Januari

Idag är sista dagen i januari, en mycket tung månad kantad av cancer, dödsfall, sorg, ångest, covid, jobbiga besked och ja, tungt.

I andra vågskålen finns kidsen, barnbarnen, en mycket fin trettondagsafton, hästarna, mina promenader och långa samtal med min syster.och mamma. Det som håller en uppe och tänket framåt. 

Men, vad mig anbelangar, kan januari dra något gammalt över sig. Over and out.

En bättre dag?

Jag tillbringade gårdagens eftermiddag i kökssoffan då jag blev så otroligt trött efter läkarsamtalet, luften gick verkligen ur mig. Gick sen och la mig tidigt och sov till halv tio idag. Uppdämt behov av sömn tydligen.

Idag skiner solen, det känns lite lättare då.

Eftermiddagen kommer ägnas åt långpromenad och samtal med diakonen igen via FaceTime. 

Har varit hemma i två veckor nu. Fortfarande är dagarna ett sammelsurie, försöker hitta tillbaka till rutiner, få ordning i huvudet men känns som det kommer ta ett tag. 

En otroligt jobbig höst både arbetsmässigt och privat tog till slut ut sin rätt helt enkelt.

Samtal, karantän och längtan

Fr o m igår är jag i karantän p g a ett känt skruttvirus men det hindrar en ju inte från att vara ute i friska luften så igår tog jag min dagliga promenad. Promenad med någon dokumentär i lurarna är väldigt skönt. Kanske går jag inte idag då regnet öser ned, men annars, vilar, äter, pratar i telefon, stickar, vilar igen, sover och så börjar det om. 

Eller så ligger jag hela denna eftermiddag i min kökssoffa och läser. Har inte bestämt mig ännu. 

Jag var med på ett läkarbesök idag via FaceTime, hurra för tekniken, och kunde ta del av viktiga besked, få information och chans att ställa frågor. Man har ju tusen frågor men kan inte få svar på alla såklart. Läkaren var bra och för första gången på månader känns det omhändertagande, förstående och att någon tar ansvar. Det gör ju att krampen kan släppa något, sorgen över beskedet går sin gång men det finns stöd. Det är bra. 

En annan sorg behöver också vaggas och ja, det händer att jag undrar hur mycket som ska falla på oss? Eller om det är konstigt att det känns som propparna går i skallen på en och man tar alldeles slut? Jag längtar efter lugn och ro, att alla ska må bra där de är och att vi alla ska kunna träffas snart. 

Nåväl.

Jag tar hand om mig. Idag har jag gjort det så bra att jag förtjänar en bulle. Jag vet att det finns i frysen. 

Gårdagens solnedgång. Idag regn och jämngrått.

En anings, aning vårkänsla igår. En stilla, rinnande bäck.

När livet suger på riktigt och en guldstund

Just nu suger livet riktigt, riktigt hårt. När man tror att det inte kan bli värre så blir det just det. Värre, svårare och stundtals outhärdligt.

Dagarna är indelade i förmiddag, eftermiddag, kväll och natt. Det är så vi tar oss fram. Ett av barnen behöver tröstas. Det finns famnar till det och jag är än en gång så oändligt tacksam för det. Mitt dreamteam, mitt bästa.

Än en gång ekar det i huvudet att man måste ta hand om sig själv. Jag har pratat med en diakon som drog paralleller till instruktioner på flyget: ta på din egen syrgasmask innan du hjälper andra. Bra att ideligen bli påmind om det. Jag vet att vi landar någonstans någongång och detta års trista början känns mindre krampaktigt men vi är inte där än.

Igår kväll var jag i stallet. Länge. Det var så oerhört befriande att rida, att huvudet fick vila och jag kände på riktigt hur kroppen fick annan energi. En timmes hård dressyrträning var bra medicin.

Idag skiner solen. Det är ljust. Jag ska gå en långpromenad för att tanka detta ljus, så välbehövligt och hälsa på i Lilla Systerns salong. Det går framåt och vad av jag såg igår kommer de ha stans finaste schamponeringsstolar. Kan tänka mig att vara en av dem som inviger dem. Varje halmstrå till det vanliga tar vi. 

Att bli hörd

Mitt i allt händer det bra-saker också. Som att den nya läkare jag träffade i fredags skrev en remiss till neurologen för att jag ska få prova botox mot min migrän. Behöver jag säga att jag är tacksam och förhoppningsfull? Läkaren flikade dock in en passus att neurologen ska godkänna remissen för att det ska komma på tal och att de då och då avslår dem.

Sånt går att överklaga om det skulle bli så tänker jag. Den dagen den sorgen.

Blev också fortsatt sjukskriven och kände mig sedd, hörd och tagen på allvar. Inte en endaste piller föreslog han utan helt andra metoder, stöd och tid för återbesök vilket gjorde att jag fick stort förtroende för honom. 

Tänk, så ska ju alla sjukbesök vara men känns just nu så ovanligt att jag blir euforisk när det går till som det är tänkt. 

Igår gick jag och min syster en långpromenad med deras hund. Ett skönt avbrott i tung tillvaro. På hemvägen stannade jag till hos Största Systern och gosade med bebis en stund. Så skönt, så hjärtevärmande. Idag ska jag träffa mina flickor, de ger mig energi. En promenad och något gott söndagsfika. Det står högt på min ta-hand-om-mig-lista.

Sonen får inte följa med, ett positivt covid-test diskvalificerade honom från det. 

En plats

Jag har fått en ny favoritplats i Rosa huset. Matrummet med den nyinköpta kökssoffan. Här ligger jag och vilar, dricker kaffe och bara är då och då.

Att bara vara är en stor del av tillvaron just nu. Både tillsammans och för mig själv.

Har ett läkarbesök inbokat på eftermiddagen, när det bokades var fokus på min evinnerliga huvudvärk, idag är fokus att orka stå upp. På måndag ska syrran och jag träffa en diakon i kyrkan för samtal. Det känns väldigt skönt att göra det tillsammans.

Idag skiner solen. Bedövande vackert. Varje dag tar jag en längre promenad, när jag kommer hem behöver jag lägga mig för att vila. Har varit trött i hela mitt liv med evinnerliga svackor. Häromkvällen såg jag ett avsnitt av Mandelmanns där Gustaf beskriver sitt mående i tillvaron. Det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av mig.

Har också lyssnat på Richard Söderbergs vinterprat och det blev samma reaktion. Jag känner igen mig. När allt blir kaos och hur hittar man ut och tillbaka?

Alla har ju olika förutsättningar och är unika. Man kan ju inte veta hur man reagerar t ex i en kris. Förrän det händer. Det har ju tyvärr varit en del kriser genom åren,  har väl stått upp genom de flesta men denna gång hade jag inget att stå emot med. 

Veckan ris går för övrigt även denna vecka till vården för orimliga väntetider för cancerpatienter.

Veckans ros går till en sjuksköterska i hemsjukvården som gjort en medmänsklig insats genom att ta prover i hemmet. 

Min nya favoritplats. Vilket år som helst ska bordet bli vitt …

Här och nu

Dagarna går. Tidvis befinner jag mig i en bubbla, som om det gäller någon annan. Att jag bara tittar på.

Pratar med folk i vården, de säger att vi är i chock. Jag säger inte emot.

Syrran och jag pratar i timmar, om vad som ska hända, hur det har varit och vad gör vi nu. Båda brottas vi med tankar om ”hur gör man” med jobb, övrig familj och resten av verkligheten som tränger sig på och har enats om att en gör väl det som känns bäst för en själv. Men det är det här oket av förväntningar, outtalade krav och annat i bagaget som stör. Det som gör att det inte är helt enkelt att kliva av och enbart ta hand om sig och vara i situationen. Jag tror alltid att det är enkelt för andra, så klart det inte är men det verkar enkelt. Utifrån. Jag våndas alltid inför beslut som rör mig själv, men ska jag hjälpa andra är jag beslutsam minsann och strider till sista blodsdroppen. 

Men jag tar hand om mig så gott jag kan. Promenerar. Sover, visserligen som en kratta men bitvis bra. Stickar. Lagar mat, sitter bredvid, råddar med kommun och sjukvård, tider och insatser. Inte den lättaste plätten. Trodde inte att det skulle vara så krångligt.

Gråter, bryter ihop och kommer igen. Och så börjar det om.

Igår red jag på kvällen. Första lektionen för terminen och jag tänkte innan om jag skulle orka men det gjorde jag ju och det var så fantastiskt skönt, bra och roligt. Att vara i ett med hästen en längre stund är helande för själen. Det går inte att tänka på något annat. 

Sjukskriven

Idag sjukskrev jag mig från jobbet. Jag hoppas jag gjorde det i tid.

De här håller mig på banan. Mitt dreamteam.

Som ett brev på posten

I morse hade jag ett meddelande i telefon om en leverans från Early Bird, ett paket låg i lådan.

Jag stolpade ut och hämtade det och gav det till Hjärtat, han är en flitig beställare på nätet. Nu var han något undrande men öppnade paketet som visade sig innehålla fyra frallor och fyra kanelbullar från lokalt bageri. 

”Vafalls” undrade ju han så klart och tittade på mig.

Eeeh. Just ja. Jag beställde ju frukostbröd till lördag frukost, tyckte vi kunde lyxa oss lite. Kom jag ihåg det??? Nä, uppenbarligen inte. Men frallorna var goda …..

Så vimsig kan man bli.

Pratade med syrran över två timmar i telefon sen istället för att städa. Bra prioritering tycker jag. Resten av dagen ska jag hänga i Lilla Systerns nya salong och skruva ihop tusen hyllor från Ikea. Wish me luck!

En ledig dag

Pensionärsfredag. En ledig dag, också en blåsig dag. Har vaknat flera gånger inatt av blåsten, fick stänga ventilationen på sovrumsfönstret och det blev lättare att somna om.

Jag ”borde” väl ta bort julen då tjugonde Knut är passerad men det blir när det blir. Drar ur en stjärna då och en ljusstake då, lite mjuk övergång till icke-julen. För att smyga in lite vårkänslor (som jag för övrigt inte är ngn större fan av) har jag köpt en primula som pryder köksbordet. 

Dagsplanen är att hälsa på mamma och ta med tulpaner, fika med Bästa Väninnan och besöka Lilla Systerns nya, egna frisörsalong som öppnar inom en överskådlig framtid.

En lugn fredag med andra ord. Jag har redan konstaterat att jag är i oform, har tappat rutiner, ork och initiativförmåga och är bara. Jag vet vad det beror på men det är svårt att ta sig ur det, något är tappat. Försöker se tiden an och göra det jag ”ska”, men inombords är jag så ledsen. Den där ledsenheten behöver vaggas varsamt. Varsamt. Känns som det är så vi lever just nu.

Den här raringen pryder sin plats på köksbordet. 

Trean och rosa skimmer

Gårdagens plan höll och jag var nog inte hemma förrän vid 22-tiden. Hade svårt att somna sedan, det är mycket som snurrar runt i huvudet och jag hade en förskräcklig värk i armen och under en fot. Jag tog ju dos tre på kvällen och jag vet ju att man kan få ont i armen men en fot? Hur som. Så småningom somnade jag ju och vaknade upp till en gråmulen dag, värk i hela kroppen och det känns som jag ska bli sjuk. Biverkningar av sprutan såklart och jag hoppas det vara håller i sig idag.

Hjärtat har farit till Göteborg igen på lite hobby-knäck. Det finns hur mycket ljudmanicklar som helst att greja med till olika bilar. Det är faktiskt skönt att vara solo i huset ett slag.

Rätt som jag satt och jobbade tittade jag upp och såg hur det lyste rosa genom ytterdörren. Jag gick ut på varannan och hela himlen sprakade i fina färger åt det rosa hållet. Stod en lång stund och bara begrundade skådespelet. Så fint!

Från kökssoffan där jag satt och skrev såg jag det rosa genom ytterdörrens fönster.

En plan

Planen idag är att 

• Jobba
• Laga en taccopaj på lunchen
• Vaccinera mig dos tre 17.32 (väldigt precisa tider!) 
• Handla åt mamma
• Leverera kudde, paj och handlingsgrejor till mamsen och Herr L.

Skulle säkert kunna trycka in ett par grejer till men jag hejdar mig friskt. 

Har för övrigt kunnat delegera ett par arbetsuppgifter idag till mottagande kollega. Uppgifter jag ärvt för sisådär två år sedan som jag ”bara ska göra tills vi hittar någon annan”. Någon annan har ÄNTLIGEN dykt upp. Mycket efterlängtat och jag kan släppa det. Skönt.

Jag jular även av hemma. Att jula av tar en stund för mig, jag samlar ihop allt och ställer på matrumsbordet tills andan faller på att jag tar in kartongerna från uthuset och kan packa ned det. Det kan ta sin lilla tid. Det är den där ”andan” …

Juluppsamling pågår.

En lunchpromenad

Det är ju hemmajobb igen. Idag gick jag en promenad på lunchen i strålande solsken, blå himmel, vit snö och knarr under skorna. Det var kyligt så det blev även rosor på kind. En guldstund. 

Jag har känt mig lite hängig så jag gjorde ett covid-test igår morse, fick svar ikväll: negativt. Så det var ju bra. Syrran mår ungefär likadant så vi tänker att det är ledsenheten som gör oss hängiga men bäst att kolla upp det så klart. 

Igår kväll stickade jag klart min första socka. Hurra på den! 

Promenad runt sjön. Lovely.

Mitt livs första egenstickade socka. Superkul. 

Goda grannar

Att vi var strömlösa igår berodde på en ”liten kabelbrand” i proppskåpet.  Så det var därför kökslampan blinkade igår??? Först. Innan halva huset slocknade tre timmar senare. Yes.

Ibland har man tur och bor granne med stans bästa elektriker vilken blixtinkallades och löste det hela på en timme. Idag är beställning lagd på att byta ut de äldre, ähum, mycket äldre delarna, av eleriet i Rosa huset. Delar av det här hushållet ville göra det från början men det hörsammades inte. Vad visste väl halva hushållet om el??? Idag hörs andra tongångar om jag säger så och vips, ny eltjofräsmojäng på ingång. Hejdå 30-talet. Typ.

Det som återstår idag är ett mycket irriterande ljud från pannan som ju slogs av och på ett antal gånger igår under felsökning och jag ser det som att den protesterar mot behandlingen. Men vad vet väl jag om pannor?

Nä. Jag håller mig på min planhalva och har, efter tre veckors råddande, lyckats få loss en tryckavlastande kudde till behövande . Att avhämtas på hjälpmedelscentralen på lunchen idag. Lätt??? Inte alls. Har skyfflats hit och dit, har säkert ringt ett tiotal samtal och i morse fick jag tag på en arbetsterapeut på vårdcentralen som förbarmade sig över situationen. Det var inte hennes ansvar heller men HON tog över råddandet och kom med en lösning. Precis vad vi behöver, hjälp att rådda. Både jag,  min syster och mamma har svart bälte i att fixa saker men vi är inte i skick att göra det just nu och det minsta man behöver är att skyfflas runt. 

För övrigt jobbar jag idag. Huvudet känns som tomtegröt men omgivningen säger att det är bra för mig så då gör jag väl det.

Nu tidig lunch och kuddavhämtning.

När det går en propp

I skymningen försvann strömmen i halva Rosa huset. Den del där vardagsrummet med tv.n är bland annat. I köket lurade jag kvickt ut vilken kontakt som fungerade och jag fick mig en kopp kaffe. Tända ljus, i soffan under en filt med en kopp kaffe, katten på magen. Ingen tv. Lovely. 

Ja. Hjärtat försöker lura ut vad som är fel, något med nån fas eller så. Det hjälper inte att byta propp.

Även min egen propp har gått. Noll ork, noll motivation och jag är bara ledsen.

Kände mig inte helt kurant i morse så törs inte hälsa på mamma heller. Pcr-test bokat i morgon. 

Lite guldskimmer har det ändå varit i helgen: bebis sov över från fredag till lördag. Så makalöst mysigt att hänga med henne, leka, gosa, gå barnvagnspromenad och bara vara. Behövde det.

Bus på filten

Läsa  äta bok …. 


Bästa!

Tända ljus i strömlöst hus.

En liten utflykt

Vi åkte på en liten utflykt idag. Jag åker ju annars ingen annanstans än ut till mamma de här dagarna och det var skönt att komma ut. Även om det dåliga samvetet gnagde så tänker jag att jag också måste ta hand om mig. Så. 

Utflykt blev det, färden gick först till Julita och en stor loppis där. Jag är på jakt efter gamla rivjärn och det är alla andra också tydligen. Alla loppisar jag besökt är som dammsugade på rivjärn men jag hittade två jättefina kuddar istället. Från hårt till mjukt. Balans tänker jag. Kuddarna är sydda av gamla lakan med broderi och spets, blir finfina i ”nya” kökssoffan. 

När vi ändå var där hittade jag nytt matrumsbord med stolar till, ett nätt i teak, går att måla om. Dessutom till en billig peng, hurra. Bordet som står i matrummet nu passar inte alls ihop med soffan. Svart, blankt och bastant. Nope. Vill byta ut och köpa begagnat. Nåväl, får väl suga på den karamellen ett slag.

Den ena ger det andra …. 

Loppade kuddar. Fina minsann.

En soffa in da hause

Nu är den här. Kökssoffan. För närvarande tronar den i farstun emedan jag grejar i matrummet för att klämma in den där. Allt går, bara olika svårt.

För övrigt den bästa dagen på länge som avslutades hos mamma med två av mina tjejer och Bebisen samt min syster, bror och brorsdotter. Inget vi planerat eller bestämt, det bara blev så. Och så bra det blev. 

Lugn

Dagen idag:

• Sovmorgon
• Promenad 
• Vila
• Prata med mamma
• Bli kär i en kökssoffa 
• Sova middag

Lilla Systern frestar sin ömma moder genom att fråga om jag vill ha denna kökssoffa. Om jag vill??? Yes.

Kan inte säga nej till detta. Plats för den? Det löser sig …

Bakom kulisserna

Idag har jag varit medföljare och tillbringat dagen på sjukhus iförd munskydd, tålamod och en bra känsla av att det äntligen händer något. 

I en paus mitt på dagen hängde jag med syrran i min systersons lägenhet, vi drack kaffe, plundrade ännu en Alladin-ask i väntan på att åka tillbaka till sjukhuset.

Det är skönt att hänga med syrran och roligt att träffa systersonen som sen kom hem från jobbet och hittade sin mamma och moster i varsin ände av soffan.

Var han förvånad?

Inte särskilt. Vi dyker upp på de mest oväntade ställen, ofta i par. 

Nu är jag hemma igen. Det är lite lättare att andas idag, en anings aning. Tänker vara en soffpotatis resten av kvällen, inlindad i en filt med katt på magen. Önskar bara att vi hade haft en öppen spis att elda i, det hade passat bra denna mycket regniga och ruggiga måndagskväll. En öppen spis står verkligen på min önskelista men inte överst på Hjärtats. Till förra julen kompromissade vi och inhandlade en gasolkamin till uterummet. Problemet är ju att jag inte är så mycket i uterummet som jag egentligen vill. Hmpf. Det kan jag ju fundera över här i min soffa, varför det är så.

Kompromissen.

Drömmen. En riktig kamin. Inte nödvändigtvis med en tupp uppepå men om det tjatas så …

När en provar lite nytt

När jag känner mig nere, orolig och lite rastlös, lagar jag mat eller bakar. Ibland. Men det får mig på gott humör, tiden går och jag blir trött. Skönt trött. Och nöjd.

Idag har jag provat att göra saffranspannkaka. Rediga gotlänningar går väl ner i spagat för jag gjorde en enkel variant på färdig risgrynsgröt. Inte har jag några salmbär heller som traditionen bjuder men väl egen hjotronssylt och vispad grädde till.

Av bara farten gjorde jag även egen müsli, köttgryta med ris till och lax i ugn. Antar att antalet skapelser jag dänger fram speglar graden av oro. Ett säkert mått. Några middagar är i alla fall säkrade. Vips hade solen gått ner och promenaden blev i skymning denna första januarisöndag.

Mental strejk

Gårdagskvällen tillbringades tillsammans med en livrädd katt. Det smällde rejält runt Rosa Huset och katten letade förtvivlat efter ett gömställe. Till slut kom vi att bädda på gästtoaletten på övervåningen, där kunde hon lugna ned sig. I morse stack hon ut nosen mycket försiktigt när jag öppnade ytterdörren och det blev en kort sejour utomhus. 

Maten lagade sig. Av mig. Det blev mycket gott och jag tror att det var första gången i mitt liv jag gjorde helstekt oxfilé i ugnen. Jag fick några tips från den bästa kock jag vet, Största Systern, och följde dem till punkt och pricka. 

Så. Ett nytt år. Jag är inte riktigt sams med 2021. Än. Det jag vet inför detta år är att det är året jag fyller 60. Har redan bestämt hur det ska firas men ändrar mig och säger att jag vet hur jag VILL fira det. Men det är ju inte förrän i september så jag är 59 ett bra tag till.

Dagen idag blir en lugn dag. De enda aktiviteter jag ägnar mig åt är att

• sticka sockor. Det låter mysigt men s-n i gatan vad det är vassa stickor och tappade maskor åt alla håll. Inte min kopp av te, sockor på sticka.
• dricka just te. Hjärtat fick en te-adventskalender och har druckit exakt EN kopp te från den. Tur för mig.
• rensa Alladinaskarna (ja, plural) från romrussin och likörtryfflar. Ett hedersvärt uppdrag
• titta på Nyårskonsert från Wien.
  
• glo rakt ut genom fönstret på brunfult januari.

Ungefär så. En gör det en mäktar med tänker jag och får lite panik när jag tänker på att det snart är dags att börja jobba igen. Så det tänker jag inte på. 

Martini, gömmer sig i mattes knä.