Semester, vila och längtan

Idag är det en vecka sedan mammas begravning ägde rum, dagen efter hennes födelsedag Det blev en väldigt fin, ljus och kärleksfull dag men också så ofantligt sorglig. Hon var inte klar med livet, hon var så levande, nyfiken och pigg. Tills cancern kom.

Vi fick ganska exakt sex månader efter diagnosen och dagen när vi satt hos läkaren, mamma, jag och min syster, spelas upp i min hjärna då och då. Så overkligt det var. Jag minns att jag studerade hennes vänstra öra, liksom såg det på riktigt för första gången, antagligen för att budskapet var så ogreppbart och jag behövde något att fokusera på. Hennes öra. Jag hörde mammas frågor, läkarens svar och att mamma sa att 

”Det här var ju en sorglig historia, så synd att ni ska behöva vara med om det”, vänd mot mig och min syster.  Så typiskt vår mamma. Att även i detta utsatta läge först tänka på andra, oss.

Så här i efterhand, när det här halvåret håller på att skramla på plats och processas, är det fortfarande omtanken om andra ända in i slutet som är hennes signum.

Jag tänker ibland på uttryck man slänger sig med, t ex att ta vara på tiden. Vad det är. Egentligen. Jag tror jag har en aning om det nu. Att vara mentalt närvarande. Här och nu. 

Om jag tycker att vi tog vara på tiden?

Ja. Jag kan faktiskt ärligt säga ”ja” och känna det ända in i hjärteroten. Vi har haft så fina stunder, samtal, knasigheter, oroligheter och kärleksförklaringar, vi hann med det. Vi kunde och vågade det. Vi har pratat om sjukdomen, döden, begravningen, livet efter och livet före. 

Allt annat har på något sätt pågått parallellt såklart, men fokus har varit på mamma. För vi visste hur det skulle sluta, att tiden var begränsad. Och så går man ifrån att tro att man har all tid i världen, för det är lite så en lever ändå, till att förstå, på riktigt förstå, att den är utmätt.

Men man anpassar sig. Det hemska blev vardag, nya rutiner och vanor. På slutet turades vi om att sova där, min syster och jag. I soffan bredvid mammas säng i vardagsrummet, det var ju rätt mysigt ändå. Ibland låg vi och pratade i mörkret, ibland låg jag och lyssnade efter hennes andetag. Ibland behövde hon hjälp med något. Ibland sov vi som stockar. Jag var där. 

Så ja. Vi tog vara på den tid vi fick.

Jag hade så oändligt gärna haft mycket, mycket mer tid med henne så klart. Men. Det var det här vi fick och jag är, trots allt, glad över den. 

Detta är även min första semestervecka. Jag bävade lite för tiden efter begravningen och jag fick rätt. Ledsenheten kom ikapp. Jag har gråtit, sovit, gråtit ännu mer och sovit lite till och just nu känns idén om fem veckors semester på raken som ett mycket bra beslut. Att ha tid att bara vara. Länge.

Jag klev ändå upp kvart över fem i morse för att åka till badhuset, tänker att rutiner är bra mitt i allt. 

Ballonger, från mammas minnesstund. Klart hon skulle ha ballonger. Det kändes fint.