Gott Nytt år

Nyårsafton. Snön har regnat bort och det är stora vattenpölar på gården. Vips blev allt brunt och fult igen. Och blött.

En sak som är bra med det är ju att funkar att cykla igen. Det enda braiga jag kan komma på med detta väder.

Har exakt noll planer förutom en sväng till mamma och en promenad.

Det blir nog mat här idag ändå, det ligger en bit oxfilé i kylen och en burk skagenröra. Mat! Laga dig!

Hjärtats laga-matskills orkar jag inte tänka på. Han handlar, jag lagar mat och bakar. 

Det här året avslutas i moll och det går ut på att hålla näsan ovanför vattenytan. Att orka finnas för andra just nu. En dag i taget är plötsligt så påtagligt, sånt man säger. Men när det verkligen ÄR det, så hisnande overkligt.

Nåväl. Ett nytt år blir det. Gott nytt år! 

Decemberbilden.

Plötsligt händer det

Jag blev uppringd av en läkare på vårdcentralen i arla morgonstund. En engagerad, förstående och omtänksam person som gör att det går att andas igen och den värsta krampen tillfälligt släppt.

Se där! Det går ju!  

För övrigt sägs det att det är nyårsafton i morgon. Tvivlar på att jag orkar vara vaken över tolvslaget och det lär bli januari ändå. 

Fick också frågan till frukost vad vi ska äta i morgon ikväll???

Inte en aning.

Mat??

Snö.

Idag konstaterade jag att världen är vit, det har snöat under natten. Jag tyckte det var så fint och Hjärtat såg på mig lite undrande så där. Påpekade att det ju faktiskt har varit en vit jul. Snön har legat ett tag och nu fyllts på.

Ja.

Så är det ju. Men jag är inte riktigt med i matchen av förklarliga skäl. Av jävla fucking cancer-skäl.

Jag är arg. På vad? En sjukdom?!

Ja.

Och på vården. Jättemycket arg på vården är jag. 

En vän försökte trösta mig och säga att det är naturligt att vara arg på vården för att …. Bla ….. blablabla och blablabla ….

Det är INTE naturligt att BEHÖVA vara arg på vården.

Det är inte naturligt att befinna sig mitt i ett inferno där ingen tar ansvar och man kastas runt, runt och skickas vidare tillbaka till ruta ett och så börjar det om. Ingen, INGEN, har hittills ställts sig på bromsen och sagt: ”Vi tar ansvar och är in charge från och med nu”. Ingen. Det avvaktas. Det finns inga tider för undersökningar. Väntelistorna är långa. Det finns inga telefontider. Om man lyckas prata in något någonstans så ringer ingen upp.

Ja.

Jag är arg, ledsen (så klart), trött och känner en släng av uppgivenhet. Verkligen inte likt mig.

Jag vet. Personalen gör så gott de kan i ett sjukt system. Jag är inte arg på dem. Jag är arg på dem som bestämmer, som låter det vara så här, som gömmer sig bakom ännu mera bla …. blablabla och blablablaba 

Så jag stickar. Repar upp och stickar om, det vill sig inte.  Har dammat, städat badrummet, plockat undan hyacinter men det hjälper inte. 

Fuck cancer!

Det är för oss solen går upp

I morse åkte jag till mamma och Herr L i arla morgonstund. Stora Systern var med. Vi åt frukost och såg solen gå upp, bara en sån sak.Fint att uppleva tillsammans. Sen fick vädret spader och det blåste och snöade stora flingor, det bytte på en liten stund.

Jag är ju ledig,  tackom, lovom för det, är förlamande trött och har sovit i ett par timmar på eftermiddagen. Försökte se på en serie men somnade ifrån. Är verkligen sämst på att se serier, hur många halva avsnitt har jag sett? Många.

Jag har också bokat dos tre av covid-vaccin i januari, då har det gått sex månader sen sist. Blir skönt att ha det gjort sen. 

Soluppgång. 

Ändrade planer

Den planerade nyårsresan till Göteborg har vi ställt in och jag har bokat av tågbiljetter, hotell och inträde till Lisebergs julmarknad.  Vårt resesällskap hade tänkt åka själva men däckades idag av vinterkräksjukan så man kan väl säga att det inte går så bra nu?

Prisa gud för avbokningsskydd. Kan ju tyckas onödigt dyrt men så värt när det händer något. 

Att inte åka någonstans känns helt rätt. Jag vill bara vara hemma och nära min familj. Orkar inte ens tänka tanken att åka någonstans utanför stadsgränsen. Var sak har sin tid och nu är det hemmatid.

Det är även tid att lära mig sticka sockar. Försökte göra det på rundsticka men fy vad svårt. Det får bli strumpstickor. Sticka, dricka te, promenera, hänga med kidsen och mamma. Viktiga, bra saker. 

En annan dag

Så är julen nästan över. Snipp, snapp snut, julen är slut. Hur det blev?

Store Bror tycker att det varit som en julfilm. Jag håller med. Tårar, skratt, gemenskap och galenskap. Mer tårar, mer skratt och så alla kidsen. Till slut. Ett negativt coronatest resulterade i en taxifärd från storstan till oss. Lagom till julklappsspelet och kaffet dundrade hon in med resväska och paket. Visserligen hade tomten redan varit hos oss men vad gjorde det??? Alla kidsen under samma tak en julafton. Bästa presenten. 

Juldagen var jag hos mamma och idag var en dag för långpromenad. Gnistrande snö, sol och -6 grader. Bästa sällskapet också. Så blev denna ovanliga jul en jul vi också kommer minnas med glädje faktiskt. Gråt och skratt. Så nära varandra.

Med bebisen framför granen. Finns det något gulligare än julklänningar till bebisar?

Kidsen. Min julklapp.

I år inget julkulas men ändå. Juldagen hos mamma. Det är sen gammalt.

En konstig jul

Den här julen är konstig. Skitcancer för en och  coronakarantän för en annan gör den konstig, sorglig och inte alls som vanligt. Man kan ju tycka vad som helst om vanlighet, att det är tråkigt, upprepande och alldagligt. Men när vanligheten försvinner, då känns det hur mycket en tycker om just det. Vanligt.

Jag var jätteledsen när jag vaknade i morse men Hjärtat fick upp mig och igång mig. Så pass så vi åkte till kyrkan en sväng för samling kring krubban. Åh, vad jag behövde det. En stunds frid, ljuv musik och vackert. Även ute är det fint, gnistrande snö och solsken. En vit jul. 

Strax ska jag gå ned till Största Systern med familj. De  har fixat allt, jag behöver bara gå dit. Har jag sagt att min familj är guld värd? Mitt dreamteam.

Att bli en stick-tant

Jag har stickat en baby-kofta, den första i mitt liv. För ett år sedan visste jag inte ens att jag kunde sticka men fick något ryck där i januari och bara började. Sedan dess har det blivit en sjal, två babyfiltar, en baby-kofta och snart en poncho, bara lite kvar. Sjal nr 2 är också snart klar, ibland måste jag pausa ett arbete för att göra ett annat.

Nästa år tänker jag att det är året jag lär mig virka. Mormorsrutor. Hur roligt låter inte det?

För övrigt är det ju dan före dan. Hjärtat griljerar skinkan, jag har hämtat migränmedicin och skurat toaletten. Smakade en hembakad lussebulle hos Lilla Systern som var supergod. Det lunkar på.

Kan tipsa om en julkonsert på SVT play om en vill ha lite örongodis: Julkonsert med syskonen Bremnes. Fra Norge. Eller Kurt Nilsen, också från Norge.

Mycket vackert, svängigt, stämningsfullt och fint. 

En behöver omge sig med fint. Mjukt. Vackert och vänligt. Det är en sån konstig tid så det är nödvändigt.

Som en varm, mjuk pläd. En sån borde alla ha.

En kofta.

Hittade de sötaste knapparna, det som återstår att sy i.

Ensamtid

Hjärtat har varit ett dygn i Göteborg på någon bygga-ljud-i-bilar-grej. Det betyder att jag varit ensam över natten i Rosa Huset för första gången sedan vi flyttade in 1/8 2019.

Så.himla.skönt.

Jag behövde det. Egentid på hemmaplan. Pensionärsliv och jobba-hemifrån-liv lirar inte alltid som två bästisar om jag säger så.

Vid 12-snåret stämplade jag ut för julledighet och eftermiddagen har ägnats åt att ta nacksving på vården och försöka bringa lite reda och ordning i olika besked och bud. Det är inte helt enkelt och vid ett tillfälle blev jag ledsen för man hänvisas hit och dit och kommer ju ingenstans. Mailade en verksamhetschef i vredesmod och det var tydligen en bra strategi för plötsligt fanns det både telefontider och sjuksköterska att prata med idag samt ny tid på tisdag. Hej och hå.

Huvudpersonen själv orkar inte med sånt här och vem klandrar hen? Man måste ju tydligen vara frisk, personal och en grinig j-l för att få hjälp. SÅ trött på detta efter denna höst.

Sen släppte jag det. Kokade en kopp kaffe, åt pepparkakor och pratade med Stora Systern både länge och väl. Hon är vår julgranspåkläderska men just idag med förhinder. Jag ska klä granen själv men lovade att spela Carolas jul och det blir glögg och pepparkakor till.  Kidsen! De kloka, fina ungarna. Att de är mina, det är värt allt på jorden.

Det är snart jul va? Den konstigaste julen i mitt liv men likväl jul. Pillade ner några nejlikor i en apelsin, lite kaffebönor i en ljusstake och vips, luktade det jul.  Enkelt och jätteenkelt och jag är nöjd.

Ett säkert julkort, nejlikor i apelsin.

Fyra generationer

Lagom när jag stämplat ut från jobbet idag vid lunch kom Största Systern och Bebisen hit. Jag gjorde lax i ugn, eget potatismos och kokta haricot verts. Supergott.

Gjorde sen matlådor av resterna, packade även ner lite av Hjärtats julköttbullar och så åkte vi och hälsade på mamma och Herr L.

Det blev en skön eftermiddag och mysigt att umgås en stund, gammelmormor, mormor, mamma och bebis. Fyra generationer. 

Igår slog jag knut på mig själv och klädde granen i uterummet, tände kaminen och spelade julmusik. Det var ett skönt häng en timme eller två, skönt att få det gjort. Det lyste sen så fint från uterummet när jag åt frukost i morse.

Granen står så grön och grann även i uterummet.

Hjärtats juliga köttbullerace, många blev det.