När det stora vemodet rullar in

I vanliga fall brukar jag älska hösten. Ja, jag gör nog det i år också men i år har älsket ett stänk av vemod i sig. Jag känner mig ganska skör och ja, jag vet, det ärr inte så konstigt. Sorgerna detta år har grävt fåror i hjärtat. Precis så känns det. Så där som det kan se ut i naturen efter ett skyfall, djupa fåror, trädrötter har blivit synliga och det är svårt att ta sig fram.

Nu har det ju gått en tid och förväntningarna på en är som vanligt.

Va, är du ledsen?

Jaha. Varför då? 

Va? Orkar du inte? 

Varför inte då?

Du får inte gräva ned dig, livet går vidare.

Nej, jag gräver inte ned mig. Ja, jag vet att livet går vidare. Nej, jag är inte deprimerad, jag är ledsen ibland. Ja, jag är trött, min energi är inte på topp för jag är i ett sorgearbete. 

Tycker själv att jag fixar det rätt så bra. Svackor kommer, toppar kommer, jag gör.

Hösten påminner om förgängligheten. Att de löv som prasslade i vinden, det ljudet som mamma älskade, de faller och av hörs inte mer. Liksom hon. Efter urnsättningen har sorgen tagit större plats. Det förstår jag också. Fram till dess har det varit en massa praktiska saker som skulle ordnas och nu. Nu är det bara tomt. Nu är det på riktigt.

Ibland tänker jag att jag skulle behöva en röd klisterlapp i pannan: ”Hanteras varsamt” ett tag. 

Nåväl. Hösten. Så älskligt vacker med ett stänk av vemod.