.... vad en liten gumma kan gno.....

En ny mobiltelefon står på önske/inköpslistan. Min har fått spunk och spader och ringsignalerna har gett upp. Himla dumt då jag just använder min telefon till att ringa med och inget annat. En hederlig knapptelefon á la några år på nacken men jag gillar den! Röd och fin. Mobiljakt alltså. En annan dag. Det är rätt lugnt och skönt också......

...... så jag hinner med projektet utrensning á la gigantus i radhuset. Sopsäcksfabrikanterna jublar! Sortering pågår och det är rensas även i själen. Hittade cd-skivor från en tid när livet var på topp och framtiden såg ljus ut. Det gör den nu också men inte med samma utsikt som då. Man har nya lead-songs  kan man säga. Men den här, den var bra den när det begav sig en gång för länge sen!

Annorlunda men bra ändå. Del IIXM

När man som jag lever med Kroniskt Trötthetssyndrom är det vissa saker man lär sig. Till exempel att planer ofta ändras i sista momangen. Inte för att jag har svårt att bestämma mig utan för att kroppen då och då bestämmer sig för något helt annat än vad jag vill.
Idag ville jag till exempel vandra på Kungsörsleden med Bästa Resursläraren men det ville inte min kropp. Jag får allt göra som kroppen vill eftersom jag lever i den och den bestämmer.
Så istället för att befinna mig på vandringsled i strålande höstsol, befinner jag mig i en soffa, inlindad i mjuka filtar och tittar på solen genom fönstret i stället. Ett varmt bad står på agendan för att mjuka upp lederna som stelnat till sedan igår och kanske skulle jag slå till och gurgla mig i lite whiskey för att få bort den jobbiga förkylningskänslan?
Lite Skype med Bästa Väninnan och Fästmannen har i alla fall fått mig på bra humör och det här kommer bli en bra dag ändå. Annorlunda mot vad jag har tänkt, men bra ändå.
Att det under tiden läggs ett himla fint golv i radhuset på övervåningen är bonus. Snart klart! Kidsen kommer att få möblera själva, radhusinnehaverskan kan inte bära en pinal, säkert glada över att slippa den ömma moderns invändningar och tjat. Blir ju spännande att se hur de får till det!

En variant av Äntligen hemma.......

Vaknar tidigt. En golvläggare är på väg in. ÄNTLIGEN ser vi slutet på sovrumsrenoveringar och omflyttningar i radhuset. Ska bli väldigt skönt! Möjligtvis kan jag tänka mig att slå in en och annan spik för att få upp någon tavla här och där men annars ska lång tid framöver vara renoveringsfritt. Det har jag lovat mig själv.

Alldeles egenhändigt inhandlat, inpackatibilen, uppsläpatuppförtrappan-golv som väntar på att bli lagt.
Snart, snart drar radhusinnehaverskan en suck av lättnad. FINALLY!
Det här med att sätta punkt och gå vidare. På nytt golv!

Utsikt från frukostbordet. Det verkar bli en fin dag. Jag älskar fina dagar!

Kakelkänning

Har jobbat ända in i kaklet och nästan lite till. Tog svängen om överkastaffären på vägen hem och rättade till att jag fått betala ett för högt pris, prislappen stämde inte överens med kvittot och det upptäckte jag inte förrän jag kom hem. Jaja. Man SKA kolla kvittot. Och JA, jag tyckte det blev lite dyrt men jag hastade bara vidare när just det inköpet gjordes.
Rätt som det var tyckte jag att jag såg någon jag kände igen. Syster Yster. Min fina lillasyster. Hon som jag har det rätt rörigt emellanåt och det är sällan vi ses. Men mitt i en skoaffär, bland high heels och vinterkängor, på en skobänk fick vi oss en pratstund. Det gäller att gripa tillfället i flykten och det är vi bra på. Nästan världsmästare på det när jag tänker efter.
Sen är det himla skönt att det är fredag! Lite fisksoppa med räkor, ett glas vitt och trevligt sällskap. Vad mer kan man begära? Fredagsmys!

Punkt och slut

Man kommer till en punkt när man sätter just PUNKT. Och slut. Går vidare.
Vilken tur att jag har köpt nya skor!
Lite musik på det! En favorit i repris. Spelas nu som då hur högt som helst!

Avslutning

Mitt i veckan. Nyss hemkommen. Har avslutat en kurs ikväll. En "överlevnadskurs". Hur man med nya verktyg går vidare i livet utan att vara Häxan Surtant och älta ihjäl sig för att vissa saker i livet gick rätt åt skogen. Är stolt för att jag tog tag i den delen och genomförde det. Nu är det upp till bevis för mig själv. Att använda dem. Verktygen. När de behövs.

Lite tända ljus, en kopp te och en stund i soffan får avsluta den här onsdagen. Lite musik på det!

Tiddelipom.......

Man tröttnar på hurtfriska klassmammor som alltid vet bäst, det gör man.
Jag har "glömt bort" att jag är klassmamma i Lilla Systers klass och det förstod en annan att jag skulle göra så hon har tagit på sig den rollen.
"För säkerhets skull" som hon uttryckte saken. (för att hon är snäll trodde jag).
Se där ja.
Så är man en säkerhetsrisk också.
För all del.
Jag har så gärna en stand in, bara de låter bli att pika så förbenat. Jag har fattat ändå att jag aldrig kommer nå upp till någon godtagbar nivå vad gäller "hjälpatillattsamlainpengar" och ha "hurmycketjävlatidsomhelst" att lägga på kringaktiviteter  utanför skoltid/arbetstid. Jag är ständigt efter.
Hopplöst efter. Även i batteritid eftersom mitt egna batteri inte laddar som det ska.
I själva verket ligger jag efter i arbetstid också eftersom många, många timmar går åt till Store Brors skolgång och hans mående. Så. Ständigt efter är ett tillstånd. Man vänjer sig. Man vänjer sig även vid andra föräldrars försök till att uppfostra föräldrar som mig. Den där näpsiga tonen. Som att man är trög och ointresserad på riktigt och inte vill hjälpa till så ungarna kommer till "någonstansjättelångtborta" när jag i själva verket är väldigt engagerad av att det fungerar på hemmaplan och i skolan. Nära. Räknas inte?????
Jag struntar i dem. Jag glädjer mig åt att jag har kollegor som ställer upp när jag behöver gå ifrån med kort varsel, min chef som är en förstående och bra chef och beviljar akutsemestrar när det tjorvar på riktigt Jag glädjer mig åt mina fina, fina barn som är världens bästa team och alla andra vi har runt omkring oss som fattar vad vi behöver. Värme, kärlek, omtanke och tid. Nåja. En och annan bulle snor jag ju faktiskt ihop. Men vi äter upp dem själva! Skämmes på mig!

Drömma får man!

Det fanns en tid på världen då jag drömde balettdrömmar. Tänk att så graciöst, lätt och flyktigt sväva fram över golvet, göra piruetter och dansa på tå.
Därav blev intet.
Men.
Jag var en skaplig vänsterback i damfotboll när det begav sig. Visserligen en kort men intensiv karriär. Mamma sa alltid att jag hade "fotbollsben". Lät sådär. "Korta och tjocka" var nog närmare sanningen. Allra helst när drömmen var långa, smala balettben. Men men. Man är som man är. Egentligen helt underbar!
Har aldrig sett balett i verkliga livet som vuxen.
Nu ska det bli ändring på det.
Det vankas nämligen kulturupplevelse. Törnrosa. Tyll och tåspetsskor. Inbokat i november och jag älskar att ha trevligheter inbokade! Det gör att man orkar med den här vardagsröran och tar sig framåt.
För övrigt består den här måndagen av ett möte med skolan. Igen. Sen ska här krattas löv. Ett guldgult lövhav har fällts ned över yttepyttetomten. Lite sparar jag nog. De är ju så fina!

När något är nästan klart!

Söndag. Mulet och grått. På agendan står det "åk och köp golv till sovrummet". Jahaja. Dagens träningspass för mig. 18 kvm golv ska packas in i bil, köras hem och sen bäras upp till övervåningen.
Det är nära nu! Snart klart!
Fixat helt av mig själv. Nja. Till golvet har jag lånat in en mattläggare. Kände att just golv behövde jag inte bevisa att jag kunde lägga. Men jag har ringt till honom själv, det har jag!

Inte perfekt, men till glädje.... eller nåt

Lördag. Migränen försvann, thank god! Så också semesterdagen. Så fort så jag har ansökt om en till. På måndag. Då ska, förhoppningsvis, en och annan tråd som drogs i igår kunna sys ihop. Möten på skolan har bokats in och jag mäktar inte med att flänga från jobbet, till möte, tillbaka till jobbet o s v. Lite vuxenpoäng på det kanske? Att äntligen förstå och ta på allvar att man måste vara rädd om sig.
Idag ska jag till exempel ta hand om en ömmande "fläskfilé". Min egen. Har börjat på bindvävsmassage och ländryggen. Pah! Jag vet att jag har en kan jag meddela. Stel, stel och jättestel har den varit väldigt länge men nu ska det bli ändring på det. Plågsamt är det men tydligen effektivt.
Vi får väl se!
"När vi fått igång dina ben igen, ska du få träffa en träningsinstruktör" säger min massör.
"Fått igång mina ben" undrar jag.
"Ja. De är väldigt avstängda".
Inte undra på att jag har så svårt att ta mig hit och dit. Med "avstängda" ben förstår ju vem som helst att det tjorvar ihop sig.
Nu har jag inte upplevt själv att de varit särskilt avstängda, utan mer tunga och det har jag trott på helt andra saker. Några kilo extra till exempel. Men massören påstår att det absolut inte är orsaken utan att slaggprodukter samlat ihop sig i "fläskfilén" och stoppar ett normalt flöde till benen. Då blir man stel, stum i benen och trött överallt. Får värk. Det svider i skinnet och man kan få andra olika symtom. Migrän till exempel.
Jaha ja.
Så nu rullas det till exempel tennisbollar mot ländryggen. Man lägger ett gäng bollar på golvet och tja, "flyter" ovanpå dem. Man blir i alla fall på glatt humör för bollarna ligger inte där jag ligger särskilt länge och eftersom jag är lite barnslig tycker jag sånt är kul. Och skrattar högt. För mig själv.
Ända tills jag ser två tonåringar i ögonvrån som ser ut som de än en gång ska döden skämsdö över sin knasiga mamma och resolut fäller ned persiennerna.
Se där ja.
Så får jag rulla tennisbollar i mörkret. All alone. Lite skönt det också!

Allt har sitt pris

Priset för veckans slit och förtvivlan med sonens skolgång kom nyss, halvvägs in på akuta semesterdagen:
M.I.G.R.Ä.N.
Kanske hade jag hellre sett att priset varit en ny bil, en chokladask, lite blommor eller varför inte en helgkryssning jäkligt långt bort?
Kanske och kanske. Alldeles gärna hade jag sett till det.
Å andra sidan är jag ju redan hemma så ingen ko på isen........ bara att tassa upp i sovrummet, ta en migränsprayshot och hoppas på det bästa!
Wish me luck!

De här dagarna..........

När man har ett barn med funktionshinder händer det då och då rätt ofta att man kör huvudet i väggen. Saker och ting skruttar till sig och ja, man kan längta efter vanliga "problem". Vad nu det är. Egentligen. Att ungarna äter godis fast det inte är lördag, att ungarna inte plockar upp kläder, att de inte hjälper till, att de trotsar, inte har strumpor i skorna fast det är minusgrader, att de inte borstar tänderna fast de ska, att de inte hör vad man säger och en miljon saker till. Vanligt. Enkelt. Går att hantera.
Man längtar INTE efter att gång på gång göra brandkårsutyckningar till skolan, kämpa hårt för att få till anpassad undervisning, kämpa som en galning för att få vardagen gå ihop lagom begripligt för någon som inte tolkar världen som vi "normalstörda", att se sitt barn må dåligt.
Näe. Trött blir man. Uppgiven. Förtvivlad. Igen.
Då skriver man ett mail till Bästa Resursläraren. Som så klokt och tryggt tolkar den panikvirriga mammans hullerombullerord och reder ut begreppen. Visar på stigar som kan väljas och provas var de leder. Som vet vad hon pratar om och gör mig lugn. Som många gånger förr!
Teamkänsla. Ja visst ja! Så ska vi ju ha det! Nya kontakter tas. Möten bokas. Telefonsamtal, ca 154 st rings. Klart det blir bra. Igen. Så småningom.
För att orka med allt ansökte jag om semester i morgon. Det är viktigt att lyssna på sin kropp och min sa:
"Stopp"
"Det räcker nu".
Då får det vara så.
Med en ytterst förstående chef och goa arbetskamrater så är saken biff:
Den här donnan är ledig i morgon!
Känns finfint!

Helgkänsla en måndag........

Jag har en härlig Cina-helg lindad som bomull runt hjärtat och banne mig om den inte rent av känns som en härlig, lila cashmere-kofta? Som skulle kunna vara inköpt på Stockholms modecenter och känns som det bästa köp den här donnan gjort på ett tag?! 

Jo. Jag tror det. Precis så känns den. Helgen.

I fredags ställdes kosan till Bästa väninnan som bjöd på middag och fredagsmys. Lördag förmiddag ägnades åt tokshopping, skulle kunna bli en bra gren.....

Sen åkte jag sen kors och tvärs utan att komma vilse ett endaste dugg hem till fina Spader Madames husvagn. Där bjöds på middag och goa skratt. Kom sen inte och säg att inte bloggvärlden är berikande! Jag har haft tur, jag!

Söndagen ägnades åt måleri. Kreativt måleri. Meditation och målarövningar med utsikt över Stadsgården, vatten, Djurgården. Fantastisk dag. Nya bekantskaper, berikande möten. 

Framåt kvällskvisten landade jag i stan och blev mött av Stora Syster och Pojkvännen, de skulle hämta mamman. Men inte för att skjutsa hem henne utan för att helgen skulle avslutas hemma hos Pojkvännens föräldrar. Med söndagsmiddag. Stek och potatis. Ett glas rött. Överraskning.

A men!

Jag är banne mig den rikaste människan på jorden! 

Så har jag jobbat en hel måndag och lyckats behålla känslan. Man behöver verkligen tanka kraft, energi, kärlek och värme ibland. Jag kommer leva länga på min fina helg!

Mamman hjärta kidsen = sant

Det har förhandlats om månadspeng. Jag har hårda motståndare. Har lärt upp dem själv. Lite för bra ibland kan jag tycka då och då men det är bara att sätta hårt mot ......hårt????
Förhandlingarna böljar fram och tillbaka.
Hela barnbidraget eller del av? (= någon kommer döden skämsdö om inte hela bidraget sätts in på eget konto)
Vad ska det räcka till? (= hur mycket ska Waynes Coffee ha? Espresso House?)
Vinterkängorna. Utanför månadspengen eller betala med den? (= jättejobbigt eftersom Lilla Syster numer har större fötter än sin mamma = inga skor att låna = även minus för mamman)
Smink? (= Make up store lär ha ökat sin omsättning med tanke på vad som finns på rummet.....)
Äta ute flera gånger i veckan med kompisarna? (= mamman blir totalsågad och himlad med ögonen åt när jag föreslår Taccokvällar hemma hos varandra)
Frågan om hur många toppar man behöver. Egentligen. (= kan orsaka skador i ögonbotten p g a himlande med ögon. Igen)
Ja. Det är väl ungefär så långt man kommer.
Sen följer avdelning "motprestation". Eller "sysslor att utföra så att mamman inte faller avsvimmad ned varje kväll av för mycket hemgöra"-diskussion.
Den går mycket fortare.
Svaren är:
hinner inte
äckligt
hur då?
när då?
hur ofta?
ofta?
men aaaahhhhhhh!
ååååhhhhh
Stenhårda mamman ger sig INTE!
Inga sysslor, ingen månadspeng.
Okejrå.
Soptömningsschema
Diskamaskinsdagar
Lagamatdagar
Städa badrummet på ovanvåningen
Lägg tvätt i tvättkorgen annars tvättas den inte
Dammsuga nedervåningen (= ja. Badrummet ingår i nedervåningen)
Man kan väl säga att jag är envis. Vilket är en himla tur.
Säger inget till kidsen men i datorn finns väl ca 146 redan uppgjorda scheman. De brukar rinna ut i sanden men funkar så länge de funkar och tills jag får spunk och spader nästa gång.
Som livet med tonåringar är. Helt enkelt underbart! (= sant)!

Tio i topp?

Man har en intressant diskussion med Lilla Syster. Om inredning i det nya rummet. I synnerhet inredning i de ommålade gamla garderoberna. Det önskas lådor, stänger, skohyllor, små fack, smyckeslådor, strumplådor och lite till. Man räknar ihop med IKEAs mycket smarta "designadinegengarderob"-uträknare och får ut en lista på hela klabbet. Och priset.

Öm moder konstaterar att just detta inredningskalas kan bli en dyr historia. Råkar kanske säga något i stil med:

"Är det verkligen nödvändigt med all den här inredningen"????

"Kläderna lägger du ju i alla fall alltid på golvet"?

Behöver jag säga att diskussionen tog slut precis då och där med en skräll?

Förvånad moder undrar var den lilla rara ärtan tog vägen?

Jag bara undrade ju.........

Finally!

Vi hade tid på ortopedmottagningen idag för att få besked på MR-undersökningen. Äntligen skulle vi få veta vad det var som gör så ont i Store Brors ben.
I benet hade man hittat ....... ingenting. Allt såg finfint ut. Så himla skönt!
Fast. Hur kan det då göra ont???? Jo. Blödningen han haft, den där som låg som en blodpuddingskiva i något lager ned, är inte helt borta ännu och har orsakat lite ärrbildningar som skaver och gör ont. Inuti. Alldeles ofarligt. Han behöver heller inte sluta med handbollen för att börja samla frimärken istället utan det kommer att bli bra. Så småningom. Lite vadskydd, lite övningar, lite vila, lite behandlingar så kommer ungen att bli som ny.
En lättad mamma och Store Bror styr mot nya äventyr!

Bättre sent än ...... aldrig!?

Idag har vi knycklat in Store Bror i en magnetkamera. Inte på eget bevåg, gubevars, utan med en REMISS till magnetröntgen i handen gjorde personalen på röntgen det.

Efter fem och halv månad med ont i sitt ben lyckades vi till slut pressa fram en MR-remiss ur vårt landsting. Det satt långt inne. Otaliga besök, otaliga samtal senare var det dags. 

Jag vet. Man får vänta. Det hör till. Det är själva f-n den om någon frågar mig och det retar mig till vansinne. Ungen har haft ont, ont och jätteont. 

Blodtrycket steg lite till när det meddelades att svaret skulle dröja fyra veckor för att läkarna var överhopade med arbete. Jag fattar det men sinnet rann och ja. Vi har en tid på ortopeden redan i morgon eftermiddag och får svaret då.

De som inte har någon som orkar slåss för dem då? Som inte vet vart man ska vända sig? Som tiger, lider och väntar. Väntar och väntar för att någon som jag gormar sig före i kön?

Jag tänker inte ha dåligt samvete. Fem och en halv månads smärta och inskränkning i rörlighet är nog för en 16-åring. Men något är fel, allvarligt fel när det går så lång tid utan att folk får hjälp. Så. Nu har tant gormat färdigt och stillar sig igen. 

En promenad på det?! Kommer sitta finfint. 

På G

Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.

Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet. 

Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig. 

Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!? 

Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så.