Att kämpa för sin mamma

Idag följde jag med min mamma till vårdcentralen för att träffa en ny läkare. Besöket tog en och en halv timme och ut kom hon, helt slut, med en vårdplan i näven, fyra skrivna akutremisser, två andra remisser och en uppdaterad läkemedelslista. Utan ny diagnos förvisso men under behandling. Äntligen. Även jag kände mig manglad faktiskt, både av oro och av att vara på tå under besöket för att förvissa mig om att mamma var med på noterna. Det var hon. Och glömmer hon bort vad som sas kan hon titta på sin vårdplan. 

Lilla mamman. Så liten, skör och smärtpåverkad. Det finns inte på världskartan att hon skulle cykla tre mil, gå på badgympa eller dansa linedance i timmar som för ett tre månader sedan. 

”Det blir så när man är äldre” försökte dr.n först lite trevande men då ilsknade moderskapet till.

”Jag är måhända gammal men det betyder också att jag känner min kropp. Något är fel”. 

Vilket nu då ska undersökas.

Nu hoppas vi på snabba puckar vad gäller undersökningar, akutremisser låter ju som bråttom-saker men även dessa prioriteras ju. 

Känslan jag hade i behandlingsrummet kände jag igen från alla duster en haft med diverse vårdinrättningar kring kidsen. Att nu får det vara nog. Sen blir man lite lätt snopen när det går förhållandevis enkelt. Men kanske själva inställningen ändå lyser igenom, att det därför funkar helt plötsligt.

Tänker också på en bok jag läst en gång, av Maj Fant, Att bli mamma till sin mamma. Nu är inte min mamma sjuk på samma vis men ändå. Den där när den starka mamma-människan  behöver ens hjälp, när det alltid innan varit hon som fajtats, stångats och stått pall.

Helt plötsligt förstår jag en hel drös med andra saker och kanske det svajar till lite i den existensiella tankesfären. 

Jag ska vila en stund innan Hjärtat och jag ska på konsert. Den första på mycket, mycket länge. Ane Brun, norska sångerska uppträder i Västerås konserthus ikväll. Det ser jag fram emot!