När man tänker för mycket

Igår tyckte jag att jag var lite bättre från förkylningen. Det var väl bara falskt alarm tänker jag och snyter mig för tusende gången lagom till elva-kaffet idag. 

Igår pratade jag med min chef. Sa att en närstående är sjuk och att jag kommer vilja vara med hen så mycket det går när jag är frisk igen. Inga problem tyckte han. Även om jag förstod att han skulle säga så, är det skönt att ha hört det. Få det bekräftat. Vi funkar så vi ”duktiga flickor” nämligen. Eller vilka andra bokstäver som talar från ens inre. Man gör som man ska. In absurdum. 

Vådan av distansarbete finns ju också. Att kunna jobba fast en är sjuk är en annan issue. ”Lite förkylning” eller ”FÖRKYLNING”. Vart går gränsen? Feber eller inte feber? 

Jag tänker för mycket. Jag vet. Jag tänker också på mitt höga blodtryck nu som blev föremål för ett ”Oj” när jag ringde in det i morse till sjuksköterska på min nya vårdcentral.

”Det var inte bra” undslapp hon sig, vips och bums, väcktes mina inre demoner och rädsla för hjärtinfarkt eller stroke blev plötsligt väldigt påtaglig.

”Kan det vara stressrelaterat” pep jag och tänkte att jag ju faktiskt är under stress på många plan.

”Du ska få en telefontid till läkare” blev resultatet.

Telefontid. Till en okänd doktor jag aldrig mött.

Tiden är förbi när man kände sin doktor. Just nu är förtroendet för vården minus tusen men det kan ju inte de veta, för de, just det, känner ju inte mig. 

Så jag finns till med hjärtslagen susandes i öronen, täppt näsa och ett jäkla fågelbo i magen av ångest och oro över hur det ska bli med allt. Känner mig vilsen, har tappat ankaret och driver omkring. Det är i alla fall känslan. 

Sen var det visst Lucia igår?!?

Det kom jag på när mamma berättade att de haft ett barnbarnsbarn-lussetåg på besök i arla morgonstund. Så fint. En hjärtevärmare.

Åh, dessa luciatåg genom åren. Flängandet efter lucianattlinnen, batterier till luciakrona och stjärnljus i sista momangen. Alltid i sista momangen. Något år, när Lilla Systern gick på högstadiet, var jag ute i god tid. Två dagar innan lucia hängde linnet struket och fint i radhustrappan, vuxenpoäng på den. Ända tills Store broren fick för sig att blåsa ut ett ljus i trappan. Ett rött kronljus. Utan att hålla för. Så blev den vita trappan och det strukna linnet preppat med rött stearin och kanske var det där och då det höga blodtrycket kom till??? 

Allt redde dock upp sig. Som alltid. 

Vi hoppas det nu också. Att det blir bra igen.