Gårdagens ridlektion gick finfint. Vi övade på tempoväxlingar. För övrigt en övning jag behöver ägna mig själv åt. Ständigt. Att öka på långsidorna och sakta in i kurvorna för att inte bredsladda där det är lite trångt och trickigt, för att vara rädd om hästen och jag behöver vara rädd om mig själv i verkliga livet.
Ett nytt tecken på det är magkatarr som smugit sig på. Det är ÅR sedan jag besvärades av det, när det var som värst hämtades jag med ambulans två gånger för man befarade hjärtproblem. I och för sig hade jag ”hjärtproblem” då i form av ett krossat sådant men smärtan var svåra magproblem. Jag är inte utsatt för hjärtesorg nu, ”bara” oro som till slut sätter sig i magen. Länge sen som sagt och jag har en livlina i form av Novalucol…
Som grädde på uppmuntringsmoset är det idag väldigt grått ute. Det blir liksom aldrig ljust. Det stavas November!
För att råda bot på det ska jag på kyrktantsträff ikväll om min mage skärper till sig.
Äntligen tid för att stråla samman med mina fina kyrktanter, vi träffades för länge sen på kyrkans öppna förskola. En av oss jobbade där, vi andra var besökare med våra barn. Vi fann varandra där mellan pysselstunder, sångstunder, bragokex och saft och har hållit i kontakten under åren mer eller mindre frekvent. I år är det 29 år. Sedan vi möttes. Jisses. Tiden går.
Hur som. Hon som jobbade i kyrkan är präst idag, det är inte vi andra men likväl stolta ”kyrktanter”. Är så glad att jag har dem.
Så kan man också muntra upp sig en novembertisdag.
Fin vänskap är värt mycket.
SvaraRaderaTråkigt med din mamma. Bra att man kan hålla kontakt över landsgränser så enkelt nu för tiden. Tar du inte Omeprazol förebyggande?
Hoppas du mår bättre snart!🤗