Det jular sig

Igår såg jag Jul med Ernst på tv i ett desperat försök att få lite julstämning i kroppen. Med en kopp te och hembakt lussebulle till insöp jag kålsallad, halmkransljusstakar och ett långt snöre trätt med paradisäpplen. Detta snöre hade hans fru trätt som om programmet vore en familjeangelägenhet. Ja. Det är nog det. Liksom julen. Fast Ernsts julfix är i mitt hushåll en enskild angelägenhet.

Jag gillar Ernst. Jag gillar det han står för och han får så gärna vara barfota, jag bryr mig inte om vad han har på fötterna. Nä, jag sugs med och in i en drömvärld om julpyssel 3.0 och gottar mig en stund. Sen landar jag, téet och lussebullen är borta, elpriserna är still going skyhöga och Hjärtat och jag kan fortfarande inte samsas om matlagningen. Och det är jul om en vecka. 0 julklappar, 0 julgranar och 0 julmatslista fixad. 

Men jag har pratat i timmar med mamma, syrran, kidsen och Bästa Väninnan. Vilat. Sovit. Stickat. Med det i ryggen och vetskap om Ernsts 3.0-jul så är jag ganska trygg ändå. För det blir jul oavsett. Den liksom bara kommer vad jag än gör eller inte. 

Förkylningen då? Tror den vikt undan. 

Nu mot hemmakontoret. Det nya svarta. Ett hemmakontor.

Egen saffransbulle passade fint till Ernst-fika. 

När man tänker för mycket

Igår tyckte jag att jag var lite bättre från förkylningen. Det var väl bara falskt alarm tänker jag och snyter mig för tusende gången lagom till elva-kaffet idag. 

Igår pratade jag med min chef. Sa att en närstående är sjuk och att jag kommer vilja vara med hen så mycket det går när jag är frisk igen. Inga problem tyckte han. Även om jag förstod att han skulle säga så, är det skönt att ha hört det. Få det bekräftat. Vi funkar så vi ”duktiga flickor” nämligen. Eller vilka andra bokstäver som talar från ens inre. Man gör som man ska. In absurdum. 

Vådan av distansarbete finns ju också. Att kunna jobba fast en är sjuk är en annan issue. ”Lite förkylning” eller ”FÖRKYLNING”. Vart går gränsen? Feber eller inte feber? 

Jag tänker för mycket. Jag vet. Jag tänker också på mitt höga blodtryck nu som blev föremål för ett ”Oj” när jag ringde in det i morse till sjuksköterska på min nya vårdcentral.

”Det var inte bra” undslapp hon sig, vips och bums, väcktes mina inre demoner och rädsla för hjärtinfarkt eller stroke blev plötsligt väldigt påtaglig.

”Kan det vara stressrelaterat” pep jag och tänkte att jag ju faktiskt är under stress på många plan.

”Du ska få en telefontid till läkare” blev resultatet.

Telefontid. Till en okänd doktor jag aldrig mött.

Tiden är förbi när man kände sin doktor. Just nu är förtroendet för vården minus tusen men det kan ju inte de veta, för de, just det, känner ju inte mig. 

Så jag finns till med hjärtslagen susandes i öronen, täppt näsa och ett jäkla fågelbo i magen av ångest och oro över hur det ska bli med allt. Känner mig vilsen, har tappat ankaret och driver omkring. Det är i alla fall känslan. 

Sen var det visst Lucia igår?!?

Det kom jag på när mamma berättade att de haft ett barnbarnsbarn-lussetåg på besök i arla morgonstund. Så fint. En hjärtevärmare.

Åh, dessa luciatåg genom åren. Flängandet efter lucianattlinnen, batterier till luciakrona och stjärnljus i sista momangen. Alltid i sista momangen. Något år, när Lilla Systern gick på högstadiet, var jag ute i god tid. Två dagar innan lucia hängde linnet struket och fint i radhustrappan, vuxenpoäng på den. Ända tills Store broren fick för sig att blåsa ut ett ljus i trappan. Ett rött kronljus. Utan att hålla för. Så blev den vita trappan och det strukna linnet preppat med rött stearin och kanske var det där och då det höga blodtrycket kom till??? 

Allt redde dock upp sig. Som alltid. 

Vi hoppas det nu också. Att det blir bra igen. 

Julstöksförsök

Idag samlade jag ihop lite energi och försökte mig på att göra egen trillingnöt. Ett mycket spännande försök och jag konstaterade att receptbilderna inte stämde överens med det som utspelades i mitt kök. ”Rippla choklad över nötterna” och så visar de en bild på en gaffel som så snyggt sveper choklad över nötterna, rent och snyggt. Knappast. Kladdigt, kletigt och det där med att smälta saker i vattenbad är inte min grej. 

Men skam den som ger dig. Trillingnötter har vi. Hemgjorda. I övrigt har jag inte varit utanför dörren idag, jag orkade inte. Har stickat på bebisen kofta och kollat in gårdagens avsnitt av ”Så mycket bättre”. 

Stora Systern kom hit en sväng efter ett besök hos mamma och det var skönt att hänga en stund. 

Dagarna går. 

Bild från köket.se

Ripplad choklad i Rosa huset. Hysteriskt. Gott.

Väntan

Det är mycket väntan just nu. Jag väntar till exempel på att bli frisk från min förkylning. Det första jag ska göra då är att åka till min mamma och krama henne. Hårt och länge. Jag antar att känslan kommer att bli att jag inte vill släppa taget om henne då utan hålla i för att vara säker på att få ha henne kvar.

Vi väntar också på närmare besked från läkare nästa vecka och den här tiden, väntan, är då och då outhärdlig. 

Vi. Jag skriver vi, för det är så det känns. Vi. Tillsammans. Allt annat blir verkligen obetydligt och det viktiga utkristalliseras med knivskärpa, det viktiga blir som en upplyst skulptur i livsbruset och det obetydliga, lilla, tystnar. Det lilla gör sig påmint då och då men jag kan inte bry mig mindre. 

Igår lyssnade jag på radion på första gången på en vecka, Mix megapols jul. Det blev nästan som en käftsmäll, en sån kontrast mot ens eget inre mood. Känslan av att allt snurrar på som vanligt men det är ju inte som vanligt?!? Det kommer aldrig mer bli som vanligt. 

Jag vet. Det är snart ”vanligt”, även detta ovanliga. Det är så vi människor tar oss framåt, vidare. Acceptansen. Men tiden innan, denna väntan i vaccum, den är allt annat än vanlig.

 

Vad säger jag idag då?

Idag säger jag TACK. Tack för hela min stora bullriga familjs förmåga att ta emot svåra besked med öppet sinne, kärlek, omtanke  och humor. Skratt och gråt, så nära de ligger varandra och så skönt det är att dela det med dem som står ens hjärta närmast.  

Fuck cancer

Idag säger jag bara en sak: Fuck cancer!

Förkylt

Så haver en förkylning slagit till. Det var väl i o f s väntat då jag hängde med barnbarnen en kväll förra veckan och de vaknade sjuka morgonen efter. Vi har covid-testat oss i omgångar och alla är negativa. Lilla N tyckte det var jobbigt att ta prov i näsan och det håller jag med om. 

Nu jobbar jag hemifrån och vid möten får jag muta micken mest hela tiden, en vill ju inte att ens snörvlande ska förpesta för andra. Hjärtat håller sig på avstånd i ett tappert försök att hålla sig frisk. Jag spritar ytor i kök och badrum för glatta livet, det har jag i och för sig gjort länge i och med pandemin.

Med detta missade jag både ridningen och syjuntan. Och så festen i lördags, jag är Queen av missade händelser. 

Förutom adventskalendern. Den missar jag inte. 

Inte heller samtal från mamma. Hon blir fortsatt sämre och de åtgärder den nya vårdcentralsläkaren satte in har inte hjälpt det minsta. Igår blev hon uppmanad av vårdcentralen att söka sig till akuten på nytt som frågade varför hon kom dit och skickade hem henne med uppmaning att söka till sin vårdcentral.

Man känner sig maktlös. Ingen tar ansvar utan bara bollar henne hit och dit. Dåligt är bara förnamnet. 

Inte kan jag följa med henne heller i det skick jag är i, törs inte träffa henne för jag tror inte hon klarar en förkylning så bra just nu. Just nu är jag trött på sjukvården. Väldigt trött.

Detta liv

Det blev ingen fest för mig igår. Vaknade med kraftig migrän och låg däckad fram till kvällen. Så ledsen jag blev för det och jag verkligen hatar den här migränskiten. Jag står i kö för botox-konsultation, privat, den offentliga vården anser inte att detta är något prioriterat och jag orkar inte kämpa längre. För oss som drabbas är det oerhört handikappande och det inkräktar både på arbets- och privatliv. Har skrivit det förut, om jag lagt en ärta för varje anfall hade jag haft en egen sacco-säck och även denna helg fylldes den på. På ren svenska: j-a skit.

Sonen kom förbi en sväng på kvällen och gjorde mig sällskap. Det värmde mamma-hjärtat.

Även för Största systern med familj blev det ändrade planer och ingen fest då hela familjen kroknade i förkylning i veckan. 

Så. Vi kan konstatera att på fest-kontot går det inte så bra för delar av familjen.

Men huvudpersonerna glittrade på sitt 70-tema och jag fick bilder under kvällen och även det värmde mitt mamma-hjärta, fina tjejerna med kompisar blev firade med bravur!

Födelsedagar

Vi firar Stora och Lilla Systern i dagarna två. Om allt går i lås blir’e lite fest i morgon kväll.

För närvarande är det precis lika kallt och bitigt som när de föddes för 30 respektive 24 år sedan men då hade vi snö också. 

Det brukar ju sägas att man älskar dem till månen och tillbaka. Räcker det verkligen? Skulle inte tro det. Villkorslöst och oändligt känns mer med sanningen överensstämmande och jag är stolt mamma till de här två.

Ett cykelprojekt är i mål

Så är cykelprojektet avslutat och jag har, sen 1 september, cyklat drygt två Vätternrundor. Mycket nöjd med det faktiskt förutom noll cykling denna vecka p g a av ramlat.

Har även varit på uppföljning idag, provtagning och cyklat på testcykel uppkopplad med diverse sladdar till olika mätmojänger. OCH ny sköterska. Den förra bara stressade mig genom att inte se till mig som person utan bara rabblade vad jag BORDE göra fast jag gjorde efter min förmåga. Nåväl. Denna sköterska var trevlig, kunnig och inkännande och mina värden har förbättrats mer än vad jag kunde tro. Förutom blodtrycket då. Men allt annat, syreupptagningsförmåga, muskelstyrka, vikt m m. Hur glad blev inte jag? Det blev sköterskan med och berömde mig, det värmde. Så det är ju bara att fortsätta på inslagen bana tänker jag. Nu fick jag kvitto på att det lönar sig och jag har inte ansträngt ihjäl mig utan hållit mig på en hyfsad nivå som passar mig. Det kan man väl kalla hållbart??? Om fyra månader ska jag testas igen. Det ska inte vara sämre, det har jag lovat mig själv.

Ikväll har jag googlat vinterdäck till cykeln men säg inget till min familj, de tycker jag är galen nog som det är …. 

Jag bakade mjuk pepparkaka i långpanna. Jag har inte smakat ännu fast det ser ut så. Hjärtat och sonen var hemma och vips var det luckor i plåten. De gav högt betyg, vilken tur!