Ljuv musik!

Store Bror har varit på möte med sin handläggare och blivande arbetsledare. En strålande glad kille kom nyss hem därifrån och har massor att berätta. När det så dimper ned en mail i lådan från kyrkogården där det står:

" Hej,
Nu är allt klart för Store Brors praktik/arbetsträning..........
....... ........ ................... .............. ............ ..........
Store Bror är varmt välkommen!."

Ja. Det är då det känns som ljuv musik att läsa de raderna, en känsla av lättnad känns i kroppen och jag känner tacksamhet för att han får chansen. Allt slit blir plötsligt värt något och det finns inget, absolut inget i världen så ljuvligt härligt som hans leende och glädje idag!
Vi har konstaterat att han varit hemma i 28 veckor. Twenty-eight. En himla massa veckor om någon frågar mig.
Mina tunga armar hänger där de hänger men idag är vi glada!

Jor´åsatte…..

Ett migränanfall i natt satte P för den goda sömnen och det är en trött tjej som strax ska ta sig till sjukgymnasten. För övrigt har jag en fråga ringande i öronen hela tiden och det är min beteendevetare som ställt frågan:

"Vad behöver DU för att må bra"????

Eeeeeeehhh?

"Fly mig en assistent, en RUT, en trädgårdsmästare, en chaufför, en kock och en miljon så ordnar det hela upp sig" är det snabba svaret.

Det "rätta" svaret är lite mer komplicerat än så och låter sig inte sägas så lätt när man gått vilse i sig själv och dagarna känns som att irra runt i en labyrint och den där öppningen, själva utgången finns ju förvisso där borta i fjärran men var? Hur kommer jag dit?

Jag, som är expert på vad andra behöver och ordnar det "lätt som en plätt" (host host harkel….) blev mållös inför frågan när den handlade om mig själv och ja, den ekar i mitt huvud:

"Vad behöver DU för att må bra"?

När man möter änglar och det ändå susar sorgset i ens bröst

I detta nu flänger två målare runt radhuset på stegar och målar fönster för glatta livet på utsidan. De har varit och flyttat grejer på insidan, det gjorde ju de på ett tjillevipp. Jag tittar bara på. Himla skönt faktiskt.
Har lyckats deklarera här på morgonkvisten. Check. Stressnivån steg betydligt när jag tänkte att det bara var att signera men det var några bilagor som skulle fyllas i och jag KUNDE INTE fokusera och tänka hur. Ringde banken och fick hjälp. David på Nordea räddade min dag! Heders till dig!
Den nya handläggaren på AF var som sänd av änglar. Eller så är jag bara så otroligt jäkla tacksam att det verkar ordna sig att jag tycker att alla som svarar på tilltal är otroligt trevliga.
Fast det var orättvist. Han var himla bra. Passade sonen som en smäck och de två ska besöka kyrkogården på torsdag morgon, möta arbetsledaren och komma överens om startdatum. Alltså göra om det besök som sonen och jag gjorde 10 april. I rest my case. Jag fixade in ungen på jobb och undrade igår, lite i förbifarten när vi var på AF vart jag skulle skicka fakturan??? Lite konsult-cash skulle sitta finfint…. Men man ska ju inte vara sån. Utan glad och tacksam. Och det är jag. Också.
Ni som hängt här ett tag kanske minns en annan kamp, den om läkarintyget som Försäkringskassan begär för sonens räkning…… Den lilla resan startade i början av februari och idag har han läkartid på Habiliteringen. Det tog bara två och en halv månad!
Så.
När man samlar ihop allt kring detta och livet i övrigt så är jag egentligen inte förvånad att jag mår som jag gör precis nu. Att det susar sorgset i bröstet. Att armarna hänger tunga och att allt känns trögt, svårt och oöverstigligt och ledsamt. Så klart jag glädjer mig åt saker men just nu går det liksom inte ända in. Sol, vår och skir grönska till trots. Det tar tid att hämta sig!

När man är helt färdig…..

…. och någon kommer och säger att i morgon kommer det målare och målar fönstren invändigt så allt som står framför måste flyttas. Hos oss betyder det soffan, sängar, skrivbord m m. Gardiner tas ned och fönsterbräden tömmas. Då. Kan det hända att man inte alls blir så glad som man borde utan mest undrar hur i hela världen det ska gå till??? Med armar tunga som bly flyttas inte en pinal. Kan hända att någon har viskat i målarnas öron för de var nyss här och sa att de hjälper mig i morgon. Jag ska bara "ta det easy". De målar i hela vår länga och alla verkar nöjda och glada så det blir nog bra!
För övrig stundar ett besök hos Arbetsförmedlingen klockan 16.00 idag hos sonens nya handläggare. Det behövs nog en och annan hållen tumme för att det ska gå vägen som vi önskar. Det är tröttsamt att vara på krigstigen men man törs ju knappast släppa ned garden! Än.

Hoppla hej!

Solen skiner, jag har druckit kaffe och bäddat rent. Ingen huvudvärk, första smärtfria dagen på en vecka och det känns skönt så klart men nästan konstigt!
Igår, när vi parkerade utanför Största systerns hus och jag gick till parkeringsautomaten för att betala, tog jag några hoppsasteg på väg tillbaka till bilen. Jag blev så förvånad att jag stannade och Hjärtat och Store Bror tittade på mig och skrattade. Tänk att man kan bli glad av och glädja andra med några
hoppsasteg!

Hip hurrej för min stora tjej!

Idag har jag varit mamma i 28 år! Till Största Systern! Hip hurra för henne idag.
När hon föddes blommade körsbärsträdet utanför vårt köksfönster och där under fick hon ligga och sova på dagarna i sin mintgröna barnvagn. Det finns säkert tusen bilder på det för det var så vansinnigt vackert, stort och fantastiskt med den lilla fina bebisprinsessa!
Nu är prinsessan stor och ska bli mamma själv, åtta veckor kvar...... och jag blir mormor.
Men först ska vi sjunga lite grattissånger, ge paket och äta tårta! En lördag i april.

När en ljusning kan skönjas

Det blev en lång väntan igår. 15.45 ringde en handläggare upp från AF och efter lite dividerande fick Store Bror en tid på måndag klockan 16.00. Handläggaren var ledig idag och nappade därför inte på förslaget att ha sonen sittandes i receptionen vid öppningsdax idag för att göra klart det som göras klart skall. Vi kunde inte tala helt öppet om "fallet" då den inlämnade fullmakten kommit bort så det får också ordnas med på måndag. Igen. Jag var snäll och trevlig, det var jag för handläggaren är ju oskyldig till denna soppa. Hjärtat satt bredvid och sa ändå sen att han inte skulle säga emot någon som lät så bestämd som jag gjorde och log lite när jag uppmanade handläggaren att meddela praktikplatsen att detta nu var i görningen innan han gick hem och att jag skulle kolla upp det idag.
Praktikplatsen har redan mailat och talat om att kontakt har fåtts med AF och att de väntar på klarare besked på tisdag.
Så då kan vi andas ut??????
Det törs jag inte riktigt än.......
Efter samtalet sov jag i två timmar. Sånt här tar på folk.
Mina trötta, stela och onda muskler behöver massage så en tid har bokats i eftermiddag. Förmodar att det är läge för det när man knappt tar sig ur sängen och hasar ut i köket likt en mycket gammal och trött pensionär. Känns som det är en liten bit kvar tills jag är jag igen.....

En torsdag i april

Huvudvärken ligger på lut. Migränkänning. Inte konstigt alls. Stress, spänning, svårt att sova. Försöker andas, slappna av. Sitta i solen. Ligga i hammocken.
Gick en promenad med Store Bror igår. Det var tungt. Inte att gå med honom utan själva gåendet. Så där så att jag fick stanna och vila, inte likt mig alls. Batteriet är verkligen slut.
Har i alla fall ringt en sjukgymnast idag, en som jobbar med Basal Kroppskännedom. Bra där, Cina! Något för dig själv. Hoppas hon ringer tillbaka idag.
Försöker låta bli att bli stressad över att min sjukpenning inte blivit godkänd ännu och att det närmar sig räkningsbetalningsdags.
Försöker låta bli att bli stressad över väntan på det där samtalet som förhoppningsvis kommer idag. Från en ny handläggare på AF.
I mitt bröst bor det oro som jag ska lära mig att hantera.
En torsdag i april!

Ett efterlängtat samtal

Plötsligt händer det. Att det där samtalet kommer som vi kämpat för och väntat på.
Chefen från AF ringer och ber om ursäkt. Jag är lika arg och ledsen för det och det säger hon att hon förstår. Sen börjar hon svamla om planeringsmöten om två veckor med handläggare och arbetsgivare och jag får dra alltihop igen. Att det redan är ordnat. Att platsen redan finns. Att vi, sonen, arbetsgivaren och jag redan gjort en planering som nu bara någon med mandat måste godkänna.
Här tänker nämligen inte väntas i två veckor! Till.
Så får vi löfte om att en handläggare ska utses i morgon och jag orkar inte prata längre utan tackar för det och lägger på. Mosad. Så trött. Men glad. Ändå. Nu kanske?
Sen dras det i lite andra trådar från annat håll och jag blir glad. Kontentan av det blir att den som ska utses verkar vara en klippa. Det behöver sonen! Hans mamma behöver lugn och ro!
Håll nu tummar, tår och vad som går för att det ordnar upp sig i morgon.

Som det är. Fast solen skiner ju!

Idag känns som att det blir en tung dag. Igen. Vaknade halv fem och kunde inte somna om. Lyssnade på avslappningsmusik, försökte slappna av i kroppen och att inte grina av trötthet och vanmakten jag känner just nu. Låg kvar tills klockan ringde klockan sex och gick upp med Hjärtat och åt frukost. Eller, petade i flingorna. Älskar vanligtvis frukost men nu är det svårt.
La mig igen när han åkte till jobbet och somnade om så småningom, drömde konstiga drömmar till halv nio. Uppstigning. Ringde till AF. Höll på en timme men inget napp någonstans. Bestämde att jag inte kan göra mer än så för att inte bli galen och blev i alla fall lite glad när praktikplatsen svarat på mailet vi skickat där vi förklarat läget och de skrev att platsen finns kvar under förutsättning att det löser sig snart med pappersarbetet.
Ynglingen det gäller klättrar på väggarna av rastlöshet och bara väntar. Efter genomgången körtelfeber får han inte träna handboll eller annan hård fysisk träning på fyra veckor. Det finns risk att mjälten spricker så han tar det lugnt...... Svårt för en som är van att träna hårt fyra-fem gånger i veckan. Det har blivit sju kilo mindre av store bror under sjukdomstiden så han har lita att jobba igen!

Egentligen är jag arg. Jättearg. Jag tycker att folk slösas bort, går till spillo och att det saknas kurage och go på arbetsförmedlingen. Jag fick nämligen tag i en annan chef igår eftermiddag men jag hörde direkt att det inte skulle funka, det var en kvinna med vänlig men ängslig röst som inte ville ta i något som egentligen ligger på någon annans bord. Hon talade i alla fall med sonen som fick uppge sitt personnummer och intyga att den förbannade kvinnan som ringt är hans mamma och att det är bättre de pratar med mig för han kommer inte ihåg så bra om de ska prata fort.....
Hon lovade mig att tala med sin kollega, d v s chefen som är chef över avdelningen sonen tillhör och tala om att det är angeläget men hon kunde ju inte lova något vidare sen.....
Nä.
Vi tar en promenad i finvädret, mobilen i fickan ifall AF ringer och försöker mota det tunga i mitt bröst.

Förbaskad är förnamnet, ledsen mellannamnet och tröttsåinibengen efternamnet

Vissa dagar mår jag inget vidare. Idag är en sådan dag. Stora vemodet har rullat in. Landet Depression står vid sidan av och försöker locka mig till sig. Jag kämpar emot. Vill inte dit.
Har insett försöker inse att det ändå finns vissa gränser för vad man orkar med i tillvaron, att man inte är en sämre människa för att säkringarna går.
Ska träffa en beteendevetare nästa vecka. Kommer det att hjälpa?
Är det inte bättre att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunen och LSS-handläggarna träffar den där beteendevetaren tillsammans för att komma fram till hur man INTE ska mosa sönder människor i den här byråkratiska geggamojjan som kallas……… tja. Jag vet inte. Samhällsskydd? Nätverk? Pah!
För oss är det bland annat så här precis nu:
Sonen inskriven på AF 5 februari. Full av tillförsikt. Handläggaren verkade bra.
Handläggaren har under tiden kanske visat sig inte vara så bra. Sonen har inte fått någon vidare information om de olika program, vägar som det finns att gå, ingen info om ersättning, inget uppföljningsmöte har ägt rum, ingen planering.
Jag har, tillsammans med sonen skrivit mail till en hel hög med olika företag för att höra om de kan ta emot en yngling för arbetsprövning en längre tid. (med handläggarens godkännande per tlfn, hon hade nämligen inte tid att jobba för en plats åt sonen för det är svårt med platser…….)
Några nappade och vi bokade tid för möte. AF.s handläggare hade inte tid att följa med så det vore ju "bra om du kan gå med". Ok. Jag gick med. Vad kan jag om AF.s planering, försäkringar, möten, handläggning, vilka papper som ska skrivas på? Nada och inget vet jag om det.
Men vi gick, sonen och jag. Till kyrkogården här i stan och träffade en vänlig människa, en manlig arbetsledare som minsann fattat galoppen med Aspbergers syndrom, arbetsprövning, var fantastiskt på att ställa rätt frågor så sonen klarade intervjun så gott som själv. Stort steg! Heders åt arbetsledaren och vi blev glada när han erbjöd sonen en plats! Hurra! Änglar finns! Detta var 10 april.
Sonen strålade som en sol, återhämtningen från den hemska körtelfebern kändes plötsligt lite lättare och banne mig om inte solen sken den dagen! Jag kände mig lättad, äntligen!
Jag hade inte räknat med Arbetsförmedlingen. Att det skulle strula till sig. Hur dum kan man bli tänker jag idag?
Idag skriver vi 21 april. Har vi fått kontakt med någon på AF? Nope. Handläggaren sjukskriven och ingen ersättare utsedd. Jag har sökt andra handläggare, har sökt chefen för den sektionen, har sökt chefens chef och högsta chefen. Har jag fått napp? Nope. Nada och ingen har återkopplat. Jag har mailat, ringt, ringt och lämnat meddelande vad saken gäller. Telefonisterna kopplar mig för allt vad de är värda och är jättesnälla mot sura tanten i telefonen, jag har bett dem om ursäkt, jag har pratat med en chef i går och en idag som är så vänliga, tar sonens uppgifter och lovar att höra av sig. Gör de det? Nope.
Sonen har en plats, han får börja när som helst. AF måste godkänna ett beslut om detta och INGEN tar ansvar.
Ni som hängt här ett tag vet ju att detta är inte första bataljen, inte den första krångelsituationen vi hamnar i. Jag strider som en dåre för mitt barns rättigheter eftersom han inte kan föra sin talan. Vem kan det i den här byråkratigeggamojjan?
Hur blev det så här?
Hur kan det få vara så här?
Om jag inte orkar längre, vilket faktiskt är ganska nära vissa dagar, så klart jag oroar mig för det. Vad ska hända då?  Vi pratar om ÅR av kamp här. Samtidigt som jag ska jobba, ta hand om kidsen (även om de är jätteduktiga, självständiga och tar sin del av kakan men de är ungdomar ännu) och allt som hör en ensamstående mammas vardag till.
Vad är då kontentan av allt det här svammlet?
Att folk mals ned i byråkratin, man orkar till slut inte hålla ihop och vara den goda samhällsmedborgare man förväntas vara och ligger i stället samhället till last. Man blir sjukskriven, en ung man är sysslolös hemma utan någon som helst ersättning och så klart hela situationen påverkar alla i familjen.
Jag fick ett meddelande att jag kunde hämta en bok hemma hos en kompis för att ha något att göra och skingra tankarna. Jag orkar inte ta mig dit. Jag går någonstans om någon knackar på min dörr och tar med mig.
Så klart jag försöker se ljuspunkter i tillvaron. Hitta det positiva i allt. Ibland är det svårt. Ibland är det väldigt svårt när ens inre är en svart sörja av trötthet, ledsenhet och en känsla av uppgivenhet infinner sig.
Jag har ett nytt jobb. Jag längtar dit. Jag längtar efter att orka klä mig, piffa till mig, att träffa kollegor, att vara glad och pigg. Det är mycket som ska klaffa för att det ska bli så. Kan man bli sjukskriven från AF och Försäkringskassan?
Det är otroligt många föräldrar som är i min situation. Jag vet det. Man orkar inte hur mycket som helst, det är bara så. Ska vi ha det så? Det vore en samhällsekonomisk vinst att sätta en raket i rumpan på AF och andra myndigheter.
Jag är sjukskriven för att ta hand om mig. Att stressa ned, gå på avslappning, sjukgymnastik och försöka få bukt med min jobbiga migrän. Kan säga att lite talar emot att det kommer att gå i lås men jag gör så gott jag kan. Längtar efter lite lättnad. Får fina hälsningar från kollegor, bloggvänner och vänner irl och blir rörd. Det är många som tänker på oss! Det hjälper till att inte tappa taget helt och hållet! Bara så att ni vet!

När man längtat efter något och det slår in

I helgen fick jag äntligen se körsbärsträden i Kungsträdgården. Har längtat och velat men orkar inte göra något åt det på egen hand. Hjärtat kom med röda bilen och stoppade in mig, sin dotter och Lilla Systern och så for vi iväg. I Stockholm mötte Största Systern, Svärsonen och Stora Systern upp och så åt vi lunch i Kungshallen innan vi gick åt olika håll. Vilken dag! Nästan alla samlade och så fint det var i Kungsan. Tyckte vi och några fler…….

Sen dess har jag vilat. Dylika utflykter tarvar sin återhämtning. 

Det har kommit provsvar. Jag har brist på D-vitamin, kalcium och järn. Kan förklara trötthet och huvudvärk till viss del men det ostyriga blodtrycket och min inre stress?? Kan ju bli bättre om jag blir lite piggare…… Hoppas jag. Och att medicin jag fick kommer att hjälpa.

Hjärtat och jag

Idag är det två år sedan jag gick till Ica framåt kvällskvisten för att handla maskindiskmedel. Aldrig i mitt liv hade jag kunnat räkna ut att just den promenaden skulle ändra om mitt liv och att mitt då frusna hjärta skulle tina upp igen.
Men så blev det. Utanför Ica stötte jag ihop med Hjärtat som varit på en hojtur, var så stilig i sina mc-kläder och som hejade så glatt. Vi hängde ju ihop i ungdomsåren men hade inte umgåtts på en sisådär 35 år. Bara sett varandra någon gång och hejat så där som man gör……
Jag kan säga att jag kom hem med vanligt diskmedel sen och ungarna var nära att efterlysa mig för Hjärtat och jag hade så mycket att prata om.
Det har vi fortsatt med och idag har vi firat två-årsdagen med tårta. Det var vad jag orkade med innan jag var tvungen att vila igen. Den här förkylningen suger men Hjärtat äger!

När ett nallebud räddar en dag!

Dagen igår var en dålig dag. En sån där dag man helst vill ska ta slut så fort som möjligt. Förkyld, spänd, orolig, rastlös och nedstämd. Tårar och snor i soffan. En sån där dag när man ser sig i spegeln och inte fattar vem man ser. Den där håglösa, bleka, trötta varelsen. Moi? Ja. Suck.
Mitt skinn gör ont. Låter väl konstigt kanske men av beröring, räcker med att ha kläder som sitter tajt, gör det ont. Mitt typiska stressymtom.
En sån där dag när det är ett projekt, på riktigt, att klä på sig. Fixa mat. Diskmaskinen? Kidsen får fixa. Och de där tankarna vad de ska minnas av sin mamma…… En som inte orkar, pallar trycket, hasar omkring som en skugga. Tankarna jag tänker är inte snälla och jag får verkligen tvinga mig att tänka annorlunda. Att jag visst duger, att de vet att jag är stark. Till och med för stark för mitt eget bästa. Att jag kommer igen, att det har varit för mycket för länge……
De vet.
Då kom det ett paket i brevlådan. Ett "Nallebud" från en f d kollega, en vän. Ett paket med en fin liten nalle och "Morgonpeppingkort".
Tack finaste A! Jag blev så glad och det tunga lättade en aning.
Dagens pepp-kort är "Du har all energi du behöver".
Just den raden kände jag att jag var beredd att gå emot direkt…..
……."men jag HAR ju ingen energi, jag orkar ingenting, det är bara skrutt……" men jag backade och tar till mig orden igen:
"Du har all energi du behöver".
Ja. För att vara där jag är precis nu så har jag det. Jag behöver vara här där jag är precis nu, för att bli hel igen.

När ett av barnen får sommarjobb

Lilla Systern har håvat hem två sommarjobb. Eventuellt ett tredje. Med det kan hon välja det som känns bäst, det hon helst vill ha och jag är glad och stolt över henne! Bra jobbat fina unge!
Ett stressmoment borta! Det är tufft, långt och slitigt att ha stora ungar gå hemma en hel sommar, både för dem och för mamman! De behöver känna att de behövs, duger och tjänar lite egna pengar för att vara självständiga. En unge i jobb. Check!

Temperaturen är hög uti kroppen............

Jamen vi slår väl till med en vårförkylning då. Jag ligger ju ändå mest och sover, vilar, andas och tränar på att vara här och nu, hasar runt kvarteret när solen visar sig och sätter mig på första bästa parkbänk. Så.
Precis idag är det sluthasat och det är soffläge, intag av nässpray, hostmedicin och Alvedon som är mina livlinor.
Precis som alla fina sms, mail och kort jag fått i lådan!
Jag är uppriktigt glad och tacksam över alla fina människor jag har runtomkring mig som bryr sig om. Det värmer så otroligt mycket! Jag är lyckligt lottad!

Mycket på sovkontot

Vaknade tio idag igen. Har sovit i tolv timmar. ändå är jag trött. Hjärtat fixar på tomten och jag sitter inlindad i filt i nyss framtagen solstol. Något strålande vårväder är det inte, mer friska vårvindar som ju i alla fall ger lite färg i ett tröttblekt fejs. Blir glad när jag ser att de växter jag grävde ner i höstas i iver att göra fint i en gammal rabatt, verkar ha klarat sig. Det skymtar lite grönt minsann. Sånt gör mig glad!

En lördag i april

Jag sover länge på dagarna. Till 10-11. När hände det senast? Minns det inte ens.

Duschade länge, fick frukostlunch av Hjärtat och klädde sen på mig jeans och tröja. Pyjamasbyxorna fick vara utan mig ett tag.

Det har varit ganska varmt idag och vi tog en tur med bilen. Hjärtat bjöd på kaffe och bulle vid ett favoritfik, när vi kom hem och jag fick frågan vart vi varit kom jag inte ihåg det. Bara att vi fikat men inte vart.

En otäck känsla och Hjärtat tog fram korten jag tagit och visade: Hjälmare docka. Kanalfiket.

Just ja. Då visste jag ju. Det blir så där blankt ibland och är väl ett tydligt tecken på stress???!

På kylskåpet sitter post-it-lappar över vad jag ska göra, komma ihåg och planerat. Överskådligt och jag slipper ha det i huvudet. 

Idag, vid vattnet och med solen i ansiktet kände jag mig ändå rätt lugn ett tag. Ett gott tecken. 

När man tränar på att vara i nuet. Här och nu.

Jag gick i skogen, länge och väl. Det värmde ganska skönt i solen och det blev äntligen tyst när trafiken från landsvägen inte längre hördes.
De nedfallna, till hälften förmultnade eklöven inbjöd till lite lövsparkardans.
Sen blev jag alldeles trött, satte mig på en sten och tittade ut över ett hav av blåsippor. En fjäril av oklar art flög förbi, en yrvaken fluga landade på mitt knä, en vårtrött myra stegade rakt över min sko.
Jag bara satt där och tog in alltihop och tänkte att om jag varit någon annanstans i detta nu hade jag missat alltihop, fjärilen, flugan och myran, solens värme mot mina jeansben och tystnaden.
Såna tankar tänker jag när jag tränar på att vara här och nu på en sten i skogen.

Det här med att ta sig för saker.

Jag ska träffa en sjukgymnast och en beteendevetare. Det gör jag så gärna. Det är bara ett aber. Jag ska beställa tid själv.
Varför kan de inte bara dimpa ner rakt ned i mitt kök?
Eller vara i andra änden av luren när jag får för mig att ringa?

Men jag ska ringa. Vilken dag som helst.

Förresten lönar det sig att svära lite och man har bloggen att tacka för mycket. In från höger har jag nu en frivillig byta-däck-på-bilen-fixare. Man tackar. Och andas ut.

När i helvete skulle jag bytt däck på bilen?

Jag vet att jag kommer att skratta och sjunga igen,

dansa hoppsasteg på gården till mina kids fasa och småbarnens förtjusning.

Jag vet att jag kommer att bli glad igen. Men när?

När ska den här tröttgeggan släppa sitt grepp och orosormen sluta slingra sig i mitt bröst?

När? När? När?

Hur gör man????

"Du måste acceptera din situation" säger doktorn och spänner ögonen i mig. 

"Det här är allvarligt"!

Tro mig, farbror doktor, som är en alldeles snygg ung grekisk tjejdoktor, jagärenalldelesfetfulblekmedelåldersingenting men jag fattar att det är allvarligt.

Jag har levt allvarligt i hela mitt liv och de här stunderna just nu är inga undantag. Jag tar en stund i taget,

det är morgon veochjävlaskitfasajaghatarmorgnar, 

lunchtid litebättremendetgörsåontibröstet,

middag godegudgörsåattsolhelvetetgårnednågonggång

och kväll. Kväll. Denna ljuvliga tid på dygnet när allt stillnar, det skymmer, allt bäddas in och går till vila. Så också jag. Inte sovvila. Det går inte. Än. Men jag vilar i tankarna. Eller de ändrar karaktär, de gör inte så ont, är inte så dömande mot mig själv och jag kan andas lite lättare. Det är bra.

Är det bra?

Det här tvivlet. Hur ska jag få ordning på allting? Är det jag som ska få ordning på allt? Vad ska jag bära och dra själv? Överlåta till andra? Vem är "andra"?

Man ska klara sig själv. Jojo. Jag vet. Jag klarar mig ganska bra själv det är ju när resten av världen, verkliga verkligheten blandar sig in som den ju gör i ett vanligt människoliv, det är då det tjorvar ihop sig. När jag inte vet varken ut eller in, vad som är viktigt och jag inte får ihop tillvaron av alla måsten, behöver och vill.

Räcka till. Jag kan ju inte räcka till överallt. Varför försöker jag ens? Det går av bara farten och ja, jag har fattat. Det är farten jag måste hejda. 

Ok. Bästa Mamman säger att det ligger i min natur. Både att vilja räcka till och att inte säga nej i alldeles lagom bra tid. Men jag har blivit bättre, det har jag men inte tillräckligt precis nu.

Jag ligger här. Det susar i mitt huvud av alla tankar och alla ord som hoppar runt som nyss utsläppta lammungar på grönbete. Tyst. Jag vill bara få tyst i huvudet. 

Och nä. Det var inte meningen att börja gråta när jag fick frågan om jag bytt däck på bilen när det nu är vår och ganska så varmt och skönt och passat på när jag ändå är hemma?!

När och hur i helvete skulle jag bytt däck på bilen?????

För det måste man ju lyfta på armarna. Det kan inte jag. Inte precis just nu. 

Måndagsutmaning

Dagens utmaning: Påklädning och promenad med en väninna.

När man känner sig trygg och plötsligt släpper taget

Den här donnan är sjukskriven fem veckor för akut stressreaktion. Orsak: långvarig stress och press från alla håll och kanter och en oförmåga att hålla avstånd, sätta gränser och se symtom i tid.
Fel. Jag har känt det men inte sett eller känt att jag haft något val än att fortsätta framåt.
Nu valde kroppen själv genom att strejka, inte komma ur sängen och sätta på säkerhetsventilerna: gråten.
Nu är det på riktigt. Igen.

Någonting jag aldrig sagt. Högt.

Jag har ett hål i mitt köksgolv. Det har jag aldrig berättat för någon och den som vet om det har aldrig yppat ett ord. Jag har lagt en matta över......
Nu förstår jag att världen av full av golvhål och det är ju skönt att veta att man inte är ensam!

Malin Wollin: Joachim, det är ett hål i golvet

Vid samtal nr 113......

...... angående ett intyg som F-kassan behöver, blev det napp igår!

Så här funkar det: Man försöker, kämpar, strider, letar, undersöker, försöker lite till, vänder ut och in på sig och ännu lite till för att hitta rätt i denna evinnerliga byråkrati som byggs upp kring den som behöver extra hjälp från flera håll.
Sen.
När det känns som man går på höftkulorna av trötthet och äntligen, äntligen får tag i rätt person blir man så lättad så när det är bokat och klart orkar man inte ägna mer energi åt det.
Fast egentligen borde man dokumentera rubbet och stubbet och ligga på politiker, andra bestämmare och dylika folk men man orkar inte. Man sopar ihop sig och förbereder sig för nästa strid, för att den kommer är man tämligen övertygad om. Man vet bara inte när!

Idag står det LEDIG på agendan. Jag tänker inte göra ett endaste dugg utan tänker ägna dagen åt att landa, pyssla om sjuka Store Bror, ställa in hans bokade möte på kyrkogården angående arbetsprövning, beundra Lilla Systerns inköp från Stockholmsresan, kanske grädda en våffla till kaffet och bjuda väninna på middag.