Att utmana sina rädslor

Helgen som gick kastade jag mig rakt ned i en varggrop. Med flit. Vargen i det här fallet var vattenkoppor och den som råkat ut för detta var Minstabarnbarnet. Torsdag till söndag. Oceaner av tid. Alla eventuella planer jag hade för oss ställdes på sin spets när det lilla livet blev sjuk och den ömma modern led alla helvetes kval:

”Ska jag lämna ett sjukt barn för att åka skidor med de två andra, friska barnen”?

”Ja, det ska du” bestämde jag och tog ett djupt andetag innan jag tog itu med uppgiften barnvakta sjukt barn.

Hur det gick?

Bra. 

Torsdag till fredag, natten, var det jobbigaste. Max 45 minuters sammanhängande sömn, hög feber, koppor som kliade o inget hjälpte. Förutom kylbalsam in masse och titta på Pippi Långstrump. Så det gjorde vi, mitt i natten. Plötsligt var det morgon, solen sken in, fåglarna kvittrade och vi orkade bygga en koja. 

När det lilla livet sov middag gjorde jag det med. I flera timmar. På kvällen kom Store Bror med sambo, de hade mat med sig, så blev det fredagsmys på hög nivå. Tre uppvak på natten var det lilla. 

I lördags hade febern gått ner och kopporna börjat torka. Vi fikade på semlor som Lilla Systern bjöd på och Stora Systern hängde med oss i huset. Vi lagade god mat, tittade på tv och det lilla livet låg emellanåt oss och var nöjd. Hon sov sen hela natten.

Igår gick vi en lite promenad med vagnen och gissa om hon blev glad sen när familjen kom hem?!

Jag gick hem till mig och somnade bums bas.

Lilla N var överlycklig som lärt sig åka slalom och fått mycket egentid med sin mamma. Ett bra sportlov helt enkelt. Och nu har hela den ungahögen gått igenom vattenkoppor. Check på den! 

Annat denna soliga måndag?

Ja. Försöker hålla masken när alla faller i trans över vårvinterns frestelser, solsken, takdropp och ljuset. Jo!!! Jag vill ha vår, ljus och värme men det kemiska ställer till det. Jag rår inte för det. Jobbar på det. Faktiskt mest för andras skull. Jävligt tröttsamt. Vad mig själv anbelangar vet jag att det går över och drar mig undan för jag stör. Vårdeppiga människor stör ordningen för alla nyvakna vårentusiaster nämligen. Låt mig våras ifred och minns det egna lilla helvetet när sommar övergår till höst, MIN bästa tid.

Over and out! 

Hip hurra i efterskott

I torsdags fyllde sonen 27 och vi firade honom idag med go’fika. Min lilla pojke, 27 år. Han både roar och oroar mig med jämna mellanrum och har gång på gång visat vilken kämpe han är som övervinner problemsvårigheter och är på en bra plats i livet idag. Jag är oerhört tacksam för det. 

Helgen har varit lugn och jag har bara gjort roliga saker. Igår var vi på rullstolsinnebandy, systersonen spelade match och vann. En liten shoppingrunda hann vi med och sen rast, vila med katten på magen. Jag har stickat, pratat med Stora Systern, promenerat och firat Store Bror. 

Bra uppladdning inför nästa vecka. 

Världens bästa morbror, hip hurra!

Promenadväder. Bra väder.

En annan kämpe.

Simma, frulle, jobb

Klockan ringde 05.15 i morse och jag var supertrött men pepp på att det är fredag.

Simning, frukost och jobb idag. 

Jag har kravlat mig upp från gårdagens lilla dipp, oklart om det är bullens eller KBTns förtjänst. Lite dov musik inombords kvarstår men det går åt rätt håll.

Frukosten med simkompisen gör sitt till, blir alltid peppad av vår stund.

På väg hem från jobbet stannade jag hos Minstabarnbarnet, fick en liten bytta löjrom av föräldrarna och åkte hem. Löjrom. Så.Gott.

Ett glas vin och löjrom på sked, fredagsmys på hög nivå och jag klappar mig på axeln för den här veckan. 

Det ryktas att Tommy Körberg är på tv ikväll … 

Precis vad man vill höra. Eller inte.

Det hände en grej. En tråkig sak och jag blev på dåligt humör. Lite ledsen, låg och värdelös-tankarna som alltid ligger och gnosar sig precis under huden gnagde sig igenom och slog ut i full blom.

Ett exempel rakt ur verkligheten och som ska hanteras.

Så vad gör jag?

Struntar i sockerintaget och äter två bullskivor i raskt takt. Tre koppar starkt kaffe. 

Kändes det bättre?

Jag fick i alla fall annat att tänka på i form av dåligt samvete över att ha smockat i mig två bullskivor i stället för en. Eller bulle överhuvudtaget. Det eviga dåliga samvetet, min hjärna är som en misil som söker upp saker att ha dåligt samvete över. Jättedumt. Och tröttsamt.

Nåväl. Råkade beklaga mig och möttes av ett gott råd som jag inte bett om:

”När JAG blir så där låg då drar jag på mig träningskläder och går ut och går, det hjälper verkligen. Du borde testa det istället, tihi”.

Se där ja.

Mådde jag bättre av att få ytterligare bekräftelse på hur dålig jag är?

Nej. Inte direkt. Jag tog en bullskiva till. Bröt den direkt ur påsen så sockersmulorna rök runtomkring.

I nästa sekund satte jag mig med min KBT-behandling på nätet och skulle göra en analys över en situation, hur det löstes på kort och lång sikt.

Alltså. Kan man skriva som kortsiktig lösning: Åt jättemånga bullar. 

Den långsiktiga lösningen: träna som en galning för att bli av med den kortsiktiga bullösningen???

KBT och hurtiga kompisar i all ära:

Ibland är det faktiskt bulle man behöver. Så det så. 

Plötsligt händer det

På alla hjärtans dag fick jag blommor. Det händer inte så ofta så jag blev väldigt glad.

Jag hade faktiskt inte ordnat något, har ju som sagt lagt ner den verksamheten men vi fick en trevlig kväll. God mat, kaffe och kubb och så blommor. 

Framförallt var det fint att ha blivit tänkt på. 

På väg hem tog jag svängen om badhuset för ett vattengympapass som satt fint efter ett hårt ridpass i måndags kväll. Idag har jag träningsvärk de luxe men det är ju ett bevis på att man gjort något.

Idag har jag även haft ”årets viktigaste” samtal enligt expertisen, lönesamtalet.

Jag hade förberett mig och det var väl ett bra samtal. Sen återstår ju att se om det ger utdelning. Regionanställd. Inte så stora svängar där men man vet ju aldrig. Plötsligt händer det. Kanske. 

På tur

Den lediga fredagen inleddes med bad. Därefter storstädning, ett par timmars stickning, en tur till en garnbutik och sen Carina Bergfeldt, Tommy Körberg var ju med. 

Igår bjöd Hjärtat på en biltur till ett av hans favoritfik tre mil bort. När vi kom dit var det stängt p g a sjukdom och det kan ju inte han få för så vi åkte till Katrineholm och Djulö herrgård som också var tokstängt. Jag som inte gillar att åka bil hade lite svårt att hålla masken, att tillbringa timmar i bil utan egentlig anledning är slöseri med tid tycker jag. Och bensin. Hjärtat älskar att åka bil, länge och sakta så då och då uppbådar jag tålamod att följa med. Som igår. Vi hamnade till slut på ett annat fin i Katrineholm och beställde en bit smörgåstårta och en räkmacka, tanken var att vi skulle dela. Båda mackorna smakade gammalt, majonäsen var intorkad och salladen hade passerat bäst före-datum för länge sedan. En stor besvikelse eftersom kalaset gick på 250 kronor. Personalen blev sura för att vi påpekade att vi inte var nöjda, osmart av dem. Det är helt ok att ta halva priset för gårdagens smörgåsar men att ta fullpris och inte låtsas om att de är gamla, nej. Det är dålig stil. Dit åker vi inte igen.

Jisses. Jag låter som en surtant ….  men dyra mackor ska åtminstone vara färska.

Vi åkte på loppis på hemvägen och jag tinade upp lite. Vi tog även svängen förbi mammas grav och där träffade vi oförhappandes Herr L, mycket ledsen och nere. Vi tog med honom hem till Rosa huset, kokade kaffe och gjorde GODA smörgåsar och så blev han lite glad igen och åkte hem för att spela Bingolotto.

Idag har jag varit hos honom och hjälpt honom med bredbandet som strular. Han envisas med att göra huset strömlöst då och då, ska ju spara el, suck, och ibland kajkar bredbandet och tv.n ur efter det. Jag fick ordning på det, bytte kontakter så han kan stänga av tv och tv.box men lämna routern och mediaspelaren på, nu håller jag tummarna att han låter det vara så.

Resten av dagen har jag stickat. Har börjat på en baby-filt och det är vansinnigt skönt att bara sitta rätt upp och ner och sticka.

Veckan som kommer är intensiv, har dessutom hintat till andra halvan att det är Alla hjärtans dag på tisdag. Har absolut inga förhoppningar what so evver men nån gång vore det ju kul att bli uppvaktad. Plötsligt händer det. Kanske.

Ledig fredag i sikte

Idag fixade jag min nya e-postsignatur: Programadministratör.

Den sitter fint.

Sen pratade jag med min vikarie i två timmar och fick lite feeling, en sån där känsla när man känner att man kan. Det är minsann skönt att känna så, speciellt dagen efter en dag som inte alls kändes bra.

Det är skönt att ha en ”ny-på-jobbet-känsla” också men ack vad jag blir trött i huvudet. Den lediga fredag i morgon kommer lägligt.

För övrigt pågår invänjningsperioden av det nya pann-ljudet. Det går sådär.

Herr L har ringt här på kvällskvisten och stirrat om ett sms från Tele2 han inte förstår. Jag lovade att hälsa på honom på söndag och titta vad det är han fått och då lugnade han ned sig. Vi pratade sen om ditten och datten och så kom vi in på ämnet blommor. Övervintrade pelargoner och dahliaknölar som ska väckas inom sinom tid. Vi har ju det gemensamt, trädgårdsintresset. Jag ligger ju i lä, trädgårdsmästarson som han är men det är kul att dela det intresset. Mamma var också en stor trädgårdsvän så växter jag fått av dem värnar jag lite extra om.

På matrumsbordet blommar pärlhyacinter i en loppad soppskål. Lite fint tycker jag.

Februaripepp

I morse visste jag redan innan jag vaknade att det inte skulle kännas bra idag. Tung och trött i kroppen. Någonstans på vägen gjorde jag alltså av med mer energi än jag fyllt på. Denna gång har svårt att se var, har tagit det lugnt, bebisgosat med släktens minsting, träffat Bästa väninnan, vilat, stickat, ridit, varit på Qigong. Tyckt att det känts bra och så pang. Vaknar jag och mår inte alls bra. 

En bov i dramat kan vara den nya pannan som äntligen installerades igår, fem månader efter utsatt datum. Och idag är det plusgrader här …. Nåväl, kanske hinner det bli lite kallt igen så vi får se om denna mackapär drar mindre el än den gamla.. Nu är det inte el-åtgången som gör pannan till en bov utan att den låter. Ett dovt ljud, högre än den gamla, och jag som är extremt ljudkänslig bröt nästan ihop igår kväll när jag förstod att det är så. Pannan står i vårt badrum så ja, jag hör den. Badrumsdörren står öppen så katten kan gå på sin låda och ja. Ljudet. 

Kattlådan kan flyttas. 

Pannan, not. Vi ska bygga in den lite mer, det dämpar en del men skillnaden är stor ändå. 

Hjärtat besväras inte alls, säger att han ”knappt hör den”. Lyllos honom.

Detta kan låta som en baggis men det ljudet plus kyl och frysens surr i köket kan vara det som orsakar dagens matthet. Ett ljud för mycket.

Jag jobbar hemma idag. Med hörselkåpor på.

Smart av mig

Det här förenklingslivet jag eftersträvar ställer saker och ting på sin spets då och då eftersom det också betyder att jag ändrar om mig på en del punkter. Förändringar får ringar på vattnet, en del gillar det, en del gillar det inte lika mycket.

Jag har tidigare skrivit om min avgång som projektledare på hemmaplan, vansinnigt svårt men vansinnigt skönt. Jag gör som andra halvan, tänker på mig själv.

Vafalls?

Ingen ordning i ledet.

Nä. Så kan det gå och jag har nu två ensam-resor inbokade i vår och tänker ha SEMESTER. Till exempel.

Har jobbat hemma idag och hade lite energi över, fredagsstädade och så kan jag vakna till ett nystädat hus i morgon lördag och faktiskt vara LEDIG. Skönt och smart av mig. Tycker om att vakna på helgen och det är fint hemma, blir glad av sånt. Aningen lättroad tjej. 

Helgens planer är att fika med Bästa Väninnan och på eftermiddagen fira systerdotter som fyller år och fått en bebis. Dubbelfirande med andra ord, så mysigt med en bebis till i släkten. Denna lilla människa är mammas tolfte barnbarnsbarn, hon hann få veta att det lilla livet var på väg och jag vet att hon gläds i sin himmel. Sånt gör mig också glad. 

Hello bloggen.

Svosch, så har det gått en vecka och vad som är tydligast är: ljuset! Det är ljust längre på dagarna och det tycker jag är skönt.

Jag har också varit ny på jobbet en vecka och det är en ovan känsla. Från att gå till att ha stenkoll på saker och ting och känna mig trygg, vinglar jag nu runt bland okända domäner. Nåja, lite tryggt är det, jag är ju utlånad från min tjänst på IT i två år och jag får behålla min kontorsplats så jag har mina kollegor som vanligt. Men vanliga jobbet har jag lämnat över och sätter mig in i det nya allteftersom. Jag somnar ovaggad i soffan …

Måndagar är som vanligt riddagar och min verkliga ”må-bra”-boost. I måndags var jag även på qigong på lunchen och jag vill utforska det mer. Det passade mig, lugnet och fokuset.

I övrigt intet nytt. Jobbar, rider, promenerar, simmar, myser med barnbarnen, repeat. Kanske februari inbringar lite mer energi med mer ljus???? Lite sol kanske. Om man får önska sig.