Håll i hatten. Eller något annat!

Det är ju trots allt så, att när hela havet stormar så gäller det att hålla i sig. Det känner ju alla till. Sen, att de där stormarna kan uppstå snabbt som tromboner tyfoner, det glömmer man allt lätt bort när kav lugn råder. Men man blir alltid påmind, det är då ett som är säkert!
Så, jag är lite upptagen att hålla i mig och kan nog egentligen bara blogga med en hand. När tillfälle ges. Och när blommorna i växthuset nu är omskötta för dagen, tonåringarna vaknat och hasat ur radhuset, mamman har fått upp rullgardinerna så att det faktiskt blir ljust även inomhus, samma mamma har skrikit sig hes färdigt för att grannarna har sågat ner den gemensamma häcken UTAN medgivande, ja, då blev det tillfälle till det här lilla inlägget. Exempelvis.
Nu måste jag hålla i mig igen! Adjöken!

Mitt i sommaren

Förutom en bortsprungen katt som till slut hittades igen och en glömd bikini så blev ju helgen så där skön och trevlig som vi hoppades. Det har plockats blommor, lövats stång, spelats kubb och ätit jordgubbstårta. Jorrå´, liten snapsvisa hann vi också med. Idag är stora hemåkardagen men vi slipper det! Två dagar till kan vi njuta innan jobb och annat kallar. Solen skiner, barnen fiskar och även om jag är lite känslig för grönt är tiden vid Lilla Huset på Ön så skön. Och Älsklingen, ja, honom håller jag hårt i handen!
Svärmor to be frågade vid midsommarlunchen:
"Hur länge ska ni hålla på och vara så där kära"?
Jamen det var ju en jättebra fråga!
"Precis hur länge vi vill" svarade jag och pussade lite till på Älsklingen.
Tror inte att det är någon tidsgräns på kärleken. Sen, att man får jobba för det, att det inte alltid är rosa moln och räkmackor, det är en helt annan sak. Kärlek är. Helt enkelt!

På bryggan jobbades det med midsommarstången.
Blommigt. Bladigt. Roligt.


Blomsterkrans modell större. Största och Lilla Systers verk.

Alle man till fika när stångens rests och sånger sjungits.
Midsommar vid Lilla Huset på Ön är härligt!

Lite rosablått

Så haver vi landat i Lilla Huset på Ön. Allt gott so far. Just ja, vi köpte två radiostyrda båtar till Lilla Syster och Store Bror, tänkte de kunde styra och farta lite i viken så kunde ju Älsklingen och jag smita till den där friarbänken. Och så funkar bara en båt. Den som Store Bror valde. Så då får mamman allt vackert stanna där på bryggan och fungera som tidspassare och medlare. Fast bryggan är en helt ok plats att stanna på. Faktiskt! Och nya kylskåpet i huset sköter sig med den äran än så länge! Man tackar för det! Mycket mat blir det för sex personer i en vecka.
Sen har jag hunnit förundras på nytt över Älsklingen, hans osjälviska sätt med barnen, barnen som ju inte är hans biologiska. Men det märks inte. Han överraskar, fixar och donar, lockar fram skratt, pratar allvar och kort sagt, bara är så bra! Visst får man skryta över sin man to be?????
Jag blir alldeles glad sen när jag står kvar på ön och ser hur han far iväg över havet med lilla båten för att hämta Största Systern med sambo. Ingenting är omöjligt. Man tänker sig kanske lycka som något stort och gripbart, men det kan ju lika gärna vara en båtfärd på havet. Det är lite rosa över det! Och lite blått. Jag är glad över att få uppleva det!

Enligt planen

Det vankas midsommar. I Lilla Huset på Ön. Som traditionen bjuder sedan sju år tillbaka. Vi är väl förberedda, TBE-vaccinerade, solskyddsfaktor 318, litervis med myggmedel, plåster, allergimedicin, regnkläder och jonglerbollar. Och så Älsklingen. Vad kan gå fel? Ingenting tror jag. Den här gången går ingenting fel. Solen kommer att skina, barnen hålla sams, båten gå igång på första försöket, kylskåpet hålla, vattnet räcka, tv-n funka så att en och annan fotbollsmatch går att titta på, katten kommer inte fånga möss och släppa dem i Lilla Systers rum och Älsklingen och jag kommer att hinna smita en stund till friarbänken. Snart så!

Var är tvålen?

Jag har ett helt radhus i huvudet. Är det inte fantastiskt? Och jag vet så många, många kvinnor som har det precis likadant. Ja, då inte mitt radhus förstås, men egna lägenheter, hus, villor, husvagnar, radhus, vad ni vill.
Jag känner inte till lika många män som har hela hus i skallen. Det gör jag faktiskt inte. Jag lägger ingen som helst värdering i det, men undrar ibland över hur det kommer sig att kvinnor lägger märke till så mycket. Och kommer ihåg det. Och svarar, ibland omedvetet när någon annan i hushållet stilla undrar för sig själv:
"Undrar var jag la den där svarta ficklam.....".
"Ligger på andra hyllan i hallgarderoben", ett typiskt blixtsnabbt kvinnosvar.
"Mina glasögon, var sjutto....."
"På glashyllan i badrummet". Jaha. Intresseklubben har noterat.
Det kan räcka att jag hör att någon letar efter något. Själva sökljuden måste irritera mig eller nåt.
"Vad letar du efter"? kan jag ropa till någon på övervåningen.
"Inget. Bara den där....."
Och så vet jag var "den där" finns. HUR kan det komma sig? Jag går inte och scannar radhuset medvetet. Det liksom bara fastnar.
Mitt favoritsvar när någon letar efter något är ju såklart:
"Där du la den sist".
Naturligtvis enbart i pedagogiskt syfte, för att de ska lära sig att leta själva utan att fråga om allt H.E.L.A T.I.D.E.N.
Å andra sidan är det inte så kul att falla på eget grepp, som när jag letade som en galning efter mobilen i eftermiddags. Store Bror var blixtsnabb:
"Mamma, den är nog där du la den sist".
Så klart att den var!

Rosa

Så var det dags att ställa undan målarpenslarna ett tag efter en härlig målarhelg. Lite svårt ändå. Det är ju så roligt! Och så fantastiskt skönt att bo borta en helg, äta gott varvat med lite bröllopstittande medelst gråtande, och så målandet. I timmar.
I lördags hade vi alltså lååååååååååååååång fikapaus. Ville ju se Daniel bli prins ju. Att de unga tu fick varandra. En saga som blev sann. Man behöver se det ibland. Att det oväntade, otippade faktiskt kan hända och att drömmar kan slå in. Bästa målarvännen och jag dukade upp och bjöd på tårta, kaffe, bubbel, blågula serpentiner och flaggor, fina servetter och god choklad. Det var en och annan kursare som höjde på ögonbrynen och undrade om det var nödvändigt?
"Klart det är nödvändigt"!
"Kärlek ska firas, drömmar slår in och så är det ju så vansinnigt vackert"!
Jag älskar att hitta ögonblick att fira, att glädjas med andra och känna lite guldkant på tillvaron. Och så blev det lite lättare att måla sen. Lite åt rosa faktiskt!

Målerimålera

Tröttglad efter allt firande konstaterar jag att det är lite villervalla i lådan ändå. Älsklingen jobbar som bara den, syns inte till på tio dagar, jag far som en gummiboll mellan olika läkare, utredningar och arbetsträningen. Orkar ingenting känns det som men när jag summerar dagarna ser jag, att det gör jag väl visst. Fast ibland går det på vilja, och vilja, det har jag. Och så är det ju då sommarlov.
Men nu tar jag lite paus ändå, det här med återhämtning är ju viktigt. Och ta igen mig ska jag göra på ett av de bästa sätt jag vet:
MÅLARKURS!!!!
Exaktlemento!
M.Å.L.A.R.K.U.R.S!!!!!!
I morgon styr jag lilla bilen, fullproppad med penslar, bunkar, dukar, trasor, kaffe och bästa kudden mot en kursgård och jädrar i min lilla låda vad jag ska måla!
Lite i rosa kanske? Lite guld? Det är ju bröllopshelg också.
Ha det bra!
Vi ses!

Underbar helg!

Nu är det färdigt, nu är det klart!
Stora Syster har ropat
"så jävla underbart"!
Andra tider stundar nu,
som matlåda och tidspass klockan sju.
Björkris och ballonger vi nu tagit ned,
undrar bara varför altansoffan är sned?
Allt gick som en dans,
studentskan först
sen släkten som en svans.
Att se dottern på studentflak,
mössan på svaj och ryggen rak
gjorde att mamman fällde en tår,
alltmedan de unga sjöng om "framtid" och "vår".
47 studenter dansade sen på mammans golv,
ja, det var innan klockan slog tolv!
Sedan drog de vidare på andra äventyr,
"vi ska dansa tills morgonen gryr"!
Ja, det var en helg att minnas,
djupt i mitt hjärta kommer att finnas
bilder av helgen som gått,
tänk så fina minnen Stora Syster fått!

Stora Syster (med medgivande)! Stolt mamma är jag!

Dan före

Idag är det dagen före studentdagen. Lite sista momangenpyssel och sånt. Lite hjärtklappning. Lite regn. Eller. Mycket regn. Vafalls?! Nu!? Jag tycker det där lågtrycket ska skynda sig lite på och blåsa över fort. Jättefort. Det blir allt gummistövlar och regnrock på champagnefrukosten i morgon. Ja, jag ska ju inte ha någon då, jag får väl sitta i bilen med termos och tidning och vänta på den unga damen som sen ska hem, för att sen ska till skolan, för att sen .........
Vet inte vem som är mest nervös här, mamman eller studentskan. Ändå har vi tränat en gång ju, på Största Systern, och det gick hur bra som helst.
Vi hörs en annan dag! Hej!

Skavsår

Det är något som skaver. Den där stenen i skon är tillbaka. Nu är det visserligen tid för sandaler så det borde ju hjälpa att vifta på foten och stenen ramlar ur. Men det vill sig inte riktigt.
Det är förväntansstress, press, krav och minimalt med ork som talar. Och det skaver. Mitt i blomstertiden.
På annat håll är det tårtkalas idag. I himlen. Jag är med i tanken och minsann om jag ändå inte anar kaffekoppsskrammel, jordgubbsdoft och pappas knasiga skratt.
Fy fan vad det skaver ibland!

Hembakat!

Det är studentvecka. Alltså en busy vecka. Nu ska själva mottagningen inte vara här utan alldeles hos hennes pappa, men eftersom flickebarnet bor här mestadels, så är det här det förbereds. Därför har jag i köket i skrivandets stund lakan, flaggor, sprayfärg, spritpennor, ballonger och serpentiner som ska räcka till studentflaket på 6, 5 m som anländer fredag kväll 18.07. Kan meddela att det kommer att räcka till alla flak i stan. Ungefär. Men, det är bra att vara förberedd. Något barnen inte har fått från mig. Jag är mer "oj, blev det så. Redan"? Å andra sidan har jag klarat mig ganska bra i 47, 5 år så någon ordning är det allt. Ändå.
Utom alldeles nyss.
Till nämnda mottagning skall det bakas bl a bullar. Kanelbullar. Kavla, kavla, smöra, smöra, kanela, kanela och så sockerisock. Rulla ihop, skära, pensla och skjuts in i ugnen. Ljuvliga doft!
Lite duktig kände jag mig allt. Ända tills jag läste på sockerpåsen. Syltsocker med pektin?! Men va 1000.an?! Så himla praktiskt. OM man gör sylt. Om det passar till 93 bullar förtäljer inte bruksanvisningen. Kanske en fråga för 118 100? Själv ringer jag bagarn nu. En riktig!

Mamma Censur

Som sagt. Att vara förälder är att befinna sig i livets roller coaster. Ibland vågar man livet, ibland bidar man sin tid i bakgrunden och ser de små liven utvecklas framför ögonen på en. Fort går det. Jag blir påmind om det när gårdens småttingar leker här ute, nyss tyckte jag att det var mina som for i gungorna, sandlådan m m. Men som de tonåringar de är plus en to bee, är det ju nu andra sysselsättningar som upptar deras tid.
Som att gå på bio t ex. Det är trevligt. En och annan biocheck har de förärats vid jul eller födelsedagar, så just biobesök känns de rätt självförsörjande på. Men mamman har trots allt synpunkter på vad de tittar på för film. Ja, inte Största och Stora Systern då, inträdd myndighetsålder medför ju vissa fördelar trots allt, men de två yngsta. Igår var en sådan dag när "mamma censur" slog till spakarna och inte släppte iväg Lilla Syster med kompisar för att se "Sex in the City 2". Vild diskussion här hemma kan man lugnt säga men jag var stenhård. Ingen film för en 12 och ett halvt åring. Absolutely not. Möjligtvis hemma i soffan, när den kommer på dvd. Möjligtvis. Kanske.
"Men den är barntillåten ju"!
"Snäääääääääääääälllllllla mamma"????
Att jag tänker att hon hinner, hon kommer hinna med allt "det där", se vilka filmer hon vill, frossa i kläder och mode, fnissa åt sex, att allt barntillåtet faktiskt ändå inte passar alla barn, det hjälpte ju inte. I hennes ögon var jag den mest mossiga mamma man kan tänka sig. Men jag fick ändå en godnattkram. Och en försäkran om att dagen blivit bra ändå. Ganska bra i alla fall. "Ganska bra" är ibland gott nog när man har med blivande tonåringar att göra, det är då ett som är säkert!

Kärlek är

Om man som Älsklingen och jag lever den mesta tiden ifrån varandra, får man ta varje tillfälle i akt att umgås och träffas. "Ta vara på tiden" som det så vackert heter. Om man dessutom har huset fullt med tonåringar så, tja, ni vet ju. Eller kan ana. Egen vuxentid känns ibland lika sällsynt som en noshörning i trädgården, d v s det händer aldrig. Men det gör det ju! Om man passar på!
Som när Stora Syster ringer från stan halv ett på natten och vill att någon möter henne på busshållplatsen. Älsklingen klär på sig och följer med och så sitter vi tillsammans en stund i ett sommarnattsljus innan bussen kommer. Nära, han håller om mig, nattluften känns kylig men jag blir varm. Blir varm av känslan att bara vara vi två en stund, att han följer med mig mitt i natten och när bussen kommer och Stora Syster kliver av välbehållen, vandrar vi hem i natten igen. Jag vågar tro att det är kärlek här!

Tankar från ett växthus

Min arbetsträning arrangeras av ett projekt som kommunen, F-kassan, AF och Landstinget står för. Och så företagen i stan förstås. De som ställer upp och tar emot människor som behöver slussas tillbaka i verkligheten lugnt och stilla, utan krav. Det finns inga måsten om att träningen skall leda till fast arbete, utan man har ett år på sig att rehabiliteras ute på olika arbetsplatser, sedan tar andra åtgärder vid.
Jag är väldigt glad för min plats i Växthuset och känner att det är ett bra ställe att vara på för mig. Jag kommer till insikt om många saker när jag är där, att plantera till exempel, har gett mig lite insikt om mig själv. Att en liten stickling som verkar så yttepytte minsann tar fart och växer när ny jord och kruka presenteras. Att en hängig växt blir glad och fin när rötterna ansas, och får ny jord förstås. Sedan ut i stora växthuset med de andra och få sol och vatten. Nästa dag är den fin igen! Fantastiskt! Jag tänker att det är så det är. Jag har ju varit deppig, hängig och trött länge nu. Lite vilsen och "fast i en liten kruka", lite trångt om rötterna faktiskt. Snudd på syrebrist. Och så kommer det nytt. Tiden går och minsann om jag inte står i lite ny jord nu? Lite näring på det i form av mer tid, förståelse, familj och vänner och det vete sjutton om jag ändå inte ror det här projektet i hamn. Projektet "få mig själv på fötter igen"!
Trevlig helg önskar jag!

Himmelsblått hav av lobelia blir jag lugn av.

Ompysslade tagetes står givakt.

För närvarande har jag bästa jobbet. Ever!
Jag får pyssla om bl a de här små raringarna!

Juni

Juni är en speciell månad. Så vacker, så frodigt grönskande och väntansfylld. Hur ska sommaren bli? Vad ska vi göra? När ska vi hit? När ska vi dit? Med barn och utan barn? Mitt i all grönska och blomning går jag med sorg i hjärtat, längtan och saknad efter band som brustit med vetskap om att det är precis så livet är. Man möter och man mister. Man går vidare. Bara. Ett steg i taget. Och minns.

Försommarfix

Hittade ett presentkort till som låg och drällde i en låda. Den här gången på ansiktsbehandling. Inklusive ögonbrynsplockning. Men det är väl ett himla påfund? Att plocka ögonbrynen? Det gör ju jätteont, killas och känns som hela ansiktet ska ryckas bort. Antingen har jag ovanligt starka ögonbrynsrötter eller så är jag väldigt rädd om dem och så NYSER jag ideligen. Jag har min nysnerv rakt i brynen liksom. Jag förvarnade hudterapeuten om det och efteråt gick jag därifrån med tårarna rinnande, röd näsa och snorig. Som man blir när man nyst 1054 gånger på 10 minuter. Då mötte jag en bekant.
"Herregud" frågade hon,
"vad har hänt"?
"Jag har varit på ansiktsbehandling bara, jätteskönt"!
Hon såg tvivlande på mig och jag var säkert inte sådär jättebra reklam för salongen precis då. Men nu! Ett dygn senare, vad snygg jag blev! Eller, jag ser väl egentligen ingen skillnad. Jo, ja det ska vara ögonbrynen då som är prydliga och väldigt ryckta. Men len och rosig om kinderna, det är jag allt och skönt var det innan "plockningen". Nu är jag mest orolig för att det är slut på de där presentkorten som legat i lådan. Men, det kanske kommer nya vad det lider?!

Mammor har alltid rätt

Med viss säkerhet törs jag påstå att det är lättare att handla kläder med killar än med tjejer. När jag äntligen får in Store Bror i en affär och säger "välj vad du vill ha" går han systematiskt till väga. Så här års är det t-shirt, shorts och en luvtröja. Klappat och klart på en kvart.
Att ta med tjejerna in i en klädaffär och säga "välj vad ni vill ha" skulle aldrig falla mig in.
Vid ett dylikt uttalande från mamman skulle stora "velstunden" träda in, de skulle ha ytterst svårt att välja och vakterna skulle få leda ut oss vid stängningsdags.
"Den här? Eller den här? Nämen, kolla in den här?! Ska jag prova? Vad tror du, passar jag i den här. Finns det kanske bättre/snyggare/skönare/billigare/tuffare i nästa affär"?
Därför finns det fler strategier vid klädhandling i den här familjen. Största Systern har skött sig själv i flera år, Stora Syster likaså och håller Gina Tricot på fötter, Lilla Syster får fundera ut innan vi åker vad hon vill ha och behöver för stunden och som sagt, Store Bror nöjer sig med en affär. Om han nu alls går med på att handla.
Det hände sig att jag sa häromkvällen att jag skulle köpa nya skor till honom och han svarade att han inte alls behövde några fler. Ni kan ju tänka er tre brudar som hör att någon inte BEHÖVER FLER skor? Jojo. Så var debatten igång den kvällen. Också.
Ur genusperspektiv kanske jag just med klädinköpen inte lyckats så bra, där är vi nog allihop som de flesta, tjejerna handlar och handlar igen, lite hål i garderoben känns det som, medan killarna är mer precisa på vad de behöver. Lite mer praktiska. Jag kan ha fel. Men det tror jag inte! Har mammor fel? Någonsin?