Samtal, fniss och rulltårta

Den här dagen vill jag alltid minnas. Jag och syrran har varit hela eftermiddagen hos mamma på sjukhuset. Genom fönstret sken solen på oss, i mammas vattenglas dansade kolsyrebubblorna tafatt och mamma tyckte att det kändes som fest.

Ja. En fest. Det är en fröjd att kunna vara tillsammans mitt i allt det svåra. Tårar, skratt och prat.

”Vem ska ha kaprifol-servisen”?

”Chiffonjén”?

Åh. Vi vill inte höra, inte veta, vill inte, vill inte.

Men modern leder oss och vill säga det som inte vill höras. Det går. Ju. 

Sen kommer vi in på knasiga minnen och skrattar så vi kiknar. Vi minns. Så mycket vi har att minnas.

Vi dricker kaffe och äter rulltårta. Det har aldrig varit så gott och skänker en tacksamhetens tanke till regionen som bjuder fast vi låtsas att det är mamma som bakat och diskuterar kakrecept en lång stund. 

Sen kommer sköterskan och det blir en stunds allvar. Det är ju som det är. Men ljusglimtar finns.

Ja. Vi vet.

När jag ska gå säger mamma

”Vilken rolig dag vi haft”.

Ja. Sannerligen. Jag hoppas på många fler.

Tisdagsklubben på en onsdag

En dag i återhämtningens tecken:

Jobbade hemifrån i två timmar.

Drack 11-kaffe i soliga uterummet och bytte sen ut de röda julgardinerna där till gröna sommargardiner.

Vilade en stund.

Lagade lunch.

Sov en timme i kökssoffan.

Cyklade till stan och …..

Gick på bio. Alldeles för mig själv. Hur skönt och trevligt som helst. Det var jag och sex pensionärer på tre-bion. Perfekt. Inget godisprassel, inga Coca-Cola-rapar eller någon som behövde kissa. Lugnt och skönt.

Jag såg den svenska filmen Tisdagsklubben med bland andra Marie Richardson, Peter Stormare och Sussie Eriksson. En må-bra-film mitt på blanka dagen.

Sen cyklade jag hem och ….

Vilade.

Snart kan jag gå och lägga mig. Snart. Klockan ska bara passera 20.00. Sen ÄR det kväll.

En ny grej jag har börjat med är att vila innan. Jag har alltid varit en person som vilat efteråt, när jag redan blivit trött. Ni vet, ”efter städningen ska jag vila”. Nu tänker jag, försöker åtminstone, att jag vilar innan jag blivit trött för att inte ta helt slut. Alltså. Jag ska städa så jag vilar en halvtimme innan. Samlar energi. Det finns inget som hindrar vila även efteråt, att inte göra slut på orken, det är det som är den nya grejen för mig. 

Att fylla på

Det här är sista veckan jag jobbar 25 %, sedan ska jag vara redo för halvtid. 

Är jag det?  Hur vet man det?

Det är väl bara att prova tänker jag.

Känner jag att jag har mer energi?

Mycket sporadiskt skulle jag säga. Min egen upplevelse är att energidräneringen fortfarande är större än påfyllningen och det blir så när man varit i stress, press och oro länge. Att vila har en annan innebörd, det gäller att skala av så mycket intryck som möjligt för att hjärnan ska läka och välja aktiviteter noga. Att acceptera att val måste göras och rutiner följas. Att acceptera att jag är utmattad igen är svårt. 

Det går inte att sova sig i form från detta även om ju sömnen naturligtvis är superviktig men det är bara en del av det hela. 

Denna vecka jobbar jag mina två timmar på kontoret tre dagar och 2 dagar hemifrån. Att jobba hemifrån är en slags återhämtning med mindre intryck, inget socialt umgänge vid fikat, tyst i huset, ingen förberedelse för att åka till jobbet o s v. Kontorsdagarna slutar jag 10.30, går tre trappor upp till avdelningen där mamma ligger, vi äter lunch tillsammans kl 12, jag åker hem 13.30 och vilar i ett tyst, mörkt rum i två timmar. Dricker kaffe och går en promenad. Lagar middag, virkar en sväng och sen är dagen slut. 

Igår var det ridlektion igen, den första på två veckor efter det ofrivilliga coviduppehållet. Som alltid var det superkul och idag har jag träningsvärk men längtar redan till nästa måndag kväll.

Utsikt

Utsikt från ett rum. Därute pågår livet som vanligt, i det här rummet lever vi timme för timme. Tro, hopp och kärlek har aldrig varit mer närvarande, aldrig så kännbart och alldeles, alldeles sant. Tro, hopp och kärlek.

Syrgasens väsande kan leda tankarna till hav eller träd som susar, vi skojar om det och skrattet bär oss en stund. Så skönt att kunna skratta mitt i allt. Kaffet och rulltårtebitarna som bärs in smakar förträffligt och skedklirret mot assietterna drar iväg tankarna till kaffekalas som ordnats genom åren. Så dansar vi tillsammans genom minnen och jag känner en sån ömhet och vördnad inför denna fina människa.

Tystnaden sänker sig i rummet, en stunds sömn smög sig på men det gör ingenting. Vi är tillsammans ändå och utanför fönstret blir det kväll. Vi har tagit tillvara på den här dagen också och sen cyklar jag hem.

Ett dagsverke

I morse fixade Hjärtat frukost och på mycket länge kände jag kaffedoften ända upp i sovrummet. Kanske smak och lukt kommer tillbaka nu?

När jag kom ned var dock allt som vanligt, noll smak, noll lukt. Det är lite tråkigt att äta men jag äter ju bara det vanliga som jag vet att jag gillar.

Hela förmiddagen satt jag sedan i telefon. Det var samtal till avdelningen där mamma nu är inlagd, till syrran, till Herr L, brorsan och så en pling till mamma som orkade prata en kort stund i telefon. Alla samtal tog ett par timmar och jag blev ganska trött. Vilade en stund, åt lunch och därefter åkte vi för att storhandla. Vi blev förvånade över så mycket folk det var vid stora köpcentret där mataffären ligger men så kom jag på att det ju är lönehelg. Nåväl, väl inne i mataffären var det inte så mycket folk och handlingen gick ganska fort. Tror inte att jag handlat sen i januari, Hjärtat har fått sköta den biten ett bra tag nu när jag haft det tungt och jobbigt. Idag hade jag dock lite energi så jag följde med men nu är den slut. Virka mormorsrutor, dricka kaffe och lyssna på P1 i uterummet står på agendan. Hej pensionärsliv ….. 

När en håller andan ett slag

Igår tillbringade jag ett par timmar hos mamma som blivit sämre. Läkare och sjuksköterska kom ut, prover togs och så avvaktar vi. På vägen ut till mamma stannade jag och köpte mat på vår lilla Coop-restaurang, dagens i matlådor, tyckte jag var en smart idé. Krafterna räcker inte riktigt till för matlagning men äta behöver vi ju.

Sjukvård i hemmet är fantastiskt. Dygnet runt är det någon som svarar och finns till hands om det behövs. En stor trygghet för alla.

På eftermiddagen hade jag ett inbokat optikerbesök för att prova ut terminalglasögon. Det slutade med terminalglas OCH nya privata glasögon. Det var inte planerat då jag köpte nya glasögon för ca ett år sedan men har inte varit riktigt nöjd. Har progressiva glasögon men har haft svårt med dem. Jag påpekade det direkt för optikern när jag hämtade ut dem men blev inte så väl bemött och till slut lät jag det bero. 

Nya optikern kändes mer noggrann och efter undersökning och mätning av styrkan i mina glasögon frågade hon om jag tycker jag ser bra? Eeeeh. Nej. Klarar mig utan glasögon om jag inte ska läsa, tycker jag. 

”Absolut inte” sa hon och sa att mina ögonmuskler är jätteduktiga på att anstränga och spänna sig eftersom jag har ett synfel. Jag kanske ”tycker” att jag klarar mig utan men hjärnan blir trött och det blir spänningar i nacke och axlar. 

Jaha. Där satt jag som en fåne. 

Från och med nu, alltid glasögon på alltså.

Då lässtyrkan behövde justeras blev det nya glasögon och på 15 minuter hade jag bestämt mig för vilken båge jag vill ha. Alla dessa beslut! Jag blev alldeles svettig men bara bestämde mig. Om två veckor kommer jag alltså att se bättre. Hoppas jag! 

Dagens begivenhet utöver att jobba är möte med psykologen. Min krycka i tillvaron just nu. Hon hjälper mig att sortera alla tankar och komma framåt. Antar att psykologen är bra när jag längtar efter våra samtal och är nöjd när jag går därifrån.

Sol, kaffe och en mormorsruta

Solen skiner och det är ganska varmt i lä. Har gått en kort promenad idag liksom igår. Blir andfådd, svettig och yr men det är ändå skönt sen. Skönt med värme och frisk luft. Inatt sov jag riktigt bra och det känns i kroppen. Kan dock inte prata så mycket p g a hostan men jag behöver å andra sidan inte hålla låda här hemma, det är skönt med tyst.

Jag har länge tänkt att jag ska lära mig virka mormorsrutor. Har gjort några tafatta försök, vänsterhänt som jag är men har aldrig lyckats få till det. Vet inte hur jag ska hålla, tappar tålamodet, ser inte o s v. Igår kväll gjorde jag ett nytt försök och har nu lyckats klämma fram en ruta av restgarn. Det var ju ganska roligt så jag ska prova att göra fler. Övning ger väl färdighet??? 

Hjärtat frågade vad jag gjorde och svaret ”mormorsrutor” ledde in honom på fika-tankar så när han såg vad det är blev han aningens överraskad. Lite besviken kanske men än orkar jag inte med varken bak eller matlagning.

Det blev kaffe utan tilltugg. Funkar det med.

Min första mormorsruta. Lite sned och vind men egengjord. 

Jobb igen

Idag har jag återgått till jobbet 25 % men jobbar hemifrån. Har ingen lukt eller smak och är väldigt, väldigt trött. Onaturligt trött. Skrällhostar och när jag mötte min spegelbild i morse höll jag på att börja gråta. Jag känner mig som hundra år och ser ut som 153. Typ. 

Vet inte i vilken ände jag ska börja för att komma tillbaka i någon slags form, känns som att det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig, jag får en snyting likväl. Tjoho. Men en solskenspromenad ska jag väl klämma ur mig.

 

För övrigt var jag stensäker på att mitt pass räcker till 2023. Not. Det går ut om en månad och noll passtider inom rimlig tid att boka. Nu har jag inte tänkt att åka i morgon men en plan har börjat formats om augusti, september. Nåväl. Det finns ju provisoriska. Men men. Tänker att jag kollar bokningstider då och då, har en tur så dyker det upp något tidigare. 

Prat i kvadrat

Idag mår jag ännu lite bättre och det känns som krafterna börjar återvända. Jag gör väl inga hoppsasteg direkt men orkar vara vaken. Hurra.

På förmiddagen FaceTime-fikade jag med bästisen i Stockholm och efter det ringde jag upp min gode vän från radhustiden, Vonsan. 

Det är mycket länge sedan vi pratade med varandra, mest skött ”prat” genom sms men nu var det dags. 

En bra stund senare la vi på och det kändes inte det minsta konstigt. Vi bara fortsatte där vi slutade förra gången. Det är enkel vänskap, att man vet att man är där, att det inte gör något att det går långt mellan gångerna och vips, är man på samma bana igen.

Resten av dagen är vikt åt …. Ingenting.

Hjärtats dotter ska handla lite åt oss, jag ska gå ett varv runt huset och se om jag ser skymten av några av alla de lökar jag petade ned i höstas. 

Ett lugn. Välbehövligt. 

Att samla kraft

Idag har jag släpat mig ut i uterummet och tittat på de nedklippta pelargonerna. Jag var ganska brutal med dem för någon vecka sen, var arg också så de fick sig väl en extra duvning bara för det.

Hur mår de då?

Hopp om livet tänker jag. De strävar på. Det har kommit nya blad, t o m blomknoppar men de tog jag bort. Lite med andan i halsen, kändes lite elakt, men de får komma sen. Drömmen är buskiga pelargoner med massor av blommor. 

Kände att jag kan känna likhet med en pelargon och om jag hänger på mina kanske jag också blommar ut igen lite längre fram?

Nu kanske det här låter jättekonstigt och min hjärna svirrar runt lite som den vill med tankar och känslor för det mesta. Att likheten består i av att vara en som stått i mörker så länge men som med lite omsorg och ljus kommer igen. Lite mer dag för dag, får ny kraft igen?

Sen gick jag in igen och sov i två timmar, helt slut efter en ”utflykt” till uterummet.

Omtanke

Igår skickades Lilla Systern till affären för att handla åt oss. Det enda jag kunde komma på att jag ville ha var bananer och apelsiner. Inget annat smakar. Hjärtat visste mer vad vi behövde så han fick sköta det, vi anade ju att även han skulle bli sjuk så det fick bli med ombud.

Matkassen leveransen vid dörren och vinkning genom fönstret, när kassen packades upp låg där en packe tulpaner. Det värmde ett mamma-hjärta. 

Mycket riktigt. Idag är även Hjärtat sjuk och vi huserar på var sitt våningsplan. Tycker det är ganska skönt, vi är trötta, hostar infernaliskt och sover mest. Jag börjar ändå känna mig lite uttråkad så kanske är en vändning på gång? Har haft seriemaraton och känner ett lugn jag inte känt på mycket, mycket länge.

Mamma ringde och ja, hjärtat slog en volt när jag såg hennes namn på displayen. Det brukar alltid vara jag som ringer för hon är så trött, men idag samlade hon kraft och ringde upp. Allt var under kontroll så jag kunde andas ut.

Dagens happening är väl annars sophämtningen. Vi missade den för två veckor sedan, eller missade sopbilen oss? Oklart. Idag hände det och udda vecka är nu noterat. 

Ljusa minnen, sorg och covid

Jag har testat positivt för covid och mår inte särskilt bra. Tacksam dock för de tre tagna vaccinationssprutorna och jag hoppas det går över snabbt. Har ju rört mig ute bland mycket folk den gångna helgen för första gången på två år och som sagt, pandemin är inte över.

Mamma och jag har nu kontakt via telefon, sms och Messenger ett tag. Syrran sköter markservicen, det är skönt att vi är fler som kan hjälpas åt.

Mamma har velat veta allt om begravningen vi var på i fredags och förhört sig om vart och ett av kidsen hur de tog det, hur de mådde och mår efteråt. Och vår väns föräldrar och familj. Lilla mamsen, så sjuk själv men ändå så mån om oss alla.  

Så här ett par dagar efteråt har en känsla av overklighet smugit sig på. Hände det verkligen? Var vi med om detta? Kommer han snart inte släntrandes med sin väska över axeln, solglasögonen på och säger ”Tjena, läget”? Kramar om oss så där handfast och hårt och ler. Kroppen vet att det tyvärr är sant. Han kommer inte. Det är huvudet som spökar för vi vill inte att det ska vara så här, att det har hänt och att vi aldrig mer kommer ses. 

Men vi har varit med om Fabian, han finns i våra hjärtan och vi har alla fina ljusa minnen. Det kan ingen ta ifrån oss. 

Finaste, bästaste Fabbe

Jag tror på tanken om ett kuddkrig i himlen

och att stjärnan som blinkar

är du som vinkar till oss.

Det är en ära att ha fått lära känna dig.

Du fattas oss 

❤️

Det är för oss solen går upp

Så har jag landat hemma efter en helg i Stockholm. En fin helg om än med en mycket sorglig inledning.

I fredags begravdes en älskad, saknad ung man och hela mitt dreamteam var med. Begravningen ägde rum i Adolf Fredriks kyrka. Det var många som kom för att ta farväl och allt är så ofantligt sorgligt men stunden blev ljus, fin och vacker.

Efter begravningen och minnesstunden tog jag mig till Elite Hotel Marina Tower för att möta upp Bästa Väninnan. Hon hade redan checkat in och jag drösslade in på rummet, kastade mig på sängen och grät ännu mer. Vi hade bokat middag på hotellet lite senare och det var skönt, bara att ta hissen ned till restaurangen.

Det blev en tidig kväll sedan, myste på rummet och jag tror vi somnade mitt i ett prat.

Lördagen var vikt för spa på dagen och konsert med Tommy Körberg på kvällen. Vi var fyra timmar i spaet, bäst var upplevelseduschen i Hamamet och att ligga på rygg på en  navelsten efter utförd skrubb- och tvättritual och titta upp i en stjärnhimmel. Vi avslutade med en simtur i poolen och låg sedan länge i varsin soffa vid poolen och läste, åt nötter, frukt och drack vatten. Väldigt trevligt. 

Vi tog en SL-båt in till stan, åt gott, gick förbi kyrkan och tittade på blommorna och ljusen som låg kvar sedan fredagen innan vi gick till Dansens hus där föreställningen gavs. Vilken show sen! Grand final. Att Tommy K är 73 år märktes inte igår, det är fortfarande tryck i den rösten och ja, jag är helt tagen. Som vanligt.

Idag åt vi tidig frukost, njöt av utsikten från rummet, vilade och sov en stund innan vi checkade ut och åkte hem.

Jag är trött, tagen, både ledsen och glad, om vartannat. En mycket omtumlande helg.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer”.

Alf Henrikson

Utsikt från hotellrummet.

Tid

Två timmars jobb och därefter hemgång. Vilade en stund, hämtade Stora Systern som är i stan, köpte semlor från favoritfiket och åkte ut till mamma. Prat, kramar, kaffe och semla till och vi spelade spel så länge hon orkade. Guldstund. 

Ta vara på tiden heter det ju. Inte alltid så enkelt men när den helt plötsligt är utmätt, att man vet att det kommer att ta slut blir det plötsligt så klart vad som faktiskt menas. T ex att äta semlor tillsammans och spela spel mitt på blanka måndagseftermiddagen blev det viktigaste denna dag. 

Kvällen tillbringade jag sen som vanligt i stallet och med ridlektion, det är den stunden då alla intryck och tankar skramlar ned och på plats i systemet utan att det passerar hjärnan. Det bara blir för att jag bara är. Det går inte att tänka på annat, här och nu är det som gäller annars gör hästen som den vill. 

Kanske något piggare idag. I allafall fläckvis.

Har sett ett diagram för utmattning med inskrivna symtom. Tyvärr kunde jag sätta check på det mesta och konstaterade mycket motvilligt att vägen upp och tillbaka är förvisso inom räckhåll men det är en bit kvar. Jag behöver kunna visualisera min situation för att komma vidare, det är en ny upplevelse och kändes rätt för mig. 

Mitt dreamteam

Det kan sägas hur många gånger som helst, utan mitt dreamteam och min flock vore jag ingenting. Jag är mycket lyckligt lottad i livet, även när det faktiskt inte känns så. Grunden finns, det är bara ”utan-pået” som spökar och det har det gjort även denna dag. Men, så är de nära, i telefonen, med fikastund och kramar eller bara bredvid. Räcker så bra. 

Ett livs levande lyckopiller

Ett lyckopiller i livet är Bebisen. Jag lånade henne ett litet slag idag och åkte till mamma. Bebis finner sig tillrätta överallt, är väldigt lätt och rolig att ha att göra med och man är här och nu. Så mysig stund. På hemvägen somnade hon i bilen och när jag kom hem till mig somnade även jag en stund. En lugn lördag. Skönt. 

Sansad

Äntligen fredag. Har jobbat fyra dagar, sammanlagt 8 timmar denna vecka och klappar mig själv på axeln för att det gått bra. 

Efter jobbet fick jag lite flow, gick till vårdcentralen på drop-in för att ta prover inför en stundande kontraströntgen av huvudet. Gick sedan rakt över gatan och bokade tid hos optiker för att prova ut terminalglasögon och när det var gjort var jag hungrig. Sagt och beställt, åt lunch alldeles med mig själv på ett litet café och det var faktiskt skönt. Och gott, Sötpotatissoppa med glutenfritt bröd till.  Som sista stopp denna fredag väntade ett psykologbesök och efter det var jag faktiskt ganska mör och trött. Välförtjänt vila resten av dagen och vips försvann den här fredagen. 

När man inte är sig själv

Det syns inte utanpå, det här kaoset som pågår inuti. Märker att jag drar mig undan folk, orkar inte med petitesser, oviktiga saker och flyger själv i luften över saker jag normalt inte hakar upp mig på. Gränslös är känslan för dagen.

En dag som för övrigt började 03.55 då jag vaknade p g a ….. huvudvärk. Preppade mig med medicin och försökte sen somna om sittande i sängen uppallad med kuddar.. Slumrade av och till till 08.00, klev upp, drack kaffe och började jobba 08.30. Jobbade hemifrån idag och hade en timmas möte med kollega. En som känner mig utan och innan och timmen gick faktiskt riktigt bra, skönt att känna så.

Solen skiner även idag och det är redan 15 grader varmt i uterummet, mycket ljust och pelargonerna växer så det knakar. Har inte planterat ett endaste frö ännu, inte likt mig. Men ingenting är sig likt och jag behöver orientera mig i det nya. 

Har paxat minsta barnbarnet för en middagslur, det är en ynnest att kunna göra det.

När en är nere ska man ju göra roliga saker. Även om man inte riktigt känner det så, hej och hå, bara att göra. Jag vet att rätt som det är svirrar det till och känns på riktigt. 

Sol fast frusen

Solen har visat sig ett par dagar, fint så. Jag har börjat jobba 25% ”för det är bra för mig”. Nej, det är bra för andra och försäkringskassan. Möjligtvis även för Socialstyrelsen som har bestämt sjukskrivningstider för diagnoser. 

Fredagens besök hos neurologen blev en liten besvikelse, jag måste prova ytterligare en förbyggande medicin innan botox eller antikroppar kommer på fråga. Medicinen har hittills inte hjälpt, har haft två anfall sedan i fredags plus illamående och myrkryp i benen. Biverkningar. Kan gå över. Om jag har tur.

För att jag inte ska tänka för mycket på huvudet har jag varit hos sjukgymnast igen, denna gång för min högeraxeln som bestämt sig för att göra ont. Den senaste tiden har jag haft jobbigt med den och idag kom det: frozen shoulder. Men. Varför inte? 

Igår var jag med mamma, hon fick behandling och det känns ju väldigt futtigt att klaga över huvudvärk och frusna axlat bredvid henne. Hon blev trött efteråt och låg som en liten fågel i sängen, jag klappade lite på henne innan jag åkte hem.

För det mesta är jag arg. Om jag inte är arg är jag så förfärligt ledsen och trött. Över cancerhelvetet, för att en fin ung man är död och begravs nästa fredag, för att en annan ung man också är död och ska begravas denna fredag och för att det är krig, för att jag har ideliga migränattacker och nu en obrukbar högerarm.

Hur ska man kunna vara annat än arg och ledsen? Egentligen?!