Ibland går JAG liksom i baklås. Jag vet inte vad jag vill, vad jag kan eller vart jag ska. Jag vet helt enkelt ingenting. De dagarna är hemska. Nu vet jag, att det är sviter efter depressionen, utmattningen, "slå-skallen-i-väggen"-syndromet m m men det är jobbigt likväl. Det gör ont överallt, jag bara gråter och hela världen är svart.
Idag började så. Och till råga på allt regnade det. Mycket. Och Älskade Sambon jobbar. Mycket. Men när jag gick som djupast i den där "baklåsgropen" och bara geggade runt ringde Stora Syster till mig. Och då MÅSTE jag ju bara kamma till mig, strama upp mig och vara .... mamma. Vuxen.
"Hej mamma. Katten har kräkts. Är det farligt"?
Nej, älskade Stora Syster. Det är inte farligt. Men obehagligt att ta reda på.
"Har du varit på visning i Riksdagshuset som du ville gå på"?
Riksdagshuset?
Va? Vill jag gå dit?
Ja, det vill jag ju! Egentligen!
Så vi pratade en stund och när vi lagt på luren hoppade jag in i duschen och for in till stan. Gick på visning av Riksdagshuset som jag ju ville. Egentligen.
Det blev ett mycket bra besök, sen vimlade jag i Gamla Stan, drack kaffe och tittade på folk innan Älskade Sambon plockade upp mig på hemvägen med orden:
"Hej snygging, vill du ha skjuts"?
Ja, min Älskade Sambo, med dig åker jag vart som helst! Så vi åkte hem och gjorde kvällsmat och har en vardagskväll ihop. Igen.
Tack Stora Syster och Älskade Sambo för att ni "låste" upp mig!
Det e så bra med dessa små "nycklar" man har runt sig..så skönt att din dag blev bra till slut..jag känner igen mig i din beskrivning..jag har ju oxå travat in i den berömda väggen..med mycken depression o värkproblematik som följd..kramar om
SvaraRaderaEngelsson: Tack, käraste Engelsson! Idag behövs alla "omkramar" som finns!
SvaraRaderaKramar om i massor och önskar dig soligare dagar.
SvaraRaderaÄnnu ett bevis på att "Ensam är INTE stark" utan tvärtom att tillsammans blir vi starkare.
SvaraRaderaVi behöver alla någon eller några som kan stötta ibland, och "låsa upp"...
Extra varma hälsningar!
Det är bra när de man älskar känner en så att man kan låsas upp och inte slår totalt ihop för det blir bara svårare då! Skickar dig massor med kramar!
SvaraRaderaJag VET precis hur du känner, kämpar fortfarande efter 3 år med sviterna efter min utbrändhet, därfr är bloggen så viktig för mig där jag får utmana mig själv lite måttligt...
SvaraRaderaHa en fin fredag!
Kram Gunilla i Singapore
Ibland behöver man lite hjälp för att ta sig ur "geggan". Vilken tur att du har sådana människor omkring dig, fast egentligen var det ju du själv som tog dig iväg...
SvaraRaderaMånga kramar
Speja
Många kramar!
SvaraRadera/A
Här kommer en riktigt stor bamsekram till dig! Förstår precis hur du menar och jag har själv varit på väg att gå i baklås de senaste dagarna men tack vare att min man har semester så har jag kunnat ta korta (och ibland långa) stunder bara för mig själv.
SvaraRaderaNu har han bara en veckas ledighet kvar och hur det ska bli när han börjar jobba igen ser jag fram emot med fasa...
Men du, här kommer bamsekramen!!!
Cicki: Mottages tacksamt! Tack!
SvaraRaderaS o F: Precis så är det ibland!
Spader Madame: Skönt att de orkar igen, igen, igen och ig..... Tack!
Gunilla: Det är skönt att veta att det finns fler men synd att det ska behöva vara så! Att det tar sån tid är ibland det svåraste! Kram!
Speja: Ja, så är det ju. Jobbet ska man göra själv men det är härligt med hejarop och flaggor utefter vägen!
Ännelaij: Tack! Tack!
Anbam: De här egna stunderna är viktiga! Kram tillbaka!
Det är precis så det funkar för dig att "ta dig i kragen"; att faktiskt någon annan HJÄLPER dig att göra det..
SvaraRaderaTroligen var det inte så din bekant menade att du skulle göra..
Jag skulle vilja säga till den personen: "gå i våra skor ett tag så får vi se hur lätt du tycker att det är att s a s "rycka upp sig"!
Du verkar ha underbara barn och en lika underbar sambo!! Kram på dig!