Gott Nytt år

Nyårsafton. Snön har regnat bort och det är stora vattenpölar på gården. Vips blev allt brunt och fult igen. Och blött.

En sak som är bra med det är ju att funkar att cykla igen. Det enda braiga jag kan komma på med detta väder.

Har exakt noll planer förutom en sväng till mamma och en promenad.

Det blir nog mat här idag ändå, det ligger en bit oxfilé i kylen och en burk skagenröra. Mat! Laga dig!

Hjärtats laga-matskills orkar jag inte tänka på. Han handlar, jag lagar mat och bakar. 

Det här året avslutas i moll och det går ut på att hålla näsan ovanför vattenytan. Att orka finnas för andra just nu. En dag i taget är plötsligt så påtagligt, sånt man säger. Men när det verkligen ÄR det, så hisnande overkligt.

Nåväl. Ett nytt år blir det. Gott nytt år! 

Decemberbilden.

Plötsligt händer det

Jag blev uppringd av en läkare på vårdcentralen i arla morgonstund. En engagerad, förstående och omtänksam person som gör att det går att andas igen och den värsta krampen tillfälligt släppt.

Se där! Det går ju!  

För övrigt sägs det att det är nyårsafton i morgon. Tvivlar på att jag orkar vara vaken över tolvslaget och det lär bli januari ändå. 

Fick också frågan till frukost vad vi ska äta i morgon ikväll???

Inte en aning.

Mat??

Snö.

Idag konstaterade jag att världen är vit, det har snöat under natten. Jag tyckte det var så fint och Hjärtat såg på mig lite undrande så där. Påpekade att det ju faktiskt har varit en vit jul. Snön har legat ett tag och nu fyllts på.

Ja.

Så är det ju. Men jag är inte riktigt med i matchen av förklarliga skäl. Av jävla fucking cancer-skäl.

Jag är arg. På vad? En sjukdom?!

Ja.

Och på vården. Jättemycket arg på vården är jag. 

En vän försökte trösta mig och säga att det är naturligt att vara arg på vården för att …. Bla ….. blablabla och blablabla ….

Det är INTE naturligt att BEHÖVA vara arg på vården.

Det är inte naturligt att befinna sig mitt i ett inferno där ingen tar ansvar och man kastas runt, runt och skickas vidare tillbaka till ruta ett och så börjar det om. Ingen, INGEN, har hittills ställts sig på bromsen och sagt: ”Vi tar ansvar och är in charge från och med nu”. Ingen. Det avvaktas. Det finns inga tider för undersökningar. Väntelistorna är långa. Det finns inga telefontider. Om man lyckas prata in något någonstans så ringer ingen upp.

Ja.

Jag är arg, ledsen (så klart), trött och känner en släng av uppgivenhet. Verkligen inte likt mig.

Jag vet. Personalen gör så gott de kan i ett sjukt system. Jag är inte arg på dem. Jag är arg på dem som bestämmer, som låter det vara så här, som gömmer sig bakom ännu mera bla …. blablabla och blablablaba 

Så jag stickar. Repar upp och stickar om, det vill sig inte.  Har dammat, städat badrummet, plockat undan hyacinter men det hjälper inte. 

Fuck cancer!

Det är för oss solen går upp

I morse åkte jag till mamma och Herr L i arla morgonstund. Stora Systern var med. Vi åt frukost och såg solen gå upp, bara en sån sak.Fint att uppleva tillsammans. Sen fick vädret spader och det blåste och snöade stora flingor, det bytte på en liten stund.

Jag är ju ledig,  tackom, lovom för det, är förlamande trött och har sovit i ett par timmar på eftermiddagen. Försökte se på en serie men somnade ifrån. Är verkligen sämst på att se serier, hur många halva avsnitt har jag sett? Många.

Jag har också bokat dos tre av covid-vaccin i januari, då har det gått sex månader sen sist. Blir skönt att ha det gjort sen. 

Soluppgång. 

Ändrade planer

Den planerade nyårsresan till Göteborg har vi ställt in och jag har bokat av tågbiljetter, hotell och inträde till Lisebergs julmarknad.  Vårt resesällskap hade tänkt åka själva men däckades idag av vinterkräksjukan så man kan väl säga att det inte går så bra nu?

Prisa gud för avbokningsskydd. Kan ju tyckas onödigt dyrt men så värt när det händer något. 

Att inte åka någonstans känns helt rätt. Jag vill bara vara hemma och nära min familj. Orkar inte ens tänka tanken att åka någonstans utanför stadsgränsen. Var sak har sin tid och nu är det hemmatid.

Det är även tid att lära mig sticka sockar. Försökte göra det på rundsticka men fy vad svårt. Det får bli strumpstickor. Sticka, dricka te, promenera, hänga med kidsen och mamma. Viktiga, bra saker. 

En annan dag

Så är julen nästan över. Snipp, snapp snut, julen är slut. Hur det blev?

Store Bror tycker att det varit som en julfilm. Jag håller med. Tårar, skratt, gemenskap och galenskap. Mer tårar, mer skratt och så alla kidsen. Till slut. Ett negativt coronatest resulterade i en taxifärd från storstan till oss. Lagom till julklappsspelet och kaffet dundrade hon in med resväska och paket. Visserligen hade tomten redan varit hos oss men vad gjorde det??? Alla kidsen under samma tak en julafton. Bästa presenten. 

Juldagen var jag hos mamma och idag var en dag för långpromenad. Gnistrande snö, sol och -6 grader. Bästa sällskapet också. Så blev denna ovanliga jul en jul vi också kommer minnas med glädje faktiskt. Gråt och skratt. Så nära varandra.

Med bebisen framför granen. Finns det något gulligare än julklänningar till bebisar?

Kidsen. Min julklapp.

I år inget julkulas men ändå. Juldagen hos mamma. Det är sen gammalt.

En konstig jul

Den här julen är konstig. Skitcancer för en och  coronakarantän för en annan gör den konstig, sorglig och inte alls som vanligt. Man kan ju tycka vad som helst om vanlighet, att det är tråkigt, upprepande och alldagligt. Men när vanligheten försvinner, då känns det hur mycket en tycker om just det. Vanligt.

Jag var jätteledsen när jag vaknade i morse men Hjärtat fick upp mig och igång mig. Så pass så vi åkte till kyrkan en sväng för samling kring krubban. Åh, vad jag behövde det. En stunds frid, ljuv musik och vackert. Även ute är det fint, gnistrande snö och solsken. En vit jul. 

Strax ska jag gå ned till Största Systern med familj. De  har fixat allt, jag behöver bara gå dit. Har jag sagt att min familj är guld värd? Mitt dreamteam.

Att bli en stick-tant

Jag har stickat en baby-kofta, den första i mitt liv. För ett år sedan visste jag inte ens att jag kunde sticka men fick något ryck där i januari och bara började. Sedan dess har det blivit en sjal, två babyfiltar, en baby-kofta och snart en poncho, bara lite kvar. Sjal nr 2 är också snart klar, ibland måste jag pausa ett arbete för att göra ett annat.

Nästa år tänker jag att det är året jag lär mig virka. Mormorsrutor. Hur roligt låter inte det?

För övrigt är det ju dan före dan. Hjärtat griljerar skinkan, jag har hämtat migränmedicin och skurat toaletten. Smakade en hembakad lussebulle hos Lilla Systern som var supergod. Det lunkar på.

Kan tipsa om en julkonsert på SVT play om en vill ha lite örongodis: Julkonsert med syskonen Bremnes. Fra Norge. Eller Kurt Nilsen, också från Norge.

Mycket vackert, svängigt, stämningsfullt och fint. 

En behöver omge sig med fint. Mjukt. Vackert och vänligt. Det är en sån konstig tid så det är nödvändigt.

Som en varm, mjuk pläd. En sån borde alla ha.

En kofta.

Hittade de sötaste knapparna, det som återstår att sy i.

Ensamtid

Hjärtat har varit ett dygn i Göteborg på någon bygga-ljud-i-bilar-grej. Det betyder att jag varit ensam över natten i Rosa Huset för första gången sedan vi flyttade in 1/8 2019.

Så.himla.skönt.

Jag behövde det. Egentid på hemmaplan. Pensionärsliv och jobba-hemifrån-liv lirar inte alltid som två bästisar om jag säger så.

Vid 12-snåret stämplade jag ut för julledighet och eftermiddagen har ägnats åt att ta nacksving på vården och försöka bringa lite reda och ordning i olika besked och bud. Det är inte helt enkelt och vid ett tillfälle blev jag ledsen för man hänvisas hit och dit och kommer ju ingenstans. Mailade en verksamhetschef i vredesmod och det var tydligen en bra strategi för plötsligt fanns det både telefontider och sjuksköterska att prata med idag samt ny tid på tisdag. Hej och hå.

Huvudpersonen själv orkar inte med sånt här och vem klandrar hen? Man måste ju tydligen vara frisk, personal och en grinig j-l för att få hjälp. SÅ trött på detta efter denna höst.

Sen släppte jag det. Kokade en kopp kaffe, åt pepparkakor och pratade med Stora Systern både länge och väl. Hon är vår julgranspåkläderska men just idag med förhinder. Jag ska klä granen själv men lovade att spela Carolas jul och det blir glögg och pepparkakor till.  Kidsen! De kloka, fina ungarna. Att de är mina, det är värt allt på jorden.

Det är snart jul va? Den konstigaste julen i mitt liv men likväl jul. Pillade ner några nejlikor i en apelsin, lite kaffebönor i en ljusstake och vips, luktade det jul.  Enkelt och jätteenkelt och jag är nöjd.

Ett säkert julkort, nejlikor i apelsin.

Fyra generationer

Lagom när jag stämplat ut från jobbet idag vid lunch kom Största Systern och Bebisen hit. Jag gjorde lax i ugn, eget potatismos och kokta haricot verts. Supergott.

Gjorde sen matlådor av resterna, packade även ner lite av Hjärtats julköttbullar och så åkte vi och hälsade på mamma och Herr L.

Det blev en skön eftermiddag och mysigt att umgås en stund, gammelmormor, mormor, mamma och bebis. Fyra generationer. 

Igår slog jag knut på mig själv och klädde granen i uterummet, tände kaminen och spelade julmusik. Det var ett skönt häng en timme eller två, skönt att få det gjort. Det lyste sen så fint från uterummet när jag åt frukost i morse.

Granen står så grön och grann även i uterummet.

Hjärtats juliga köttbullerace, många blev det.

Julvecka

Denna vecka jobbar jag halvdagar t o m onsdag. Sen är jag ledig till den 3/1 vilket ska bli fantastiskt skönt. Stora Systern kommer hem och planen är att jag ska träffa alla mina kids på julafton. Bästa julklappen! 

All snö är borta men det har blivit lite kallare och det tycker jag är skönt. Vintrigt. Tycker om vintern om det är som vinter. Vi var oroliga för fiskarna i dammen under förra köldknäppen men nu har vi räknat in dem, alla elva är kvar.

Det blev en julgran i uterummet till slut. Oklädd än så länge men den är på plats. I vardagsrummet tronar plastgranen och väntar just på Stora Systern, det är hennes uppdrag att klä den.

Det jular sig trots allt sakta men säkert. Hjärtat förärade mig med en Alladin-ask igår, absolut inte nödvändigt men just juligt tycker jag. 

Innegran på vänt.

Utegran, också på vänt.

Färdiga smågranar vid entrén.

En modest önskan

Idag frågade jag om hen önskade sig något. 

Vilken knäpp fråga! 

”Fyra hyacinter” blev svaret.

Fyra hyacinter är på väg.

 

Fyra hyacinter på väg. En önskan jag kunde uppfylla.

Det man inte vill

Jag har en broschyr hemma. Jag vill inte ha den men nu är den här och jag läser. Försöker ta in. Försöker förstå. Hjärnan pytsar in lite info då och då i mitt medvetande, lite i taget, allt går inte att ta in. Jag läser att som anhörig ska man ta hand om sig. Äta, sova, motionera, göra saker. Leva livet liksom. Jag fattar det. Det är bara mycket svårare nu än innan. Faktiskt. 

Ibland känns det helt oväsentligt, som ”varför då”?. Jag vet. Normal reaktion. Jag reagerar som man ”ska”. Skönt det då, att ändå vara normal i det onormala.

I morse grät jag så jag kräktes. Sånt står inte i broschyren men det kan faktiskt också hända. Kan hända att jag svor också, jättehögt och jättefult. Bara katten som hörde så det var väl ok. 

Hjärtat gjorde frukost, jag duschade, solen sken och vi gjorde upp planer för dagen. Julgran, hyacinter och migränmedicin ska inhandlas. Bingolotter till uppesittarkvällen ska inhämtas hos Store Broren och jag ska börja sy ihop den stickade tröjan till bebisen. 

Det går liksom lite upp och ner i det Rosa Huset. Vanligheter blandat med ovanlighet. Det är bara att vänja sig.

Fuck cancer!

 

Broschyren man inte vill ha men behöver. 

Tröjan som ”bara” ska sys ihop, stickad halslinning och … knapphål. En utmaning. 

Fredag

Jag jobbar fortsatt hemma. Just nu är det skönt, jag orkar inte med folk. Tänder ljus, har mjuka kläder, klappar katten och befinner mig för det mesta i Teams-möten. Tar ett och annat varv runt i huset, pratar med kidsen, med mamma, med syrran.

Tycker det är superskönt att det är fredag men det blev ingen simning i morse heller, jag förmår inte att gå upp 5 just nu. Kropp och knopp är trötta.

Igår träffades mamma, min syster och jag. Det var längesedan och mycket skönt att kunna ses igen. 0 förkylningssymtom hos mig, hurra för det. 

Kanske, bara kanske, köps det en äkta gran till uterummet idag. Inomhus har vi plastgran p g a allergi och Hjärtat har släpat in den från loftet. Nu ska bara ”någon” montera ihop den. 

Det jular sig

Igår såg jag Jul med Ernst på tv i ett desperat försök att få lite julstämning i kroppen. Med en kopp te och hembakt lussebulle till insöp jag kålsallad, halmkransljusstakar och ett långt snöre trätt med paradisäpplen. Detta snöre hade hans fru trätt som om programmet vore en familjeangelägenhet. Ja. Det är nog det. Liksom julen. Fast Ernsts julfix är i mitt hushåll en enskild angelägenhet.

Jag gillar Ernst. Jag gillar det han står för och han får så gärna vara barfota, jag bryr mig inte om vad han har på fötterna. Nä, jag sugs med och in i en drömvärld om julpyssel 3.0 och gottar mig en stund. Sen landar jag, téet och lussebullen är borta, elpriserna är still going skyhöga och Hjärtat och jag kan fortfarande inte samsas om matlagningen. Och det är jul om en vecka. 0 julklappar, 0 julgranar och 0 julmatslista fixad. 

Men jag har pratat i timmar med mamma, syrran, kidsen och Bästa Väninnan. Vilat. Sovit. Stickat. Med det i ryggen och vetskap om Ernsts 3.0-jul så är jag ganska trygg ändå. För det blir jul oavsett. Den liksom bara kommer vad jag än gör eller inte. 

Förkylningen då? Tror den vikt undan. 

Nu mot hemmakontoret. Det nya svarta. Ett hemmakontor.

Egen saffransbulle passade fint till Ernst-fika. 

När man tänker för mycket

Igår tyckte jag att jag var lite bättre från förkylningen. Det var väl bara falskt alarm tänker jag och snyter mig för tusende gången lagom till elva-kaffet idag. 

Igår pratade jag med min chef. Sa att en närstående är sjuk och att jag kommer vilja vara med hen så mycket det går när jag är frisk igen. Inga problem tyckte han. Även om jag förstod att han skulle säga så, är det skönt att ha hört det. Få det bekräftat. Vi funkar så vi ”duktiga flickor” nämligen. Eller vilka andra bokstäver som talar från ens inre. Man gör som man ska. In absurdum. 

Vådan av distansarbete finns ju också. Att kunna jobba fast en är sjuk är en annan issue. ”Lite förkylning” eller ”FÖRKYLNING”. Vart går gränsen? Feber eller inte feber? 

Jag tänker för mycket. Jag vet. Jag tänker också på mitt höga blodtryck nu som blev föremål för ett ”Oj” när jag ringde in det i morse till sjuksköterska på min nya vårdcentral.

”Det var inte bra” undslapp hon sig, vips och bums, väcktes mina inre demoner och rädsla för hjärtinfarkt eller stroke blev plötsligt väldigt påtaglig.

”Kan det vara stressrelaterat” pep jag och tänkte att jag ju faktiskt är under stress på många plan.

”Du ska få en telefontid till läkare” blev resultatet.

Telefontid. Till en okänd doktor jag aldrig mött.

Tiden är förbi när man kände sin doktor. Just nu är förtroendet för vården minus tusen men det kan ju inte de veta, för de, just det, känner ju inte mig. 

Så jag finns till med hjärtslagen susandes i öronen, täppt näsa och ett jäkla fågelbo i magen av ångest och oro över hur det ska bli med allt. Känner mig vilsen, har tappat ankaret och driver omkring. Det är i alla fall känslan. 

Sen var det visst Lucia igår?!?

Det kom jag på när mamma berättade att de haft ett barnbarnsbarn-lussetåg på besök i arla morgonstund. Så fint. En hjärtevärmare.

Åh, dessa luciatåg genom åren. Flängandet efter lucianattlinnen, batterier till luciakrona och stjärnljus i sista momangen. Alltid i sista momangen. Något år, när Lilla Systern gick på högstadiet, var jag ute i god tid. Två dagar innan lucia hängde linnet struket och fint i radhustrappan, vuxenpoäng på den. Ända tills Store broren fick för sig att blåsa ut ett ljus i trappan. Ett rött kronljus. Utan att hålla för. Så blev den vita trappan och det strukna linnet preppat med rött stearin och kanske var det där och då det höga blodtrycket kom till??? 

Allt redde dock upp sig. Som alltid. 

Vi hoppas det nu också. Att det blir bra igen. 

Julstöksförsök

Idag samlade jag ihop lite energi och försökte mig på att göra egen trillingnöt. Ett mycket spännande försök och jag konstaterade att receptbilderna inte stämde överens med det som utspelades i mitt kök. ”Rippla choklad över nötterna” och så visar de en bild på en gaffel som så snyggt sveper choklad över nötterna, rent och snyggt. Knappast. Kladdigt, kletigt och det där med att smälta saker i vattenbad är inte min grej. 

Men skam den som ger dig. Trillingnötter har vi. Hemgjorda. I övrigt har jag inte varit utanför dörren idag, jag orkade inte. Har stickat på bebisen kofta och kollat in gårdagens avsnitt av ”Så mycket bättre”. 

Stora Systern kom hit en sväng efter ett besök hos mamma och det var skönt att hänga en stund. 

Dagarna går. 

Bild från köket.se

Ripplad choklad i Rosa huset. Hysteriskt. Gott.

Väntan

Det är mycket väntan just nu. Jag väntar till exempel på att bli frisk från min förkylning. Det första jag ska göra då är att åka till min mamma och krama henne. Hårt och länge. Jag antar att känslan kommer att bli att jag inte vill släppa taget om henne då utan hålla i för att vara säker på att få ha henne kvar.

Vi väntar också på närmare besked från läkare nästa vecka och den här tiden, väntan, är då och då outhärdlig. 

Vi. Jag skriver vi, för det är så det känns. Vi. Tillsammans. Allt annat blir verkligen obetydligt och det viktiga utkristalliseras med knivskärpa, det viktiga blir som en upplyst skulptur i livsbruset och det obetydliga, lilla, tystnar. Det lilla gör sig påmint då och då men jag kan inte bry mig mindre. 

Igår lyssnade jag på radion på första gången på en vecka, Mix megapols jul. Det blev nästan som en käftsmäll, en sån kontrast mot ens eget inre mood. Känslan av att allt snurrar på som vanligt men det är ju inte som vanligt?!? Det kommer aldrig mer bli som vanligt. 

Jag vet. Det är snart ”vanligt”, även detta ovanliga. Det är så vi människor tar oss framåt, vidare. Acceptansen. Men tiden innan, denna väntan i vaccum, den är allt annat än vanlig.

 

Vad säger jag idag då?

Idag säger jag TACK. Tack för hela min stora bullriga familjs förmåga att ta emot svåra besked med öppet sinne, kärlek, omtanke  och humor. Skratt och gråt, så nära de ligger varandra och så skönt det är att dela det med dem som står ens hjärta närmast.  

Fuck cancer

Idag säger jag bara en sak: Fuck cancer!

Förkylt

Så haver en förkylning slagit till. Det var väl i o f s väntat då jag hängde med barnbarnen en kväll förra veckan och de vaknade sjuka morgonen efter. Vi har covid-testat oss i omgångar och alla är negativa. Lilla N tyckte det var jobbigt att ta prov i näsan och det håller jag med om. 

Nu jobbar jag hemifrån och vid möten får jag muta micken mest hela tiden, en vill ju inte att ens snörvlande ska förpesta för andra. Hjärtat håller sig på avstånd i ett tappert försök att hålla sig frisk. Jag spritar ytor i kök och badrum för glatta livet, det har jag i och för sig gjort länge i och med pandemin.

Med detta missade jag både ridningen och syjuntan. Och så festen i lördags, jag är Queen av missade händelser. 

Förutom adventskalendern. Den missar jag inte. 

Inte heller samtal från mamma. Hon blir fortsatt sämre och de åtgärder den nya vårdcentralsläkaren satte in har inte hjälpt det minsta. Igår blev hon uppmanad av vårdcentralen att söka sig till akuten på nytt som frågade varför hon kom dit och skickade hem henne med uppmaning att söka till sin vårdcentral.

Man känner sig maktlös. Ingen tar ansvar utan bara bollar henne hit och dit. Dåligt är bara förnamnet. 

Inte kan jag följa med henne heller i det skick jag är i, törs inte träffa henne för jag tror inte hon klarar en förkylning så bra just nu. Just nu är jag trött på sjukvården. Väldigt trött.

Detta liv

Det blev ingen fest för mig igår. Vaknade med kraftig migrän och låg däckad fram till kvällen. Så ledsen jag blev för det och jag verkligen hatar den här migränskiten. Jag står i kö för botox-konsultation, privat, den offentliga vården anser inte att detta är något prioriterat och jag orkar inte kämpa längre. För oss som drabbas är det oerhört handikappande och det inkräktar både på arbets- och privatliv. Har skrivit det förut, om jag lagt en ärta för varje anfall hade jag haft en egen sacco-säck och även denna helg fylldes den på. På ren svenska: j-a skit.

Sonen kom förbi en sväng på kvällen och gjorde mig sällskap. Det värmde mamma-hjärtat.

Även för Största systern med familj blev det ändrade planer och ingen fest då hela familjen kroknade i förkylning i veckan. 

Så. Vi kan konstatera att på fest-kontot går det inte så bra för delar av familjen.

Men huvudpersonerna glittrade på sitt 70-tema och jag fick bilder under kvällen och även det värmde mitt mamma-hjärta, fina tjejerna med kompisar blev firade med bravur!

Födelsedagar

Vi firar Stora och Lilla Systern i dagarna två. Om allt går i lås blir’e lite fest i morgon kväll.

För närvarande är det precis lika kallt och bitigt som när de föddes för 30 respektive 24 år sedan men då hade vi snö också. 

Det brukar ju sägas att man älskar dem till månen och tillbaka. Räcker det verkligen? Skulle inte tro det. Villkorslöst och oändligt känns mer med sanningen överensstämmande och jag är stolt mamma till de här två.

Ett cykelprojekt är i mål

Så är cykelprojektet avslutat och jag har, sen 1 september, cyklat drygt två Vätternrundor. Mycket nöjd med det faktiskt förutom noll cykling denna vecka p g a av ramlat.

Har även varit på uppföljning idag, provtagning och cyklat på testcykel uppkopplad med diverse sladdar till olika mätmojänger. OCH ny sköterska. Den förra bara stressade mig genom att inte se till mig som person utan bara rabblade vad jag BORDE göra fast jag gjorde efter min förmåga. Nåväl. Denna sköterska var trevlig, kunnig och inkännande och mina värden har förbättrats mer än vad jag kunde tro. Förutom blodtrycket då. Men allt annat, syreupptagningsförmåga, muskelstyrka, vikt m m. Hur glad blev inte jag? Det blev sköterskan med och berömde mig, det värmde. Så det är ju bara att fortsätta på inslagen bana tänker jag. Nu fick jag kvitto på att det lönar sig och jag har inte ansträngt ihjäl mig utan hållit mig på en hyfsad nivå som passar mig. Det kan man väl kalla hållbart??? Om fyra månader ska jag testas igen. Det ska inte vara sämre, det har jag lovat mig själv.

Ikväll har jag googlat vinterdäck till cykeln men säg inget till min familj, de tycker jag är galen nog som det är …. 

Jag bakade mjuk pepparkaka i långpanna. Jag har inte smakat ännu fast det ser ut så. Hjärtat och sonen var hemma och vips var det luckor i plåten. De gav högt betyg, vilken tur!