Tiden läker. Eller nåt.

Jaha. Det har gått en vecka nu sen senaste inlägget. En ganska jobbig vecka, så där som det blir när mörkret sluter sig kring en och flåsar i nacken:

”Det är ingen mening med något, bara så du vet”.

En kämpar emot, somliga stunder med näbbar och klor för att hitta en framkomlig stig i förvirrat, meningslöst tillstånd.

Tårar, oroliga sovstunder, fulgråt, irriterade moments, meningslösa gräl med den som borde stå en närmast, gräl som inte leder någonstans utan bara urholkar stenen tillit. När allt, ALLT, känns övermäktigt och på ren svenska 

Va’ fan!

Då.

Kändes solen värma helt plötsligt och är det inte lite fint här ändå? 

När DET släpper taget och jag känner tillvaron uthärdlig igen. Hopp. Det finns ta mig f-n hopp ändå.

När allt som rusat runt i kroppen, sorg, övergivenhet, övermäktighet, förväntningar, besvikelser och längtor stillar sig och visar sig en och en. Det blir liksom lite lättare då.

Och att gråta stilla med huvudet lutat mot en varm och trygg häst är rena medicinen och borde kunna skrivas ut på recept. 

Livet. Jag vet. Och så gick jag en lång promenad i oktobers sista solstrålar och kände. Jag är här. Jag ÄR här. Rätt fint ändå.