Idag stod det TRÄDGÅRDSARBETE på schemat. Och det blev det. "Slit och släp" som han sa, någon karaktär där i Hedebyborna en gång. Och slit och släp blev det. 500 kg dekorationsten, 650 kg ny jord och ett antal meter markväv. Trött och nöjd sitter jag och tittar på vad jag åstadkommit. Då kommer grannen, Fru M, 89 år, stapplandes mellan träd och buskar.
"Så fint du gör"!
Och ja, det gör jag! Jag gör så fint! För jag trivs här! Äntligen!
söndag, maj 31, 2009
lördag, maj 30, 2009
En resa!
Igår kom jag hem från målarkursen. Det har varit otroligt lärorikt, roligt, utmanande och fantastiskt på alla sätt. Jag har suttit mitt i naturen och försökt fånga stunden, ljuset, stämningen och tja, ett motiv. Vi har målat kor, landskap och mycket, mycket mer. Idag är jag en lycklig kvinna. Jag har upplevt något som berört mitt innersta och idag har jag försökt landa i det. Jag går omkring med ett leende, en känsla att jag faktiskt har varit med om något stort och jag är så glad att jag tog chansen! Jag blir inte ens galen över att kamerans minneskort gått sönder......... morrar bara lite! Kanske jag visar mina alster här. Snart. Jag HAR varit på en fantastisk resa! Jag vågar, jag kan och jag törs!
tisdag, maj 26, 2009
Måleri, målera!
Den här veckan målar jag. Inte huset, inte altanen eller verandan. Jag är på kurs. Jag målar tavlor, utomhus, för nöjes skull! Bara för mitt eget välbefinnande, det är nämligen bland det roligaste jag vet. Det behöver jag träna på, att göra saker för min egen skull. Så det gör jag nu! Utan dator! Hjälp!?!
Ha en bra vecka! På fredag väntar vardagen igen..... Men dit är det långt!
Ha en bra vecka! På fredag väntar vardagen igen..... Men dit är det långt!
söndag, maj 24, 2009
Att sluta!
Vissa saker är svåra att sluta med. Till exempel att längta efter detta:
Ångbåtsbryggan vid Södra Stavsudda.
Ångbåtsbryggan vid Södra Stavsudda. Det finns heller ingen anledning att sluta längta hit heller! Det är inte skadligt på något vis och det händer att själen får lite lugn och ro när jag har tillfälle att njuta här.
Idag är det ändå en speciell dag som handlar om att sluta längta. Det är min rökstoppardag! Idag för fem månader sedan, ja, på självaste julafton, fimpade jag!
För er som inte röker och inte heller har rökt, kan det ju verka lite knasigt att längta efter cigaretter, men som rökare är var det själva längtan som gjorde att det var så svårt att sluta. Men jag gjorde det! Idag är jag stolt över mig själv! Fem månader! En dag i taget blev många! Och jag hänger i! Jag har verkligen slutat att röka!
Idag är det ändå en speciell dag som handlar om att sluta längta. Det är min rökstoppardag! Idag för fem månader sedan, ja, på självaste julafton, fimpade jag!
För er som inte röker och inte heller har rökt, kan det ju verka lite knasigt att längta efter cigaretter, men som rökare är var det själva längtan som gjorde att det var så svårt att sluta. Men jag gjorde det! Idag är jag stolt över mig själv! Fem månader! En dag i taget blev många! Och jag hänger i! Jag har verkligen slutat att röka!
lördag, maj 23, 2009
Vår-utflykt!
Det slutade regna fram på eftermiddagen och solen vågade sig fram. Då tog Lilla Syster, Bästa Kompisen och jag en promenad till "metropolen" på ön. Det här är vår färd:
Vi njuter, njuter av blommande buskar och en
underbar, härlig stig i solsken!
På vägen: sol, vattenansamlingar, gamla löv, geggamoja.......
vi vet vart vi vill!
...... över stock och sten........
....en spegelbild på vägen......
...framme vid Nedergården (hemsidan är SNART färdig, länk kommer)
hittade tjejerna dessa små, sköna, mysiga kompisar som så klart fick följa med hem....
...jag hittade dessa fina fåglar som kommer att passa på
vår svarta tv-bänk hemma i radhuset i stan......
....and still I dream of den här härliga
solstolen med tillhörande bord från SKAGEN.......
Vi njuter, njuter av blommande buskar och enunderbar, härlig stig i solsken!
På vägen: sol, vattenansamlingar, gamla löv, geggamoja.......vi vet vart vi vill!
...... över stock och sten........
....en spegelbild på vägen......
...framme vid Nedergården (hemsidan är SNART färdig, länk kommer)hittade tjejerna dessa små, sköna, mysiga kompisar som så klart fick följa med hem....
...jag hittade dessa fina fåglar som kommer att passa påvår svarta tv-bänk hemma i radhuset i stan......
....and still I dream of den här härligasolstolen med tillhörande bord från SKAGEN.......
fredag, maj 22, 2009
Frid och fröjd!
Efter en ganska jobbig vecka, fast den var kort, njuter jag nu av helg. Tjafset med försäkringskassan har jag lagt åt sidan, det kommer att lösa sig inom sinom tid. Älskade Sambon och jag packade bilen full med barn, kompisbarn, katten och fiskespön och styrde kosan mot vår älskade, älskade ö!
Här är gott att vara FAST det regnat hela dagen.
Vi går på skogspromenad, Store Bror, Bästa Kompisen,
Lilla Syster och jag. Vi ser hackspett, letar grodyngel i vattensamlingar,
blir glada över gullvivor, vitsippor och violer på ängen.
Sen är det roligt att gå i vassen......
......och leta strandfynd!
Här är gott att vara FAST det regnat hela dagen.
Vi går på skogspromenad, Store Bror, Bästa Kompisen,Lilla Syster och jag. Vi ser hackspett, letar grodyngel i vattensamlingar,
blir glada över gullvivor, vitsippor och violer på ängen.
Sen är det roligt att gå i vassen......
......och leta strandfynd!En tävling!
För tävlingssugna: Tävla om detta armband hos Miss M fram till söndag kväll! (24 maj). Klicka HÄR så kommer du till tävlingsinlägget och kan motivera i kommentaren där varför just du ska vinna!
onsdag, maj 20, 2009
Varvad
Bara ett varv till med Försäkringskassan. Bara ett....
Samtal. Igen. Det är iofs helt naturligt eftersom arbetsträningen inte gick så bra. Jag blev sämre av det. Det tyckte jag var trist. Jag tyckte det var utomordentligt trist.
Själva grejen just nu är att jag inte tycker att de lyssnar på mig. Vad jag säger, tycker, tänker och vill spelar just ingen roll för handläggaren sitter med Nya Reglerna i handen och kryssar i rutor efter ett standardformulär. Jag är inte mycket Standard visade sig. För det fanns inga lämpliga rutor gällande mig att kryssa i. Så synd. Själv blir jag glad. Att vara sig själv, kanhända utanför mallar, duger så bra. Alla ÄR ju inte lika. Hör ni det, Försäkringskassan? Alla ÄR inte lika!
Så vad händer då???? Handläggaren får bekymmersrynkor i pannan, glasögonen åker upp i pannan och knackar med pennan i bordet.
"Vad ska till för att du ska kunna återgå till arbetet"??? För tusende gången får jag den frågan. Och jag har svarat. 1000 gånger men nu rinner sinnet. För de har ju inte lyssnat.
Och jag spårar ur. Blir trött, ledsen, förbannad, uppgiven och "ska det vara på det här viset"????
"Fly mig en chaufför, en hushållerska, en påkläderska, en butler, en bil, en kock, en kallskänka, en trädgårdsmästare, en sekreterare, en personlig coach, en praktikplats på ett trädgårdsmästeri, lite nya hjärnceller, energi på burk, gipsa mitt huvud så kanske jag kan fungera. FUNGERA"! Ryter jag.
Det var emot Försäkringskassans principer. Så klart! Fattas bara! Sånt får man hålls´med själv.
Så, vad händer nu???
Jag får en ny handläggare.
Se där!
Samtal. Igen. Det är iofs helt naturligt eftersom arbetsträningen inte gick så bra. Jag blev sämre av det. Det tyckte jag var trist. Jag tyckte det var utomordentligt trist.
Själva grejen just nu är att jag inte tycker att de lyssnar på mig. Vad jag säger, tycker, tänker och vill spelar just ingen roll för handläggaren sitter med Nya Reglerna i handen och kryssar i rutor efter ett standardformulär. Jag är inte mycket Standard visade sig. För det fanns inga lämpliga rutor gällande mig att kryssa i. Så synd. Själv blir jag glad. Att vara sig själv, kanhända utanför mallar, duger så bra. Alla ÄR ju inte lika. Hör ni det, Försäkringskassan? Alla ÄR inte lika!
Så vad händer då???? Handläggaren får bekymmersrynkor i pannan, glasögonen åker upp i pannan och knackar med pennan i bordet.
"Vad ska till för att du ska kunna återgå till arbetet"??? För tusende gången får jag den frågan. Och jag har svarat. 1000 gånger men nu rinner sinnet. För de har ju inte lyssnat.
Och jag spårar ur. Blir trött, ledsen, förbannad, uppgiven och "ska det vara på det här viset"????
"Fly mig en chaufför, en hushållerska, en påkläderska, en butler, en bil, en kock, en kallskänka, en trädgårdsmästare, en sekreterare, en personlig coach, en praktikplats på ett trädgårdsmästeri, lite nya hjärnceller, energi på burk, gipsa mitt huvud så kanske jag kan fungera. FUNGERA"! Ryter jag.
Det var emot Försäkringskassans principer. Så klart! Fattas bara! Sånt får man hålls´med själv.
Så, vad händer nu???
Jag får en ny handläggare.
Se där!
tisdag, maj 19, 2009
1, 2, 3, 4........
Igår ringde en dam från Försäkringskassan och sa att mina dagar var räknade. Det lät lite olycksbådande. Jag undrade vad hon visste som inte jag visste. Sen sa hon att det handlade om mina sjukpenningdagar. DÅ kom ju saken i ett annat läge. Men blev jag lugnare av det????
Nä. "Sällan hostar hackspetten" som gamla mormor sa när något var lite oklart eller läskigt. Inte blev jag lugnare av det.
Nä. "Sällan hostar hackspetten" som gamla mormor sa när något var lite oklart eller läskigt. Inte blev jag lugnare av det.
måndag, maj 18, 2009
Det är tiden.....
"Swish, swosh.............." Oj, vad är det som låter här?
Det är helgen som gick! Det är helgen som försvann i ett rasande tempo och jag sitter förvånad och konstaterar att det redan är måndag!
Helgen lämnar efter sig minnet av en lugn, barnfri fredagskväll då mamman och Älskade Sambon hann föra ett riktigt samtal utan att bli avbrutna (det var väldigt länge sedan), en lördag med lite pyssel och en mamma som orkade vara vaken en hel dag, samt en söndag då det fixades i trädgården. Ja, just ja. Söndagen inleddes med att mamman var på Gårdsmöte där blodtrycket nästan steg till kokpunkten för att det var samma gamla frågor som vanligt: "det är stökigt i tvättstugan, soprummet sköts så erbarmligt dåligt att till och med sopgubbarna vägrar gå in där nu, men är det någon som SER eller vet vem det är som ställer till så till den milda grad? Nä. Ett fall för städtanterna på TV är det minsann! Av det mötet blev mamman på dåligt humör men det blev lite bra ändå för DEN ilskan räckte till att rycka upp några förvånade maskrosor (de trodde de stod säkert i min täppa) och plantera Gula Trädet som stått i en plasthink och blängt surt ett tag. Idag är Gula Trädet på mycket bättre humör där det nu står så fint i en stooooooooor kruka. Mamman är också på bättre humör. Utan kruka!
Söndagen avslutades med att delar av familjen agerade hejarklack till Stora Systern som med sitt fotbollslag vann över Inte Lika Bra-laget med 7-0!
Som sagt, det lät "swish, swosh" och det är redan måndag. Det är så det är!
Det är helgen som gick! Det är helgen som försvann i ett rasande tempo och jag sitter förvånad och konstaterar att det redan är måndag!
Helgen lämnar efter sig minnet av en lugn, barnfri fredagskväll då mamman och Älskade Sambon hann föra ett riktigt samtal utan att bli avbrutna (det var väldigt länge sedan), en lördag med lite pyssel och en mamma som orkade vara vaken en hel dag, samt en söndag då det fixades i trädgården. Ja, just ja. Söndagen inleddes med att mamman var på Gårdsmöte där blodtrycket nästan steg till kokpunkten för att det var samma gamla frågor som vanligt: "det är stökigt i tvättstugan, soprummet sköts så erbarmligt dåligt att till och med sopgubbarna vägrar gå in där nu, men är det någon som SER eller vet vem det är som ställer till så till den milda grad? Nä. Ett fall för städtanterna på TV är det minsann! Av det mötet blev mamman på dåligt humör men det blev lite bra ändå för DEN ilskan räckte till att rycka upp några förvånade maskrosor (de trodde de stod säkert i min täppa) och plantera Gula Trädet som stått i en plasthink och blängt surt ett tag. Idag är Gula Trädet på mycket bättre humör där det nu står så fint i en stooooooooor kruka. Mamman är också på bättre humör. Utan kruka!
Söndagen avslutades med att delar av familjen agerade hejarklack till Stora Systern som med sitt fotbollslag vann över Inte Lika Bra-laget med 7-0!
Som sagt, det lät "swish, swosh" och det är redan måndag. Det är så det är!
fredag, maj 15, 2009
Sjumila-kliv i jeans
Barn med Aspbergers Syndrom har ofta en annan perception än "normala" människor, vad gäller syn, lukt, hörsel och känsel. Så också Store Bror.
Fast jag kan tycka att han är normal i sitt tyckande. Till exempel så ÄR det ibland ett himla surr och "kacklande" när många människor är samlade, det ÄR skönare med löst sittande kläder än med tajta, täta plagg, och om nu Store Bror tycker att bestick mot porslin låter som om någon drar med naglarna på svarta tavlan, ja, då fattar jag att han försöker komma undan. Och smällare och raketer!? ÄR det så fantastiskt? Egentligen? Ett himla liv är vad det är. Vackert? Javisst. Men det är så mycket annat som också är vackert.
Ett barn som har problemsvårigheter och som lyckas lösa svårigheten. DET är vackert.
Igår togs STORA kliv av Store Bror. Inspirerad av Största Systern skulle det inhandlas jeans. Hon har lobbat för detta i ..... säkert ett år.
"Ja, vaddå"? undrar säkert en del.
"Vad är det för speciellt med det då, tonåringar har jeans".
Nä. Alla tonåringar har INTE jeans. Men de flesta. Definitivt inte Store Bror, inte sedan han var en Liten Bror och jag tvingade på honom jeans. Inte fattade väl jag varför han skrek?! Jeans sitter åt, är hårda, sträva, taggiga, det är metall i dragkedja och knappar, det är mycket tyg, jobbigt att ha på sig. Basta.
Vi har inte bråkat om det sedan vi började fatta något, det finns joggingbyxor, riktigt snygga sådana, och så har benklädnadsproblemet varit löst.
Men igår inhandlades det jeans, mamman stod andlös i Fina Jeansaffären.
"HAR man nu aldrig haft jeans så ska de första åtminstone inhandlas i Fina Jeansaffären". Tyckte Största Systern. Basta. Återigen.
Som han provade! Och provade! Och hittade. Ett par fina, mjuka jeans. Tack snälla, snälla Jeans-expedit för ett oändligt tålamod och ett utomordentligt bemötande till Store Bror som minsann hade det jobbigt där i provhytten. Och tack Största Systern för DITT tålamod! Efteråt var han helt slut. Svettig, varm och trött. (PRECIS som vem som helst) Själva grejen var ju att han inte bara gick. Lade ner projektet och stack, rymde. Det har hänt. Men han är större nu. Han har tagit kliv. Stora.
Många svårigheter övervanns på vägen. Att vara i en affär, att välja, att möta främmande människor, att svara främmande, bli lite "klämd" på = "hur sitter jeansen"-fråga från Jeans-expediten (mamman nästan dog. Beröring är INTE grejen hela dagen....). Men framför allt: att få känna sig stolt över sig själv efteråt, att ha klarat en problemsvårighet och vara med nya jeans. Som de flesta tonårskillar. Så klart. Glad och stolt går min tonåring. Då trivs jag!
Fast jag kan tycka att han är normal i sitt tyckande. Till exempel så ÄR det ibland ett himla surr och "kacklande" när många människor är samlade, det ÄR skönare med löst sittande kläder än med tajta, täta plagg, och om nu Store Bror tycker att bestick mot porslin låter som om någon drar med naglarna på svarta tavlan, ja, då fattar jag att han försöker komma undan. Och smällare och raketer!? ÄR det så fantastiskt? Egentligen? Ett himla liv är vad det är. Vackert? Javisst. Men det är så mycket annat som också är vackert.
Ett barn som har problemsvårigheter och som lyckas lösa svårigheten. DET är vackert.
Igår togs STORA kliv av Store Bror. Inspirerad av Största Systern skulle det inhandlas jeans. Hon har lobbat för detta i ..... säkert ett år.
"Ja, vaddå"? undrar säkert en del.
"Vad är det för speciellt med det då, tonåringar har jeans".
Nä. Alla tonåringar har INTE jeans. Men de flesta. Definitivt inte Store Bror, inte sedan han var en Liten Bror och jag tvingade på honom jeans. Inte fattade väl jag varför han skrek?! Jeans sitter åt, är hårda, sträva, taggiga, det är metall i dragkedja och knappar, det är mycket tyg, jobbigt att ha på sig. Basta.
Vi har inte bråkat om det sedan vi började fatta något, det finns joggingbyxor, riktigt snygga sådana, och så har benklädnadsproblemet varit löst.
Men igår inhandlades det jeans, mamman stod andlös i Fina Jeansaffären.
"HAR man nu aldrig haft jeans så ska de första åtminstone inhandlas i Fina Jeansaffären". Tyckte Största Systern. Basta. Återigen.
Som han provade! Och provade! Och hittade. Ett par fina, mjuka jeans. Tack snälla, snälla Jeans-expedit för ett oändligt tålamod och ett utomordentligt bemötande till Store Bror som minsann hade det jobbigt där i provhytten. Och tack Största Systern för DITT tålamod! Efteråt var han helt slut. Svettig, varm och trött. (PRECIS som vem som helst) Själva grejen var ju att han inte bara gick. Lade ner projektet och stack, rymde. Det har hänt. Men han är större nu. Han har tagit kliv. Stora.
Många svårigheter övervanns på vägen. Att vara i en affär, att välja, att möta främmande människor, att svara främmande, bli lite "klämd" på = "hur sitter jeansen"-fråga från Jeans-expediten (mamman nästan dog. Beröring är INTE grejen hela dagen....). Men framför allt: att få känna sig stolt över sig själv efteråt, att ha klarat en problemsvårighet och vara med nya jeans. Som de flesta tonårskillar. Så klart. Glad och stolt går min tonåring. Då trivs jag!
torsdag, maj 14, 2009
Ordning och reda
Ordning och reda är inte mitt gebit. Om man nu menar snörräta rader av pärmar, böcker, veta var man har alla papper, alla kläder upphängda på galgar, kort sagt: var sak på sin plats.
Jag är nu av den impulsiva sorten och fram mot kvällningen kan man se mina projekt under dagen för de ligger som spår i hela huset. Varje morgon börjar jag om "idag ska jag ha ordning och reda" men, nej. Det är svårt!
Det hampade sig så att jag igår behövde ta fram alla mina betyg och anställningsbevis för kopiering. Just det, "ta fram". Haha. En liten hake. Hela klabbet ligger ju liksom inte bara och skrotar på hallbänken. Synd.
I mitt fall blir det: "tänka, tänka, leta, leta" och framförallt "VAR ska jag leta"? och är färdig att ge upp innan jag knappt har börjat.
Någonstans i bakhuvudet får jag fram en minnesbild av att Älskade Sambon, ett UNDER av ordning och reda, gjort iordning pärmar. Jag hittar pärmarna och bläddrar fram i registret: "Betyg" och se på den, tada! Där ligger alla mina betyg, intyg och anställningsbevis i en plastficka. I kronologisk ordning.
Han är helt fantastisk, min Älskade Sambo! Han bringar ordning och reda, strukturerar och hittar på små system. Jag har ambitioner, tro inte annat. Men papper och grejs, det är inte "min bag". Bara.
Jag är nu av den impulsiva sorten och fram mot kvällningen kan man se mina projekt under dagen för de ligger som spår i hela huset. Varje morgon börjar jag om "idag ska jag ha ordning och reda" men, nej. Det är svårt!
Det hampade sig så att jag igår behövde ta fram alla mina betyg och anställningsbevis för kopiering. Just det, "ta fram". Haha. En liten hake. Hela klabbet ligger ju liksom inte bara och skrotar på hallbänken. Synd.
I mitt fall blir det: "tänka, tänka, leta, leta" och framförallt "VAR ska jag leta"? och är färdig att ge upp innan jag knappt har börjat.
Någonstans i bakhuvudet får jag fram en minnesbild av att Älskade Sambon, ett UNDER av ordning och reda, gjort iordning pärmar. Jag hittar pärmarna och bläddrar fram i registret: "Betyg" och se på den, tada! Där ligger alla mina betyg, intyg och anställningsbevis i en plastficka. I kronologisk ordning.
Han är helt fantastisk, min Älskade Sambo! Han bringar ordning och reda, strukturerar och hittar på små system. Jag har ambitioner, tro inte annat. Men papper och grejs, det är inte "min bag". Bara.
onsdag, maj 13, 2009
tisdag, maj 12, 2009
Egen nyckel
Största Systern hör av sig:
"Morsan, du kommer väl på yogan ikväll"????
Jag är i mitt panikrum och hör henne lite otydligt, svagt. Som om det är dålig mottagning. Vilket jag tror att det är.
"Mjnajeeeeehhh, nej"! säger jag tvärsäkert.
Största Systern är nu av den mer envisa typen. Hon kommer i alla fall. Gläntar på dörren till mitt panikrum, tillräckligt för att kunna ropa in:
"Kom igen, morsan!"
Ungen har reservnyckel. Vilken tur.
För visst följer jag med. Jag går nästan var som helst nu bara någon håller mig i handen. Vi yogar. Pratar efteråt, skrattar lite. Det lättar i mig. Som det ser ut på himlen när de grå regnmolnen spricker och en strimma himlen kan anas blå igen. Så känns det i mig då.
"Morsan, du kommer väl på yogan ikväll"????
Jag är i mitt panikrum och hör henne lite otydligt, svagt. Som om det är dålig mottagning. Vilket jag tror att det är.
"Mjnajeeeeehhh, nej"! säger jag tvärsäkert.
Största Systern är nu av den mer envisa typen. Hon kommer i alla fall. Gläntar på dörren till mitt panikrum, tillräckligt för att kunna ropa in:
"Kom igen, morsan!"
Ungen har reservnyckel. Vilken tur.
För visst följer jag med. Jag går nästan var som helst nu bara någon håller mig i handen. Vi yogar. Pratar efteråt, skrattar lite. Det lättar i mig. Som det ser ut på himlen när de grå regnmolnen spricker och en strimma himlen kan anas blå igen. Så känns det i mig då.
måndag, maj 11, 2009
Ett eget panikrum
Jag vet inte hur, men filmen "Panic Room" med Jodie Foster kom på tal när Väninnan, jag och En ny granne satt och fikade i vårsolen.
"Den har jag inte sett" sa En ny granne och undrade om vi kunde tänka oss att se om den med henne, nu har jag glömt varför.
Men nej. Jag är inte intresserad.
Jag har ett eget "Panikrum" just nu.
Mig själv.
Mina "yttre hot" är Försäkringskassan, arbetstränings vara eller inte vara, svårt-att-få-tag-i-läkare-som-har-tid-att-lyssna-momentet, ekonomifrågor, vårdbidragsomprövning, bostadsrättsföreningens kommande årsstämma, veckohandling och kommande gårdsmöte.
I mitt inre pågår febril verksamhet att få ihop det här pusslet som jag normalt sett är väldigt bra på. Men i systemet är det kaos. Och då är jag instängd i mitt egna panikrum. Mot min vilja, kan tilläggas. Jag är hellre ute och "leker med de andra". Men inte just nu. Jag har glömt var jag lagt nyckeln.
Men sluta inte knacka på dörren! På dörren till mitt alldeles egna Panikrum! Jag vill inte vara här!
"Den har jag inte sett" sa En ny granne och undrade om vi kunde tänka oss att se om den med henne, nu har jag glömt varför.
Men nej. Jag är inte intresserad.
Jag har ett eget "Panikrum" just nu.
Mig själv.
Mina "yttre hot" är Försäkringskassan, arbetstränings vara eller inte vara, svårt-att-få-tag-i-läkare-som-har-tid-att-lyssna-momentet, ekonomifrågor, vårdbidragsomprövning, bostadsrättsföreningens kommande årsstämma, veckohandling och kommande gårdsmöte.
I mitt inre pågår febril verksamhet att få ihop det här pusslet som jag normalt sett är väldigt bra på. Men i systemet är det kaos. Och då är jag instängd i mitt egna panikrum. Mot min vilja, kan tilläggas. Jag är hellre ute och "leker med de andra". Men inte just nu. Jag har glömt var jag lagt nyckeln.
Men sluta inte knacka på dörren! På dörren till mitt alldeles egna Panikrum! Jag vill inte vara här!
fredag, maj 08, 2009
Ett hedersuppdrag!
Den 18 september 2007 dog min pappa, tillika barnens morfar. Sedan den dagen har vi ett kort framme på honom där han håller nyfödde Store Bror i famnen. Vi tänder ljus ibland och ofta har vi blommor bredvid fotot. Kort sagt. Han finns. Ändå.
"Hejdå moffa"
Idag ska morfar i himlen få ett hedersuppdrag. Han ska få ta hand om vår äldsta katt, Baileys, som idag ska få somna in. En sorglig dag för familjen.
"Bejjan" kom till oss som treåring för ett och ett halvt år sedan. Hon har aldrig anpassat sig helt utan varit skygg, uppträtt stressat och inte alls varit den gosiga, mysiga katt som vi längtade efter. På sista tiden har det blivit än värre. Hon drar sig undan oss, springer ut och in, vill inte gosa eller bli klappad, inte leka, hon morrar, fräser och hugger efter oss. Hon är undersökt men veterinären hittar inga fel på henne. Barnen börjar bli rädda för Bejjan och så kan vi ju inte ha det. Vi har försökt på alla möjliga vis men nu går det inte längre.
Det har varit ett par dagar här nu då vi gråtit, ångrat oss, tänkt, önskat men nu är beslutet fattat. Jag och Största Systern ska åka med henne till veterinären.
Morfar. Ja, han är nu förberedd och har lovat att ta hand om henne! Han har hälsat att det finns en stor härlig äng att springa på, fjärilar att jaga och inget, absolut inget att vara rädd för. Hon får sova på ett ulligt, härligt moln vid hans fötter och om hon vill, finns det andra katter att busa med eller åtminstone att titta på.
Det har morfar hälsat och är glad över sitt uppdrag. Hedersuppdraget att ta hand om Bejjan!
"Hejdå moffa""Bejjan" kom till oss som treåring för ett och ett halvt år sedan. Hon har aldrig anpassat sig helt utan varit skygg, uppträtt stressat och inte alls varit den gosiga, mysiga katt som vi längtade efter. På sista tiden har det blivit än värre. Hon drar sig undan oss, springer ut och in, vill inte gosa eller bli klappad, inte leka, hon morrar, fräser och hugger efter oss. Hon är undersökt men veterinären hittar inga fel på henne. Barnen börjar bli rädda för Bejjan och så kan vi ju inte ha det. Vi har försökt på alla möjliga vis men nu går det inte längre.
Det har varit ett par dagar här nu då vi gråtit, ångrat oss, tänkt, önskat men nu är beslutet fattat. Jag och Största Systern ska åka med henne till veterinären.
Morfar. Ja, han är nu förberedd och har lovat att ta hand om henne! Han har hälsat att det finns en stor härlig äng att springa på, fjärilar att jaga och inget, absolut inget att vara rädd för. Hon får sova på ett ulligt, härligt moln vid hans fötter och om hon vill, finns det andra katter att busa med eller åtminstone att titta på.
Det har morfar hälsat och är glad över sitt uppdrag. Hedersuppdraget att ta hand om Bejjan!
torsdag, maj 07, 2009
Uppfostransteknik inför publik
När jag ska åka någonstans kvällstid brukar det tjorva ihop sig lite om ingen kan vara hemma med Lilla Syster och Store Bror. Nu har jag dock bestämt att nu ska det bli andra bullar. "Ensamma-hemma-bullar". Det är dags nu!
Sagt och gjort.
I god tid förbereds Store Bror på en kväll hemma utan mamman. Jag skriver det på schemat och han läser. Och tycker det verkar helt ok.
"Tror du inte att vi klarar oss"?
"Jo, det är klart jag gör! Men..."
Lilla Syster ilar förbi och säger bara:
"Ok. När är du hemma tror du"?
"Senast nio men jag har mobilen på ljudlöst och OM det skulle vara nå......".
Ja, ni hör själva. Det är ju JAG som är själva proppen.
När jag ska gå och står på trappan frågar Store Bror som vill ha ordning och reda:
"Men tänk om vi börjar bråka"?
Jag är stressad och hör mig själv säga:
"Ska ni bråka så akta fina lampan och tv.n. Gå ut på altanen och gör upp".....
Sen vänder jag mig om.
Och där står grannen för att fråga mig om något. Han ler lite försiktigt och frågar om jag behöver hjälp?
"Närå. Vi tränar bara" säger jag.
Tränar på vad? Att slåss? Att göra upp?
Det blir för krångligt att förklara för honom så jag ler bara fånigt.
Jag tränar på att lita på mina barn. Så är det. Att släppa lite tag. DET tränar jag på!
Sagt och gjort.
I god tid förbereds Store Bror på en kväll hemma utan mamman. Jag skriver det på schemat och han läser. Och tycker det verkar helt ok.
"Tror du inte att vi klarar oss"?
"Jo, det är klart jag gör! Men..."
Lilla Syster ilar förbi och säger bara:
"Ok. När är du hemma tror du"?
"Senast nio men jag har mobilen på ljudlöst och OM det skulle vara nå......".
Ja, ni hör själva. Det är ju JAG som är själva proppen.
När jag ska gå och står på trappan frågar Store Bror som vill ha ordning och reda:
"Men tänk om vi börjar bråka"?
Jag är stressad och hör mig själv säga:
"Ska ni bråka så akta fina lampan och tv.n. Gå ut på altanen och gör upp".....
Sen vänder jag mig om.
Och där står grannen för att fråga mig om något. Han ler lite försiktigt och frågar om jag behöver hjälp?
"Närå. Vi tränar bara" säger jag.
Tränar på vad? Att slåss? Att göra upp?
Det blir för krångligt att förklara för honom så jag ler bara fånigt.
Jag tränar på att lita på mina barn. Så är det. Att släppa lite tag. DET tränar jag på!
onsdag, maj 06, 2009
Dumt mod
När jag var liten bodde vi ett höghus bland många, i ett sk miljonprojekt. Det vimlade av ungar på gården, en hel del mammor var ju hemma förstås, andra hade barnflickor som vakade över oss så att vi inte hittade på hyss.
Men över allt vakade Farbror Karlsson, portvakten. Han var inte speciellt barnvänlig, om nu en portvakt behöver vara det, men han var rent av elak ibland, gormade och svor. Vi ungar var faktiskt ganska rädda för honom och det hände att man "hotades" med honom. Jag slängde inte så mycket som ett kolapapper eller ens genade över gräsmattan av rädsla för Karlsson. Sen hade vi Tant Margit. En äldre dam som var back-up för Karlsson. Inget, absolut inget, undkom hennes blick och det hände ganska ofta att hon klagade på oss ungar. Inte för att jag kan minnas att vi gjorde något hemskt ofog men vi retade henne säkert ibland och sprang därifrån. Dessa två människor har jag säkert inte ägnat en tanke åt på minst 37 år, inte förräns idag. Alldeles nyss.
Vår gård idag består av radhus och ett hyreshus, byggda runt en innergård. Vid infarten sitter en grind. Där satt det idag två små killar, kanske 8-9 år, och gungade fram och tillbaka. Det gnisslade rätt rejält och grinden har varit söndergungad i omgångar, nu nyss lagad. Igen.
"Killar", sa jag vänligt.
"Gunga inte med grinden, det låter så illa och den håller på att gå sönder igen".
De tittade på mig och den ena spottade i backen och sa:
"Är det din grind kanske, jävla kärring"
och så sprang de. Allt vad de orkade.
Så hade jag aldrig vågat sagt varken till Farbror Karlsson eller Tant Margit. Inte ens om jag hade velat!
Men över allt vakade Farbror Karlsson, portvakten. Han var inte speciellt barnvänlig, om nu en portvakt behöver vara det, men han var rent av elak ibland, gormade och svor. Vi ungar var faktiskt ganska rädda för honom och det hände att man "hotades" med honom. Jag slängde inte så mycket som ett kolapapper eller ens genade över gräsmattan av rädsla för Karlsson. Sen hade vi Tant Margit. En äldre dam som var back-up för Karlsson. Inget, absolut inget, undkom hennes blick och det hände ganska ofta att hon klagade på oss ungar. Inte för att jag kan minnas att vi gjorde något hemskt ofog men vi retade henne säkert ibland och sprang därifrån. Dessa två människor har jag säkert inte ägnat en tanke åt på minst 37 år, inte förräns idag. Alldeles nyss.
Vår gård idag består av radhus och ett hyreshus, byggda runt en innergård. Vid infarten sitter en grind. Där satt det idag två små killar, kanske 8-9 år, och gungade fram och tillbaka. Det gnisslade rätt rejält och grinden har varit söndergungad i omgångar, nu nyss lagad. Igen.
"Killar", sa jag vänligt.
"Gunga inte med grinden, det låter så illa och den håller på att gå sönder igen".
De tittade på mig och den ena spottade i backen och sa:
"Är det din grind kanske, jävla kärring"
och så sprang de. Allt vad de orkade.
Så hade jag aldrig vågat sagt varken till Farbror Karlsson eller Tant Margit. Inte ens om jag hade velat!
tisdag, maj 05, 2009
Telefonskräck!
När det var som värst i skolan för Store Bror, innan UTREDNINGEN var klar, var det totalkaos för honom i skolan. Ingenting, och jag menar ingenting, fungerade. Ändå gick han dit. Plikttroget. En period ringde någon från skolan varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Det var inte positiva samtal. Kanske då och då, om jag tänker efter riktigt, riktigt ordentligt. Men då får jag leta i minnesbanken! Mest handlade det om personalens handfallenhet, de visste helt enkelt inte vad de skulle ta sig till. Och hur skulle jag veta? Egentligen? Men jag svarade, hittade på lösningar och knåpade ihop förslag hur de skulle arbeta med Store Bror, en del fungerade, en del fungerade inte. Nästan efter varje samtal grät jag. Grät över att det var så sorgligt, att det var så svårt, att Store Bror inte fungerade, tja, jag grät över allt. Till slut blev jag förtvivlad bara av att telefonen ringde och vågade nästan inte svara alls.
Ett samtal minns jag speciellt. Från Specialläraren. Hon var helt uppgiven och hade "aldrig varit med om något liknande", då Store Bror suttit och dunkat huvudet i bordet en hel lektionstimme. Han störde de andra barnen. Upprört frågade hon:
"Så, vad tycker du att jag ska göra med honom"?
"Om jag visste det skulle antagligen JAG vara speciallärare" blev mitt svar och med det samtalet avslutades den samarbetsperioden.
När Store Bror så äntligen fick börja på resursskolan blev det lugnt på telefonen. Eller, lugnare. För visst, det händer att de ringer därifrån ibland men inte på alls samma sätt. Men min "telefonskräck" sitter i.
När det ringer går jag igång:
"Vad är det nu"?
"Vad har hänt"?
"Neeeeeeej, jag orkar inte..........."!!!
Igår ringde Resursskolan. Store Bror hade en dålig dag. Mentorn förklarade läget och beskrev vad de tänkte göra åt det. Skönt! Fast jag blev ju ledsen när jag lade på luren.
Idag ringde det igen.
Rriiiing!
Jag stirrade på telefonen, genom huvudet for det"Resursskolan, försäkringskassan, banken... vilket är värst"????????
Jag svarade och hörde:
"Hej, det är från Resursskolan............"
"NNNEEEEEEeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjj! Det var väl det jag visste, skrutt, skrutt, skrutt också"!!!!! Det for igenom mitt huvud tills jag hör:
"..... jag vill bara säga att idag har Store Bror haft en bra dag, han har jobbat, ätit och fungerat mycket bra"!!!
"EEeeeeeeeehhhh, jaaaaaaaha"!
"Vi tänkte göra en liten naturvandring på torsdag om han kan ha ryggsäck och en liten matsäck med sig, han är ju så naturintresserad och tycker om att gå ut i skog och mark"!
Jag hör ju själv hur makalöst korkad jag låter så jag förklarar till slut läget för Fröken. Hon skrattar och säger att hon undrat varför jag lät så konstig.
Jag tillägger:
"Så jag tror att jag har fått telefonskräck"!
"Det kan man få för mindre" säger hon lugnt och vi avslutar samtalet.
Jag ska försöka övervinna min skräck. Det kommer ju bra och trevliga samtal. Också!
Ett samtal minns jag speciellt. Från Specialläraren. Hon var helt uppgiven och hade "aldrig varit med om något liknande", då Store Bror suttit och dunkat huvudet i bordet en hel lektionstimme. Han störde de andra barnen. Upprört frågade hon:
"Så, vad tycker du att jag ska göra med honom"?
"Om jag visste det skulle antagligen JAG vara speciallärare" blev mitt svar och med det samtalet avslutades den samarbetsperioden.
När Store Bror så äntligen fick börja på resursskolan blev det lugnt på telefonen. Eller, lugnare. För visst, det händer att de ringer därifrån ibland men inte på alls samma sätt. Men min "telefonskräck" sitter i.
När det ringer går jag igång:
"Vad är det nu"?
"Vad har hänt"?
"Neeeeeeej, jag orkar inte..........."!!!
Igår ringde Resursskolan. Store Bror hade en dålig dag. Mentorn förklarade läget och beskrev vad de tänkte göra åt det. Skönt! Fast jag blev ju ledsen när jag lade på luren.
Idag ringde det igen.
Rriiiing!
Jag stirrade på telefonen, genom huvudet for det"Resursskolan, försäkringskassan, banken... vilket är värst"????????
Jag svarade och hörde:
"Hej, det är från Resursskolan............"
"NNNEEEEEEeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjj! Det var väl det jag visste, skrutt, skrutt, skrutt också"!!!!! Det for igenom mitt huvud tills jag hör:
"..... jag vill bara säga att idag har Store Bror haft en bra dag, han har jobbat, ätit och fungerat mycket bra"!!!
"EEeeeeeeeehhhh, jaaaaaaaha"!
"Vi tänkte göra en liten naturvandring på torsdag om han kan ha ryggsäck och en liten matsäck med sig, han är ju så naturintresserad och tycker om att gå ut i skog och mark"!
Jag hör ju själv hur makalöst korkad jag låter så jag förklarar till slut läget för Fröken. Hon skrattar och säger att hon undrat varför jag lät så konstig.
Jag tillägger:
"Så jag tror att jag har fått telefonskräck"!
"Det kan man få för mindre" säger hon lugnt och vi avslutar samtalet.
Jag ska försöka övervinna min skräck. Det kommer ju bra och trevliga samtal. Också!
måndag, maj 04, 2009
Sköna maj!
Det börjar dra ihop sig! Till de många avslutningarnas månad och samla-till-alla-fröknar-och-ledare-racet. Förresten, den månaden är ju redan här! Jisses! Och ja, lapparna har börjat ramla in från höger och vänster. Kylskåpet pryds redan av inbjudningar och kom-ihåg-lappar. Stora almanackan har tagits fram igen där vi precis fått sommarens pussel att att gå ihop sig. Tror jag. Det kan jag säga, att ett 1000-bitars pussel med himmelmotiv är rena barnleken mot att få sommarpusslet att gå ihop med allas önskemål. Det är ju nu inte bara mamman, d v s jag, och Älskade Sambon som är inblandade utan även såklart barnens pappa med ny familj, Älskade Sambons barn som flyttar hemifrån, mor- och farföräldrar, det är studenter och sommarjobbande ungdomar, självförsörjande unga vuxna, det är mellanstadiebarn, det är........ tja, många bitar! Nu tror Gamla Mormor att vi glömt bort henne igen, men si! Det har vi inte alls det! Vi kommer! Jag lovar!
Men allra, allra först ska vi klara av Maj månad. Vis av tidigare "majar" vet jag att det inte är någon barnlek, därför krävs planering med mycken noggrannhet redan från början. OCH en insikt av framför allt mamman, att jag INTE KAN vara med på allting. Det är logistiskt omöjligt. Förr (det låter som jag är 100 år) snodde jag som en yr höna från valborgsmässoafton fram till avslutningsdagen i juni. Då....när sista tonen från "Den blomstertid..." klingade bort i fjärran och sista biten av jordgubbsgräddtårtan var nersköljd med saft eller kaffe..... då stöp jag med näsan i tårtresterna och bara undrade var i hela friden "Sköna Maj" tog vägen.
Nä, det är slut med det. Jag tänker äta jordgubbstårta pigg och alert på avslutningsdagen.
Så, Stora Almanackan sitter uppe och avslutningar prickas in. Handboll, dans, blockflöjtskonsert och så skolorna. Än har inte ett enda förslag på sammankomst med efterföljande brännbollsmatch inkommit. Jag håller tummarna att det förblir så, jag tycker nämligen att det är tråkigt! Men visst! Jag har då spelat brännboll i mina dagar så jag behöver inte skämmas för det. Största Systern skrevs in i kommunala barnomsorgen 1989 så vi har liksom hunnit med en hel del avslutningar, inklusive brännboll!
Förutom avslutningar är Maj även utflykternas månad och en hel del matsäckar kommer att packas. Nu, 4 maj, är kylklabbarna redo i frysen och de tre hemmavarande barnen har utrustats med varsin liten kylväska. För att ha något att fylla dem med har Store Bror lärt sig att baka bröd och bullar och Lilla Syster är bra på att grädda pannkakor. Stora Syster kan om hon vill! Både mamman och barnen är alltså redo: "Sköna Maj välkommen"!
Men allra, allra först ska vi klara av Maj månad. Vis av tidigare "majar" vet jag att det inte är någon barnlek, därför krävs planering med mycken noggrannhet redan från början. OCH en insikt av framför allt mamman, att jag INTE KAN vara med på allting. Det är logistiskt omöjligt. Förr (det låter som jag är 100 år) snodde jag som en yr höna från valborgsmässoafton fram till avslutningsdagen i juni. Då....när sista tonen från "Den blomstertid..." klingade bort i fjärran och sista biten av jordgubbsgräddtårtan var nersköljd med saft eller kaffe..... då stöp jag med näsan i tårtresterna och bara undrade var i hela friden "Sköna Maj" tog vägen.
Nä, det är slut med det. Jag tänker äta jordgubbstårta pigg och alert på avslutningsdagen.
Så, Stora Almanackan sitter uppe och avslutningar prickas in. Handboll, dans, blockflöjtskonsert och så skolorna. Än har inte ett enda förslag på sammankomst med efterföljande brännbollsmatch inkommit. Jag håller tummarna att det förblir så, jag tycker nämligen att det är tråkigt! Men visst! Jag har då spelat brännboll i mina dagar så jag behöver inte skämmas för det. Största Systern skrevs in i kommunala barnomsorgen 1989 så vi har liksom hunnit med en hel del avslutningar, inklusive brännboll!
Förutom avslutningar är Maj även utflykternas månad och en hel del matsäckar kommer att packas. Nu, 4 maj, är kylklabbarna redo i frysen och de tre hemmavarande barnen har utrustats med varsin liten kylväska. För att ha något att fylla dem med har Store Bror lärt sig att baka bröd och bullar och Lilla Syster är bra på att grädda pannkakor. Stora Syster kan om hon vill! Både mamman och barnen är alltså redo: "Sköna Maj välkommen"!
söndag, maj 03, 2009
Ö-råd
Efter ett par underbara dagar på vår älskade ö, är vi nu tillbaka i Lilla Staden igen. I morgon ska Vardagen träda in igen och tja, det är bara att gilla läget! I morgon är Stora Deklarationsdagen och det lilla "bekymret" har vi nu undanröjt ikväll. Med e-legimitation och allt gick ju det som en dans.
Kvar från helgen sitter en behaglig känsla, en känsla som infinner sig hos mig just när jag är på vår ö, en känsla av att allt är möjligt! Och det är väl så, att allt är egentligen möjligt, det är bara olika svårt!
I torsdags hade jag ett telefonsamtal med min läkare, efter 15 minuter talade han om att
"ja, NU vet jag vem du är" och sen:
"ursäkta, min mobil ringer, jag är jour".....
Ja, vad ska man säga???? Jag tar en dag i taget, sätter ena foten framför den andra och hoppas, hoppas att det leder till att jag en dag kan känna mig frisk och stark igen! Jag bara ska det! Bli frisk! Och om jag någon gång hamnar i ett ö-råd där jag får rösta ut någon, vet jag vem som ryker först om jag får bestämma!
Kvar från helgen sitter en behaglig känsla, en känsla som infinner sig hos mig just när jag är på vår ö, en känsla av att allt är möjligt! Och det är väl så, att allt är egentligen möjligt, det är bara olika svårt!
I torsdags hade jag ett telefonsamtal med min läkare, efter 15 minuter talade han om att
"ja, NU vet jag vem du är" och sen:
"ursäkta, min mobil ringer, jag är jour".....
Ja, vad ska man säga???? Jag tar en dag i taget, sätter ena foten framför den andra och hoppas, hoppas att det leder till att jag en dag kan känna mig frisk och stark igen! Jag bara ska det! Bli frisk! Och om jag någon gång hamnar i ett ö-råd där jag får rösta ut någon, vet jag vem som ryker först om jag får bestämma!
fredag, maj 01, 2009
Utsikt
Igår skrev jag om en Insikt. Idag vaknade jag till detta:
Allstå. En helt makalös utsikt. Älskade Sambon och jag är på Tjägö över helgen. Det ska bli skönt att få vila ett par dagar och bara ta det lugnt. Att bara vara. Jag har förmånen att få uppleva det då och då.
I morse gick jag en tidig promenad, lite i skogen, lite på klipporna. Det är så härligt. När jag var liten sa mormor Astrid till mig ibland: "om man tar fram trollen i solen spricker de". Det tänkte jag på där jag gick. Det är så många tankar som far i huvudet hela tiden och när jag får tid att reflektera, att verkligen tänka efter, så är det en del som känns väldigt otrevligt och jobbigt som faktiskt under promenaden får annat liv. Eller som mormor sa, "de spricker".
Det sägs ju att man ska blicka framåt, inte bry sig om det som varit. Gjort är gjort, tänkt är tänkt och de val man gjorde, ja, de är ju redan valda. Alltså inget att göra någonting åt eller, för den delen, gräma sig över. Jag tror ändå, att det är bra att ibland faktiskt vända sig om för att se varifrån man kommer. Att reflektera. För att kunna gå vidare. Framåt. Igen.
Allstå. En helt makalös utsikt. Älskade Sambon och jag är på Tjägö över helgen. Det ska bli skönt att få vila ett par dagar och bara ta det lugnt. Att bara vara. Jag har förmånen att få uppleva det då och då.
I morse gick jag en tidig promenad, lite i skogen, lite på klipporna. Det är så härligt. När jag var liten sa mormor Astrid till mig ibland: "om man tar fram trollen i solen spricker de". Det tänkte jag på där jag gick. Det är så många tankar som far i huvudet hela tiden och när jag får tid att reflektera, att verkligen tänka efter, så är det en del som känns väldigt otrevligt och jobbigt som faktiskt under promenaden får annat liv. Eller som mormor sa, "de spricker".
Det sägs ju att man ska blicka framåt, inte bry sig om det som varit. Gjort är gjort, tänkt är tänkt och de val man gjorde, ja, de är ju redan valda. Alltså inget att göra någonting åt eller, för den delen, gräma sig över. Jag tror ändå, att det är bra att ibland faktiskt vända sig om för att se varifrån man kommer. Att reflektera. För att kunna gå vidare. Framåt. Igen.