Dan före första advent

Hjärtklappning kan man få av mycket. Av att se Hjärtat komma med röda bilen till exempel. Då känns det bra.
Av stress. Då känns det mindre bra. Och av att ha druckit för mycket kaffe redan klockan 10 på morgonen just på grund av stress. Oskönt och inte alls bra. Ett tecken på att jag behöver ta det lugnt. Igen.

Julmarknad står på agendan. Trassla fram lite adventsstjärnor och skicka Store Broren till Stockholm för att spela handboll. Alla andra "måsten" har jag lagt i en korg i köket och tänker att jag gör det en annan dag……… 

Ett litet rött paket……...

Mitt i startgroparna för julstafett, julrace, provtagningsmaraton, inbokade röntgenundersökningar in masse, ultraljudsundersökningar in masse (nä, jag är inte gravid….) och lite annat som ska klaras av i december kläcker Hjärtat en strålande idé.
En resa.
För two.
To Wien.
I julklapp.
Till oss från oss.
Because we´re så jäkla worth it!
När december är över så är jag vi faktiskt det!
Fredag på det.
Lovely!

Vedermödor del IMXLV

För att vara torsdag känns det ovanligt mycket kvar av den här jobbveckan. Om någon frågar mig. Jag skulle hellre, förlåt arbetsgivaren, gräva fram mina julkartonger och pynta radhuset just nu. Jag älskar julen! Nämligen. Baka lussekatter till ett kalas i helgen står också på agendan. Handla presenter till en blivande 16-åring likaså. Och så klart, få kontakt med Store Brorn´s kontaktpersoner i ungdomsprojektet som han ska tillhöra. Men det, mina vänner, verkar lika svårt som att äta munkar utan att slicka sig om munnen. Stört när omöjligt. Så jag anar att om det varit snårigt i skolvärlden är det ingenting mot att ratta i ungdomsprojektvärlden. Jag hoppas att jag har fel. Att deras telefonsvarare bara tillfälligt är ur funktion, för när ungdomar som har det lite trassligt i tillvaron väl bestämmer sig för något gäller det att vara på tå och smida medans järnet är varmt. Eller nåt sånt. Då har man INTE tid med långa handläggningstider, svammel om tillhöra ena eller andra gruppen eller kanske skulle man…….. NEJ. Det ska man inte. Man ska ta tag i ungdomen omedelbums, sen svamlar man, mumlar och hummar utom räckhåll för den unge. Att det ska vara så svårt! Men att forcera telefontider, få tag på rätt personer och rådda runt har vi gjort förut. Börjar liksom bara om. Suck och håhåjaja. 

Kommunens växel är ju ett nytt område för den här donnan men jag blir snart bundis med telefonnissan om det ska fortsätta så här. Nya kompisar är ju alltid trevligt!

För jag minglar så bra……..

En tid på världen var jag en blyg, tyst och ytterst skötsam ung dam. Nu är jag bara skötsam. I alla fall för det mesta.
Det värsta jag visste var att prata inför folk, högt i klassen, i telefon och det absolut värsta: MINGLA. Jag blev världsbäst på att undvika mingel av alla de slag och när jag ändå blev "tvungen", diverse jobb krävde till exempel kundkontakt på mässor, utställningar och dylikt så ja. Tunghäfta, you name it, jag vet vad det är.
Jag har tränat bort det. Det har inte varit enkelt men ikväll var det värt det.
Smygpremiärsvimmel på Största Systerns nya restaurangjobb. 300 inbjudna, trångt, varmt och mingligt och med Lilla Syster i släptåg, här ska minglas i tid, och vad säger man till folk?
Man beundrar inredningen, menyn, baren, håller med om att fotografierna på väggarna är fantastiska och när sen någon undrar vem som fotat dem säger man lite i förbifarten så där att
"det är min svärson, Richie, som tagit dem".
Så kan man prata om det en liten stund. Och vara stolt som tusan.
När så en av kockarna. Största Systern kliver ut ur köket och vimlar med, letar upp sin mamma och syster för att kramas mitt i restaurangen, ja då kan man prata lite om det med sen. Och vara stolt som tusan. Så får vi göra studiebesök i köket också. Det är det inte många som får för Hälsoinspektionen ska ha sitt ord med i mingelvärlden men för kockmammor göres undantag. Fattas bara annat.
Sen åkte vi hem till Store Broren som undviker dylika situationer allt han orkar men gärna vill se foton på hur det var, vilka som var där och vad vi åt. Såklart.
Så har haft vi eftermingel hemma med julmust, tomtegröt, knäckemackor, tända ljus och det är minsann bra träning inför framtiden. Man får ta minglet till sig liksom.

Gardinkollstroll

I kväll är kidsen kommenderade kökstjänst. Middagsfix på helt egen hand. Mamman, moi, ska äta middag ute med Bästa Resursläraren. Så förgyller man en tisdag i november. Innan stora julracet sätter igång och man knappt hinner andas förrän det är annandagen. Nu stressar ju inte jag (host harkel…) men om man jobbar ända in i kaklet 17.00 dagen före julafton så kanske det känns som lite julrace ändå. Ifall jag nu får för mig att byta till julgardiner, stöpa ljus och brodera ostgördlar…. Byta julgardiner kommer i alla fall gå som en dans för nu har jag nämligen koll på var de är. Hela året. Nytt grepp kan jag säga. Har hänt att de skakats fram lagom till påsk något år. Lite vuxenpoäng på det kanske? Gardinkoll!

En sån måndag?

Näe. Tristess ska med ont fördrivas och därför passade det ju bra att Största Systern ringde alldeles nyss och bjöd in till premiärvimmel på onsdag vid pass 1700 spik. Tada!
Dylika upptåg går före zumban…….
Ah. Jag som lovade mig själv att….. men.
När kidsen är med på olika upptåg runt om i världen hakar mamman på. Och premiärvimmel på ny restaurang vill man ju absolut inte missa. Alls. Nu är det alldeles på hemmaplan och Lilla Systern och Store Bror´n ska följa med. Här ska vimlas. Måndagstråket fick precis en guldkant. Gillar´t!

Ny vecka i sikte.

Efter veckor av stress, press och jobb som satan överallt var jag igår morse lite missmodig. Vilket var en underdrift: Jag var totalt vilsen i pannkakan, ledsen, trött och tänkte väl emigrera till Bahamas eller något.
Men si det gick inte kidsen, Hjärtat eller Bästa Väninnan med på.
De gav sig attan på att få den donnan på banan igen och därför befann jag mig efter ett litet tag i Västerås i ett shoppingcenter med Hjärtat. Kanske inte den rätta platsen för en hjärna med övertryck men jag gav det en chans. Det funkade! Bubblan sprack och jag kände mig som en "vanlig" människa efter en stund. Tyckte att det var riktigt trevligt och fyra små rätter på en kina-restaurang satt sen som en smäck.
På vägen dit och hem spelades det musik i bilen. Nogsamt utvald relaxmusik. Jorr´å! Jag somnade nog till på både dit- och hemvägen. Kul resesällskap…..
På hemvägen blev det ett stopp hos Bästa Väninnan och Fästmannen, kaffe och pepparkakor. Lite skratt, lite prat, lite tårar igen men mest pepp. Hemma i radhuset huserade Lilla Syster med kompisar, taccokväll med sovaöverplaner så mamman dirigerades hem till Hjärtat.
Det är så jag orkar!
Mina barn, mina vänner och Hjärtat. Som ser till, fast jag vacklar som tusan och ibland inte vet åt vilket håll jag ska vända mig, att jag orkar. För de låter mig inte ramla omkull utan finns där hela tiden. Man behöver inte alltid säga något, ha en lösning, för vissa saker finns det ingen lösning på, man måste bara förhålla sig. Det räcker att de finns. Och min blogg. Jag gillar min lilla låda och er som läser som peppar, hejar och finns!

F.R.E.D.A.G!!!!!!!

Om en strax ska den här donnan till provtagningscentralen. På fastande mage. Eeeeeeeeeh. En Cina utan morgonkaffe?

Just präcis. 

Inte kul alls. 

Men det är kul att det är fredag och fredagsmyset är inom räckhåll. Finally!

Jorå´så att…….

Ett gäng bostadsrättsgubbar har nu således fått rucka på sin tradition med onsdagsmöten till att bli torsdagsmöten. Det glunkades rätt så bra på mötet ikväll kan jag säga, för onsdagsmöten har de haft i 27 år…
Men jag har stått på mig. Går man på zumbalektioner så gör man! OCH man känner "sina" gubbar. Lite hembakat och lite fixade uppdrag kan få vilken "rutin-lasse" som helst att ändra sig.
Jobbar man så gör man det också. In masse. Heltid är en hel massa tid om någon frågar mig och för tillfället är den här donnan lite ur balans så kan hända att jobbet snurrar en del i skallen även nattetid. Inte bra. Inte bra alls.
Kan hända att det snurrar lite tankar om skolan också. Snart färdigsnurrat om det kan jag säga för det fungerar inte och en praktikplats ska vaskas fram istället. Nu är det inte gjort i brådrasket men att snoka reda på saker, undersöka, fixa och trixa råkar vara en av mina bästa grenar så. Vem vet? Kanske ungen har något att göra om en liten strax?
Det vore ganska trevligt och skönt, både för honom och den här mamman. Factually.
Med det skulle också Depp-trollet få sig en ordentlig snoksmäll och kanske släppa taget helt och hållet? Gör ingenting alls. Är oerhört efterlängtat. Faktiskt. Är inte så mycket för våld egentligen men när det gäller Depp-troll får man slåss med det man kan.
Någon undrar om det är jobbigt?!
Ja. Skitjobbigt. Men man har inte så mycket att välja på, det finns bara en väg, framåt, och jag måste ju tro på att det ska bli bra. För hur skulle det annars bli???
"Ja. Men. Det här med skolan då. Att det inte fungerar. Det måste ju vara jobbigt"?!
Eeeeeh.
Ja.
Skitjobbigt.
Som att slåss mot väderkvarnar kanske? Eller att åka Vasaloppet otränad. Simma Vansbrosimmet utan våtdräkt. Vansinnigt jobbigt.
Man får träningsvärk. Mjölksyra. Som ett brev på posten.
Och så bestämmer man sig. Det finns annat än skolan. Faktiskt. Man kan plugga närsomhelst i livet. Det behöver nödvändigtvis inte vara precis just nu och det finns annat att göra än att försöka trycka runda bollar genom fyrkantiga hål. Spela handboll till exempel. Laga mat. Bara göra sånt man är bäst på ett slag och bli glad igen. DET är grejen!
Sen ska tant sova.

Heligt

Den här veckan är "bara" två möten inbokade. Bestämde förra veckan att Zumban är helig och har därför fått ett gäng bostadsrättsgubs att flytta ett styrelsemöte från onsdag till torsdag. Tycker jag är bra jobbat!