Krafttag

Äsch då. Det blir inte riktigt bra här så jag tar en liten bloggpaus och samlar krafter. På återseende!

Inte reklamfritt.

På min tankekarta ritas in socialt umgänge. Det är viktigt. Ibland kan jag finna nöje i att häcka alldeles ensam på ett fik bara för att komma ifrån radhuset en stund. Det är, på ren svenska, jävligt lätt att bli hembiträde när man är hemma och sjukskriven. Eller just ja, "omförsäkrad". Strunt samma.
Jag ger mig kanske inte ut på så himla djupt vatten, men när jag äntligen skönjer ett hål i deppiga bubblan smider jag planer och beger mig oftast dit Största Systern huserar som kock. Gott kaffe och goda luncher. Minsann.
Idag satt det ett gäng "herrar" vid bordet intill och att det stundas sportlov gick inte att ta miste på. Det pratades om Mallorca-resor, Florida-tripper och så klart fjäll-resor. Men inte till vilka fjäll som helst, förutom Åre-skutan skulle en av herrarna på skidresa till Alperna. Med HELA familjen.
Ibland, när jag hör samtal så där blir jag lite nyfiken. Jag kikade under lugg sådär lagom hemligt och jag tyckte att kände igen en och annan ur sällskapet.
De pratade högljutt vidare om sina resplaner och semesterminnen. När de reste sig och gick såg jag ju. De var ju ICA-handlare. Och det var väl inte för inte jag kände mig lite delaktig i de där resplanerna helt plötsligt. SOM jag handlar på ICA! Ibland känns det som jag står för halva omsättningen i lokala affären. Bonuscheckarna står som spön i backen........ Om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Om vi ska resa på sportlovet?
Oh no! Men vi har planerat att åka lite skridskor och grilla lite korv. Inhandlad på ICA.

My way

Arbetsförmedlingens Introduktionsprogram rullar vidare. Idag var det besök hos Arbetspsykologen som är en sympatisk människa och hon liksom jag bekymrad över att det är så förfärligt tungt med armarna "these days". Jag var lite sen till mötet och hon sa att hon sett mig gå över torget, det syntes att jag hade ont. Ja, jag går lite knalligt nu. Det blir så ibland när inte leder och muskler vill det jag vill. Men det "hör till depressionen" säger min läkare. Jag undrar ju förstås varför just leder och muskler behöver bli deprimerade och göra ont men det har han inget svar på. Än.
Idag undrade Arbetspsykologen om jag funderat på hur det skulle bli om jag faktiskt inte återfår någon arbetsförmåga alls och jag kände hur jag bara stirrade på henne.
"Vad skulle du säga om bedömningen blir att du inte kan jobba alls"? frågade hon igen.
Alltså. Det scenariot finns inte på min tankekarta. Det är väl klart att jag ska bli frisk! Något annat kan jag ju inte tänka. Jag behöver bara komma till rätt personer, träffa rätt läkare, få rätt diagnos, få hjälp att komma underfund med hur jag laddar batteriet och hur länge laddningen räcker. Svårare än så är det inte.
Problemet är, som jag ser det, att har man en gång fått diagnos Depression, så kan ALLT härledas till denna. Tro mig. Jag har hört det mesta. Priset tog dock den läkare som ordinerade halsprov på mig och teaterviskade till sköterskan på väg ut från labbet "Patienten är sjukskriven för depression". Precis som mina streptokocker skulle vara särskilt smittsamma eller, som om jag på eget bevåg kastat in en näve elaka baciller i halsen för att jag tycker att det kul att vara sjuk? Provet visade för övrigt att jag hade halsfluss.
Näe. Fy tusan för inskränkthet, vad det än månde vara. Men på min tankekarta ritas nu nya vägar och rutter in än vad jag tänkte mig från början, vätskekontroller i form av terapi, sjukgymnastik och roliga saker, en och annan massage finns och målet hägrar. Frisk nog att fungera. Sen jobba. Så är det bara!

Moderna tider

Så här i "moderna tider" med familjer hit och dit kommer det sig att Store Bror just ikväll firar sin födelsedag hemma hos sin pappa. Jag fick rå om honom i morse och i lördags var det ju firande här. Men det slår mig att det faktiskt är hans första födelsedag någonsin som han firar ifrån mig. Mycket ska vi vänja oss vid. För en stund sedan ringde han och rapporterade om presenterna, det har önskats sig pengar till något tv-spel och det verkar vara i sikte nu. ATT han ringer är den finaste presenten till mig. Att meddela sig med omvärlden har hitills inte varit hans prio nr 1 som för så många barn med Aspbergers Syndrom. De är liksom där de är för stunden. Men, han gör framsteg med stora mått i stort sett varje vecka och det värmer ju förstås ett mammahjärta.
Annars har just semmeldagen passerat utan en endaste semla. Tänka sig. Sen, att vi bakade och hade semmelfrossa i lördags. DET är en annan historia!

Väntans tider

För fjorton år sedan, precis idag, var jag en väldigt höggravid blivande mamma som väntade otåligt på tredje barnet. I väntan på åkte jag lite skidor. Längdskidor. Ja, det var väldigt mycket snö då också. Jag höll på att skrämma slag på familjen och grannarna med mitt tilltag men jag var nöjd. Och bebisen. Vi bodde nära åkrar och ängar och ja, jag skidade väl runt, runt på den där åkern tills jag blev nöjd, gick in och drack varm choklad med bebisens storasystrar som väntade så väldigt de också så klart. På natten sedan kom bebisen, en pojke!
Idag ligger "den där bebisen" i soffan med feber och halsont. En blivande fjortis, lång som en stör, i morgon smäller det och det är dags att sjunga födelsedagssången igen. Vi har tittat på lite kort och Store Bror har konstaterat att han var en väldigt söt bebis. Ingen liten bebis, inte alls men väldigt söt. Mamman var vid det specifika fototillfället inte söt alls utan mest bara spejsad och hög av mamma-hormoner. Store Bror skrattar än.........
I väntan på den här födelsedagen åker vi inte skidor, inte alls. Lite tv-spel med bowling och tennis är mer lagom nivå. Det är skönt att ha det lite lagom ibland!

På löpet

Igår var en mysig dag då vi firade Store Bror i förskott. På tisdag blir han "fjortis" och förväntningarna är stora. Ett år till moppe. Typ.
Alla syskonen var samlade, helt fantastiskt roligt. Största Systern, nyss hemkommen från New York, visste att berätta om en trevlig och häftig resa. Även mormor var här och förärade Store Bror med favoritpresenten alla kategorier: En låda hembakade russinkakor. Det har alltid varit hans älsklingskakor och kommer säkert så förbli.
Mamman var vaken och lät bli att gråta på flera timmar, vilket också alla barnen glädjande noterade.
"Nu mamma"!
"Nu är du på bättringsvägen"!
Idag vaknade vi till Alla hjärtans dag. Mysiga, gosiga kramar och så dagens "löp":

Han jobbar hårt, min älskling!

Sleeping Beauty

Sitter hos min läkare och jag ser att han rör på munnen. En del av orden sipprar igenom mitt medvetande och jag förstår vad han säger.
"Remitterad till specialist ...... bla bla bla ....... psykiatri bla bla bla ......"
Han tittar i taket och har som en monolog med sig själv. En monolog som handlar om mig.
Sen hör jag att han pratar om medicinläkare, en annan specialist. Det blir en remiss dit också.
Och att jag ska träna. Promenader och styrketräning rekommenderar han.
"Vafalls" undrar jag stilla.
"Styrketräning"?
"Räknas det när jag lyfter gaffeln till munnen när jag ska äta"?
"Eller tekoppen"
Lyft med liten tekopp. Om jag tar finbesticken blir det lite mer träning, de är tyngre än de vanliga. Ja. Så där håller jag på. Inne i huvudet.
"Har du några frågor"? undrar läkaren och tittar nästan för första gången under besöket på mig.
"Ja. Får jag gå hem och sova nu"?

Sett på bio

Kanske är armarna lite lättare idag? Tårarna behöver inte mätas med litermått och tja, att jag numera stoltserar med Plupp-frisyr har jag börjat acceptera. Like it or not. I alla fall är frisyren färgad. Blåsvart. Som Plupp. Inom snar framtid hoppas jag orka med ett frisörbesök, en av veckans planer som ingår i Stora Må-bra-planen.
Filmen vi såg igår, "It´s complicated", satt som en smäck. Rolig, underfundig, lite sorglig (tyckte jag) och ja, en må bra-film helt enkelt. Och vilka skådisar! Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin. En film jag kan rekommendera.

Nya möjligheter

Solen bryter igenom isgrå moln och minsann, känns det inte lite varmt där i solstrimman? Är det möjligt? Börjar solen värma igen?
Kanske tinar den även mig. Ja. Lys på mig, värm mig!
Vi sitter vid köksbordet och gör upp planer. Få-Cina-på-fötter-planen.
Det finns ingen anledning att stirra sig blind på vad som hände, sällan beror tunga fall på bara en sak. Det är framåt som gäller.
I morgon skall läkare konsulteras. Igen. Ett nytt halmstrå har dykt upp på vägen och jag, ja, jag grabbar tag och tänker att alla möjligheter skall undersökas. Jag orkar det nu.

It´s complicated. Sometimes.

Igår var det äntligen fredag och Älsklingen kom hem. Finally! Lagom till kvällningen lossnade armarna ordentligt även om tårarna då och då rann över, men då kunde ju min Darling torka tårarna och det känns ju mycket bättre än när jag får torka och snora i ensamhet.
Ett varmt bad då och då gör att jag får upp värmen. Bästa vännen ringer från Stora Staden och berättar lite ditten och datten, vi kan skratta och peppa varandra. Till henne törs jag säga som det är. Det där om armarna och lite till.
Framtidstro. Man måste ha framtidstro. Det har jag. Jag är bara så ebarmligt trött. Tror att tröttheten är värst. En trötthet som inte går att sova bort. Ibland blir jag så rädd, så rädd. Ska det vara så här? Jämt? Älskade Sambon tröstar och håller om.
"Nej, det här går över".
"Vi gör en handlingsplan". Åh, denna underbara bra-att-tänka-ut-saker-vill-mig-så-väl-man.
Vi bokar in ett biobesök till i morgon kväll. Det är bra. Att lämna radhuset en stund är definitivt jättebra. Men vad ska vi se?
Avatar? Nä. Jag orkar knappt med den här planeten. Än mindre en annan. Det får bli en annan gång.
Det regnar köttbullar? Kanske vore något för matmamman som lider av "hitta-på-något-att-äta-till-middag-torka". Men, nej.
Snabba Cash? För snabbt. För brutalt. En annan gång.
Vi enas om "It´s complicated" med Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin. Den låter bra. En "må-bra"-film.
It´s complicated. Ja. Det är ju det. Ibland.

Upponedvända världen

Mitt i allt finns det ju ljuspunkter. Det gör det ju för det mesta trots allt.
Jag har alltid tyckt om att läsa och var ett riktigt "bokslukarbarn", eget lånekort var givet och som jag läste! Intresset har följt med mig hela livet. När jag blev sjuk och ett av symtomen var koncentrationsproblem blev det plötsligt svårt att läsa. Jag kom inte ihåg sida för sida vad jag precis läst, jag tyckte att bokstäverna hoppade omkring på sidorna, inte ens dagstidningar klarade jag av. Det var hemskt, jag kom inte ihåg, såg inte, fattade inte, det var som om jag försökte läsa ett främmande språk.
Det här har ju blivit bättre och jag kan läsa böcker igen. Inte alls i samma takt som tidigare men det spelar ingen roll. Jag kan, om än mödosamt.
Igår fick jag loss armarna ett tag och orkade hålla och läsa i en bok. Lilla Syster låg bredvid och vilade. Jag höll min bok och kände igen mig efter ett tag.
"Näe, det här går bara inte. Jag KAN inte läsa. IGEN"!!!!!
"SKRUTT"!!!!!
och så slängde jag iväg boken och kände att tårarna var nära igen.
"Men mamma. Du höll den ju upponer".
Ojdå. Jag tror jag blir tokig. På riktigt! Men vi kunde skratta åt det. Helt plötsligt fanns det lite skratt här!
"Knasmamma"!
Tack o lov för ljuspunkter!

Härifrån till Mount Everest

Alltså. Arbetsförmedlingen. Inbokat möte. Skulle inte tro det. Det går bara inte. Kan inte borsta håret för armarna är så tunga. Ska jag gå på möte i Plupp-frisyr? Sannerligen inte.
När jag ringer handläggaren får jag veta att han måste meddela försäkringskassan att jag inte kommer på avtalat möte, jag riskerar därmed att gå miste om dagersättningen för idag. Jag står inte till arbetsmarknadens förfogande eftersom jag är sjuk. Och sjukpenning får jag inte för jag är utförsäkrad. Om jag bara orkade lyfta armarna skulle jag smocka till någon.
Jag föreslår att vi kan träffas en annan dag, jag är ju inte omöjlig, inte omöjlig alls. Men, det var visst värsta jätteviktigt att mötet blev just idag.
Synd. Jag har annat för mig. Att ta mig fram till eftermiddagen till exempel. Äta lite. Det är väl en bra idé? Sluta gråta är ett annat mål för dagen. Promenad kanske? Till brevlådan?!
Egentligen går det ju inte att förklara hur systemet helt plötsligt bara går ner på sparläge, arbetsminnet klappar ihop och ERROR är temat för dagen. Jag har det ju bra. Ändå. Det går bättre att förklara i skrivna ord, när jag ska säga högt hur det är låter det bara banalt, torrt och jag får en känsla av att jag bara försvarar mig. Översättningsprogrammet fungerar helt enkelt inte. Så kan det vara!

Deal!

Älsklingen och jag gör en deal. En enkel deal kan tyckas. Om/När han ringer från Stora Staden ska jag svara. Det är viktigt att den dealen hålls av mig. För HAN ringer. Kollar läget, peppar lite, kollar läget igen, peppar lite, berätta något som hänt på jobbet, hälsar från jobbarkompisarna som jag ju känner väl.
Måste mobiler vara så tunga? 1000 kg ju.
"För helvete. Jag hatar det här" skriker jag, inuti. Ingen annan hör.
Ligger i soffan inlindad i filt igen. En lila. Jag har en röd sjal också. Färger, värm mig!
Datorn är röd.
"Ska du verkligen skriva att du mår så dåligt", ängslig fråga från en vän.
"JA. Det ska jag".

I morgon har jag tid hos Arbetsförmedlingen. OM det finns ett jobb som soffliggare så tar jag det! Låt det bli mitt! Allt annat känns lite oöverkomligt just nu. JUST NU! Snart är det bättre! Snart! Idag ser jag i alla fall att det snöar. Ett framsteg. Jag har märkt något utanför bubblan!

Bubbelrum

Rapport inifrån Deppiga Bubblan:
Omvärlden ter sig lite luddig och ointressant, det känns som öronpropparna sitter i hela dagen. Jag ser ju att folk rör på munnen och jag förmodar att det inte är mungymnastik de håller på med, men jag hör väldigt dåligt. Orden tränger inte riktigt in till mig. Angår mig inte.
Kroppen är tung. Absolut tyngre än vanligt. Att lyfta armarna är ett helt företag. Byta kanal på tv.n. Jobbigt och inte nödvändigt. Inte nödvändigt alls. Därför ser familjen något konfunderad ut när de kommer hem och jag ligger i soffan och på tv.n rullar finska nyheterna. Ligger inlindad i filt, ju. Fick inte loss armarna. Får hjälp med det. Att lossa lite på "det där" tunga och svarta, en kram, en kopp kaffe. Gott. Varmt.
Får datorn i knät.
"Skriv"!
"Du mår bra av det".
Allt sånt som jag normalt vet att jag tycker om gör jag om bara någon säger åt mig. Fast jag inte känner det. Att det angår mig. Men det är vägen tillbaka. Jag bara gör.

Jag längtar efter andra bubblor. Fina, vackra bubblor.

På hal is

Deppiga bubblan har trätt sin huva över mig och det är bara så tungt att vara. Jag vet att det blir så ibland, det är bara att rida ut stormen. Jag har skrivit om det förut och det är svårt med depressioner, det syns ju liksom inte utanpå. Det svarta, det som klöser och förlamar, det sitter inuti. Där inuti finns ju må-bra-känslor, viljan att leva ett bra liv och det blir en kamp. Man SKA ju må bra, det ÄR ju bara att ta sig i kragen, livet ÄR ju sånt, det GÅR upp och ner.
I know. Jag vet. Je sais. När man har en depression i systemet blir bara de här dalarna så fruktansvärt djupa. Som raviner. Med höga, kala, kalla väggar och när man ropar längst där nere ifrån så ekar det mest och ljudet studsar bara runt, runt. Deppiga bubblan förvränger också mina egna ord med ett eget översättningsprogram. Det jag säger låter mest segt, svart, dumt och ja, inte som mig. Så då blir jag tyst.
Stunder tas tillvara. Det är bra och viktigt. En sån stund hade Lilla Syster och jag igår. Eskorterade av Älsklingen tog vi en skridskotur. Jag tror att det nog är en av de finaste skridskobanor som finns. Liten men naggande god!

Här, vid detta underbara "ljusträd" åkte vi skridskor igår!
Kallt men vackert!

Lilla Syster hade full kontroll på "grillerna".

Gulligaste skridskobanan i stan!