicka. Ibland blir jag helt trött på mig själv. 

Men de här guldstunderna, som grästuvor i verklighetsträsket. De bär mig till fast mark. Roliga sms med mamma. Timslånga samtal med bästa väninnan. Hänga med kidsen och barnbarn, både i verkligheten och via FaceTime. Ridlektionerna, gos med hästen efteråt. Pensionärsfredag varannan vecka. Att jag lärt mig sticka. Och som jag stickat .... timme efter timme.

Och så.

Lite ljus i all tjorvighet.

Trots att vårdeppet griper efter mig och jag spjärnar emot. Fyra dagar hos Stora systern gav perspektiv. Den här pandemin är ju påfrestande för alla, vi håller i och håller ut såklart. Gör det man kan. Ordnar kontor på ovanvåningen, konstaterar att långpromenader är inget måste just nu, mjuka och sköna kläder och våga känna. Efter. Det där skavet. Som att hitta en sårskorpa och det går inte att låta bli att klia. Pilla. Att ta sig fram, ett steg i taget, bli säker och trygg. I sig själv. Men jag är det. Ibland. Just nu, inte så värst men det blir bra. Alldeles strax. Man måste tro på det. 

Min oas. Uterummet. På väg att vårfixas.