När det ljusnar

Min fina mamma har fått en diagnos. Muskelreumatism. Medicinering är påbörjad. Nio veckor senare med ett antal akuten-besök, vårdcentralen, alvedon och noll utredningsplan senare i bagaget. Nu finns det hopp om livet igen och vi tror på det här. Fem dagars medicinering, sedan bör man märka resultat annars får vi börja om. Som hon kämpar på! Även Syrran och jag har ringt sjukvården, undrat, krävt, bönat och bett. Det är ju hemskt när en människa formligen tynar bort framför ögonen på en och rekommendationen blir alvedon. What the fuck rent ut sagt! Nu är vi många som kämpar för mamma men jag KAN inte låta bli att tänka på dem som ingen har ..... 

För övrigt har jag simmat, jobbat och rensat bland kökssaker. Eeeeeh. Ja. Två hushåll blir ett och numer finns ett antal kartonger märkta ”flytta-hemifrån-sälja-på-loppis”. På loftet. Detta loft. Älskar’t!

Sånt är livet

Det lilla rosa husets kök står äntligen på tork. Sen i tisdags. Oklart hur lång tid det tar, sex veckor, åtta månader, ingen vet. Blött tegel med trä är trixigt. Men nu händer det i alla fall någonting och det känns lite lättare.

I övrigt är det mesta motigt blandat med en envis huvudvärk som då och då går över till migrän. September. What’s up???? Bästa månaden ju. Skärpning! 

En blå manick som blåser torrt. Kök, torka dig!

Att fördriva en söndag

Sov länge idag. Låg kvar och läste, tittade på serie på paddan och masade mig upp halv elva. Vet inte när jag gjorde så sist men behövde det. Jobbade sen ett tag med ”slösat-bort-halva”-dagen tankar innan jag samlade ihop mig och hälsade på Lilla N och hans mamma. En tur till City Gross följde på det och sen hem, laga middag och ingenting mer. Förutom lite räkningsfix, sortera glas i ”rätt” skåp, de som finns och ladda för en ny vecka. Det blåser som bara den, kikar lite åt flaggstången till men den står där den står. Det tycker jag ör bra! 

Utflyktsdag

Idag lämnade vi det lilla rosa huset och styrde kosan mot Julita gård och äppeldagarna. För tredje året i rad. Då är det väl en tradition???

Solen strålade, klarblå himmel och det blåste förvisso men inte särskilt kallt. Vi strosade runt bland odlingar, äppelutställningen, pelargonhuset och trädgården. Vi såg att det skulle vara en konsert med Adolf Fredriks förädrarkör så det tog vi chansen att lyssna på. Det var en höjdare kan jag säga. De sjöng så bra och tja, en guldstund. Sen fikade vi i solen, åkte hem via Mio. Jag har sett en taklampa jag vill ha, tre kupor, svart upphängning. Men kuporna fanns bara i klarglas, jag vill ha rökfärgade. Det kunde jag få men då ör lampan i mässing och det passar inte alls hemma hos oss. Lamplösa åkte vi hem, vilade middag och strax kommer Lilla Systern på middag. Skönlördag. Behövde det.

Huvudet på skaft

På väg till simningen i morse kände jag att migrän var på väg. What the heck??? Jag har nyss höjt dosen på mina betablockerare så enligt doktorn ”var det osannolikt” med fler anfall. Nåväl. Den där doktorn känner inte mitt huvud. 

Jag preppade  mig med Immigran-injektion, satt kvar i bilen en stund innan jag fick in. I ultrarapid duschade jag, tog mig till bassängen men fick strax avbryta och lägga mig på en bänk ett tag. Simkompisen avbröt sitt sim också och följde mig ut till omklädningsrummet. Efter en stund kunde jag i alla fall klä på mig och vi åkte för att äta frukost. Där satt vi i en och en halv timme innan jag var som folk igen och kunde gå till jobbet.

Jag kunde ändå glädjas åt att anfallet gick att häva efter ett tag men jag blir ändå väldigt trött av det. Och lite uppgiven. Faktiskt. Jag vet aldrig när det kommer, bara att det gör det och att det tydligen inte spelar någon roll vad jag gör. 

Nåväl. Skitmigrän.

The nevver ending story köket: när Hjärtat kom hem idag låg det en lapp på verandan med en hälsning från fuktexperten. Han som ska börja torka vårt kök. Han hade varit hos oss under dagen men vi var inte hemma (what??? Är inte alla hemma jämt????) och han hade inga telefonnummer till oss. Så nu blir det inget torka av förrän tidigast tisdag nästa vecka. Om han hinner då.

Vad jag tycker om hanteringen ska jag låta vara osagt, det gör sig icke i skrift. Jag andas och försöker visualisera målbilden: ett färdigt, fint kök. 

Bästa Mamman och alvedonen: jag  ringde till vårdcentralen idag och  efterhörde på nytt vem som har det medicinska ansvaret och eftersom det sedan tidigare är konstaterat en propp i benet (det medicinerar hon emot) men nu även  järnbrist, om botemedlet på alltihop verkligen är alvedon???  Det är det inte och svisch hade hon ny tid på vårdcentralen för provtagning, remiss för diverse utredningar, utskrivet järnmedicin och en muntlig vårdplan. Som ska skrivas i hennes anteckningar. Suck. Det är då märkvärdigt att en ska behöva ta i så en nästan spricker för att ens fina mamma ska tas på allvar?!? Vad jag tycker om det gör sig heller inte i skrift. 

En middag hos Hjärtats syster står på kvällsagendan. Ska försöka att hålla mig vaken åtminstone till kaffet .... 

Riddarutrustningen på!

Veckan går fort och årets bästa månad bjuder på käftsmällar. Bästa mamman har blivit sjuk och det oroar mig. Ingen vet vad det är, hon gick från att vara en pigg, rask och alert 76-åring till i stort sett sängliggande. Ut och in på sjukhuset, det sista budet är alvedon fyra ggr/dag och  kontakta din vårdcentral om det inte blir bättre om en vecka.Vafalls???? 

Köket. Det för-e köket. Står där det står och inget händer. När vi ringer och efterfrågar fuktexperten kan ingen svara och byggledaren svarar varken på Mail eller i telefon. Där står vi. Förvisso inte i sjön men ändå. Tärande.

Ja, och så litet annat som får lov att vara oskrivet men som upptar tankar och drar energi.

Jag dras obönhörligen mot den berömda väggen, symtomen är tydliga och det är klösmärken längs vägen eftersom jag försöker hålla emot och inte hamna där. I morse ringde jag min sjukgymnast och om hon får något återbud hör hon av sig. Jag behöver hjälp med att balansera mig, hitta fokus och se vägen framåt. Hon är bara bäst på det!

Ett löst mysterium

En skön helg är till ända och idag börjar det om. Lite äldre, inte så mycket klokare, inte så peppad. Önskar att jag kunde ta mer semester, känns som jag behöver det. Men, men. Det funkar ju inte så.

I lördags var vi ute och åt med kidsen. Pinchos. Trevligt sällskap men inte så god mat som det brukar vara. Inga baconlindade dadlar fanns kvar på menyn och det saknade den här 57-åringen. Men som sagt, kul att kidsen vill hänga med oss en stund.

Igår hade vi besök av ungdomarnas kompisar, sen kom Största Systern med Lilla N, jag kokade kalops och det kändes som höst. 

När kidsen var här sist, en vecka sen, sprang Lilla N omkring med flugsmällaren. Sen dess har den varit puts väck. Vi har letat. Överallt. Jag frågade honom igår när de kom men nej, han visste inte. Tre timmar senare satt han bredvid mig i soffan och kom på var den var.

”Kom mormor” sa han och gick före uppför trappan, in i den lilla klädkammaren och pekade längst in.

”Där, där jag kan sitta och fika, där är den”!

Mysteriet med den försvinna flugsmällaren är därmed löst och Hjärtat kan smälla flugor igen för glatta livet när det behövs. (Att det går lika bra med en hoprullad tidning, the old fashioned sättet , låter jag som sagt vara helt osagt. Han är glad). 

Sen åkte Hjärtat en sväng till Stockholm, Lilla N åkte hem med sin mamma och kvar blev katten och jag. Vi häckade i soffan med avsnitt av The Good Wife, kan hända att jag sov en sväng mellan varven innan Hjärtat var tillbaka.

I goda vänners lag

Jag fick vansinnigt ont i kroppen efter massagen igår. Så där så jag hade svårt att sova. Gick ned i vardagsrummet någon gång mitt i natten och somnade först fram på småtimmarna. Vaknade med ett ryck i soffan 10.30 .... halva dagen gått nästan. Har fortfarande ont här och där, det drog väl igång nåt, massagen.

Har småfixat lite, fått upp lite tavlor, gardiner och annat pyssel. Senare idag kommer Bästa väninnan med särbo för eftermiddagskaffe och ikväll ska vi gå och och äta med kidsen. Skön lördag. Because I’m worth it! 

Jag ångrade mig .....

..... och hissade flaggan istället när jag kom från massagen. Om man nu HAR en flagga så får man ju flagga. 

Mobillarmet är på i god tid innan solnedgången. Man vill ju inte göra bort sig första gången och hala den för sent.

Jag är inte bara mamma .....

... utan numer även vimpelhissare. Det lilla rosa husets innergård stoltserar ju med flaggstång, den där som enligt mamma är jättelång. Ja. Det är den ju. Av sig själv liksom. Häromdagen fick jag en present i förskott av Lilla Systerns svärmor, en 4 m lång vimpel, och i morse lyckades jag hissa den dagen till ära.

Min ordinarie flagghissare är justerad i ett skov av sin artros så jag fick ta vimpeln i egna händer och lyckades. 

Så började min 57-åriga födelsedag och på programmet står även massage på spa. Över alltihop skiner solen!