En historielektion till kaffet

Idag packade jag in Lilla Syster och Store Bror i bilen och åkte för att hälsa på min mamma. Vi har ätit lunch, plockat svamp och badat i poolen. En höjdarstund för barnen blev vid kaffet när mamma berättade om hur det var när vi kom till Lilla Staden från Småland, en svinkall dag i mars 1964 då jag bara var 1 1/2 år. Mamma och pappa hade fått jobb, postverket och metallindustrin lockade med plats och så åkte vi då från landet till stan som så många andra. De hade lyckats skrapa ihop till en lägenhet i en av stadens miljonprogram och vi blev en av de första familjerna att flytta in. Nog har jag undrat i mina dar vad de tänkte, de unga vuxna med ett litet barn i famnen ihopträngda i Jocke Jönssons flyttbil, med allt de ägde och hade på flaket. Idag berättade hon lite om det och förresten, det var inte BARA barnen som gjorde stora öron när hon berättade, även jag satt och sög in varje ord. Fast jag är vuxen får jag inte nog, jag vill alltid veta mer, mer och mer.
Ja, ett och annat bus JAG gjort berättade mamma också om. Till mina barns förtjusning! Gissa om jag kommer att få höra det då och då.
Jag är övertygad om att barnen kommer att komma ihåg den här stunden från idag. De verkligen älskar att höra hur det var, som Store Bror säger, förr i tiden.
"De rotar sig" säger mamma.
Ja, det är väl det de gör. Och behöver. Jag behöver det och det är skönt att göra det tillsammans.

Växel hallå!

I början av sommaren kom en försäljare från En annan bredbandsleverantör och knackade på dörren. Han kom dagen efter att jag fått telefonräkningen från Telia som jag gormat om inför familjen. Dyr räkning var det. Inte själva ringningarna. Det var nästan inga. Men fasta avgifterna.

Försäljnings-killen presenterade en hel del godsaker, och ungarna gjorde stora öron. Det lät ju bra. Bredbandstelefoni, bredband och tv. Tre i ett. Skapligt pris. Fler kanaler. Ännu snabbare internet. Nu hade jag bra erfarenhet av just den leverantören, bredbandet och tv.n har fungerat alldeles utmärkt så därför nappade jag ju lite smått.
Men,

"Vad är haken" undrade jag ändå.

"Närå, det finns ingen hake" bedyrade försäljaren och smackade på ett par extra tv-kanaler i erbjudandet så jag blev lite bländad och så gled vi ifrån hak-frågan.

Nu har jag fått paketet. Jag har installerat efter konstens alla regler.

I två dagar har det sett ut så här:

Koppla hit och koppla dit.....

Det funkar inte alls att ringa till oss på fasta telefonen. Men det går att ringa ut. Alltid något! (Däremot bredbandet går nu med en fasligt fart, blir nästan åksjuk ju). Men självaste vitsen med att HA en fast telefon är ju att den fungerar åt båda håll. Som en bil. Man vill ju kunna köra både framåt och bakåt.

Så himla billigt vill jag nu inte påstå att det känns. Ett antal timmar har gått åt till detta, det har malt i huvudet två dygn och jag är frustrerad. Frustrerad över att det inte fungerar som utlovat, att jag behöver trycka på (som det känns) 1000 knappar för att komma fram till en levande människa i supporten och sen går det inte att lösa i alla fall. För från deras håll, vad de kan se, fungerar allt som det ska. Tänk om de kunde komma hit? Och se det från det här hållet? Där det inte funkar.
Gissa om jag förbannar mig själv. Som gick på det känns det som. Ha. Men jag har också vänner som det fungerar för, som är nöjda och glada och som påstår att det visst blivit billigare att ringa, surfa och se på TV. OK. Jag bidar min tid. Avvaktar räkningen och inväntar ringsignalen som signalerar om ett fungerande telefonsystem. Det gör jag.

UPPDATERING 30/7: I morse vaknade jag av att det ..... ringde! Sömnig men ivrig svarade jag så klart och det var en trevlig ung man från Tele2: "Godmorgon. Vi har lokaliserat felet med er telefondosa, ett programeringsfel som nu är åtgärdat. Nu fungerar allt som det ska"!
JA! Det gör ju det. Väldigt mycket har det ringts i det här hushållet idag..... både ut och in. Tänk vad glad jag blir när teknik fungerar som det är tänkt!

Allt går att sälja......

När Största Systern var sisådär tre år följde hon som vanligt en dag med mig till affären. Egen vagn skulle hon minsann ha och egen köpnota. Där gick hon sen och hummade och valde varor som vilken husmor som helst. Tills hon kom till mejeridisken. Då kröp hon upp bland mjölkbackar och smörpaket, högg ett paket Lätta och skrek med hög röst till mig (och alla andra i affären):
"Titta mamma, det här ska du köpa om du inte vill bli tjock".
Det här var omkring 1990 nånstans. Vi hade precis flyttat till en lägenhet där det fanns kabel-tv och med de kanalerna kom ju reklamen. Lätta-reklamen var ju färgglad och sportig, så det är klart att ungen kom ihåg det när hon nu såg det i affären. Det var ju liksom lite tanken bakom det hela.....
Men där vi KOM ifrån, det lilla huset ute i skogen nära havet, där hade vi bara haft svartvit tv och knappt några kanaler alls. Jo! Det är alldeles sant! På den tiden tyckte jag att tv var ett fördärv och kommersialismen skulle undvikas till varje pris. Herregud, hon var fyra år innan hon åt sitt första Happy Meal på McDonalds och jag var övertygad om att hon för evigt skulle vara en förtappad unge. Och jag? Vad skulle hända med mig? Som hade tagit med henne dit! Vi åt linsgryta en hel vecka efteråt.
Jag var rätt sträng med hennes tv-tittande. Det var Bolibompa och då Björnes Magasin, alldeles lagom för en liten unge tyckte jag. Det tycker jag väl i och för sig idag också, men tiderna förändras. Liksom jag. Ju.

Ja. Vi har kabel-tv idag. Och många kanaler. Mycket reklam är det. Vi pratar om det här hemma då och då. Om påverkan. Varför det sänds reklam överhuvudtaget. Hur viktigt det är att tänka själv. Att ta reda på fakta. Ja, ni vet, allt det där man säger som förälder för att försöka hålla sina barn undan det strömlinjeformade tänket som trots allt ligger bakom den markna.....
Ja. Ni hör ju. Jag går fortfarande igång av reklam. Och Största Systern? Hon har klarat sig alldeles utmärkt här i livet, är precis som vilken ung vuxen som helst. Äter kanske lite mer bönor och linser än genomsnittet för hennes ålder, undviker helst skräpmat, kock som hon är. Och ja. Hon går sin egen väg och är inte det minsta rädd för att vara sig själv. Har inte Lätta på mackan. Till exempel.
Idag var jag på Apoteket. Skulle fixa lite inför nästa semestertripp. Bäst jag stod där fick jag se något jag tyckte jag kände igen. "Alli".
"Åh, det var väl det där medlet för viktnedgång"? tänkte jag och såg reklamfilmen framför mig, en tjej som som....
"OM jag skulle ta och prova det" funderade jag vidare och såg mig själv i tankarna, lite smalare, lite gladare. Som hon på den där filmen....
DÅ. Det var DÅ jag kom ihåg den här historien om Största Systern och Lätta-paketet.
"Men vaddå"?
"Man kan väl prova"?????????????
"De där pillren kanske funkar".......

Tala inte om det för någon, särskilt inte mina barn, att jag gick på det. Den där reklamen. Igen.

På egna ben

Idag har jag varit på kramkalas. Det kan ju inte bli annat när jag och barnen ses igen efter tre och en halv vecka ifrån varandra! Så långa de blivit! Så fina de är! Vad bruna de är! Vad mycket vi har att prata om! Vi berättar, skrattar, tittar på bilder och myser tillsammans.
Till lunch steker jag pannkakor. Stora Syster sitter vid köksbordet med datorn och vi småpratar lite om sommarjobbet, lön, skatt, spara pengar, kompisar, fotbollen, planer för resten av sommaren m m.
"Jag och pojkvännen har tittat på resor" säger hon sen.
"Jaha, vad trevligt" säger jag lite sådär förstrött medan jag vänder den femtioelvte pannkakan och tänker för mig själv att "ja, det är ju trevligt i Grekland, fast Spanien är ju inte heller så dumt....."
"Ja, alltså. Vi tänkte resa i december. Fast vara hemma till jul förstås", fortsätter hon.
"Till jul"?
"Vad menar du nu"?
"Vart ska ni"??????????
"Vi har tittat på resor till Thailand"! säger Stora Syster som det var väl självklart. Till Thailand åker ju alla människor.
"Thailand"!
"Och du tror att jag släp...."!???!!!
"Morsan, lugna dig. Då har jag fyllt 18. Då kan jag åka vart jag vill"!
Smock.
Ja, ni vet den där obligatoriska meningen som "unga vuxna" bara måste slänga i fejjan på sina föräldrar. Att de minsann ska fylla 18. Och bli myndiga. Det räcker inte med att de fyller 18 och blir uppvaktade som vanligt med tårta, ljus, paket och skönsång i ottan. Närå! Det ska gniiiiiiidas in i föräldraröronen, hamras in i (som de väl tycker) stenåldershjärnan att de faktiskt är på väg att bli myndiga. Stora. Vuxna. De Gör Hädanefter Som De Vill.
Tror dom ja! Fast att jag tänker så säger jag ju inte. Absolutely not! Vem startar frivilligt ett världskrig?
Jag blir mest nervös. Thailand låter så väldigt långt borta. Och 18 år?! Värst vad det gick fort!
Närå. Lugn och fin fortsätter jag att steka pannkakor.
Min lilla tjej.....

Halvtid

Den nattliga räden på pipleksaken gick om intet. En regnskur av sällan skådat slag samt åskmuller gjorde att jag trots allt valde att stanna kvar i sängen. Och ja. Hundeländet piper vidare på sin leksak......
Igår hade jag angenämare saker att tänka på. Älskade Sambon hade jobbat färdigt för veckan och som mitt-i-sommaren-bonus kunde han gå lite tidigare och var hos mig o katten på ön redan på eftermiddagen. En trevlig överraskning minsann!
Vi bjöd sen gamla mormor på middag och som vi pratade! Det är så härligt att verkligen ha tid att prata med henne OCH att lyssna! Hon är 89 år. Pigg för sin ålder och med glimten i ögat. Det är Älskade Sambons mormor men jag får också ha henne som min, vi kommer så bra överens!
Idag har varit en omväxlande dag. Till slut bröt solen fram så vi tog båten till en mysig klippa, njöt av solen, medhavt fika, havet och att ha tid för varandra. I morgon bär det av mot stan för att träffa alla barnen igen. Sommaren går in i andra halvlek!

Från vår plats på badberget.

Sommar(o)ljud

Många ljud hör sommaren till. För mig är det t ex måsars skri, tallarnas sus utanför sovrumsfönstret, havet som ständigt rör sig och låter olika från stund till stund, dag för dag o s v, bryggknarr, segel som slår och motorbåtar som passerar utanför vår vik. En kaffebryggares gurglande kan ju också vara ett trevligt ljud, en fika på solvarm brygga säger ju ingen nej till.
MEN,
det finns ett annat ljud den här sommaren. (nu ska jag gnälla lite, tål du inte det, sluta läs. Här!).
Jo,
grannen här på ön är med hund. Förra sommaren var det en ullig, gullig liten valp, i år en något större hundfröken. Näpen såklart. Förutom när hon jagade Martini (min katt) på bryggan så att katten hamnade i havet. Då var hunden så lagom näpen. Näe, en dräglande, bjäffsande äckelpäckelhund var hon då. Tillfälligtvis. Vi bor en bit ifrån varandra. Skymt-avstånd kan man säga och nu har hundens matte har skaffat leksak till hunden. En pip-leksak. Say no more! Pip-leksak! Med risk för att jag får skäll från alla hundvänner vill jag bara säga detta:
Pip-leksaker till hundar borde vara förbjudna! Så det så! I natt är det jag som smyger dit och gör punka på den däringa pip-grejen, mycket pip är det! Jag önskar mig en pip-fri zon! Så det så!

Katten Martini uppskattar fika på bryggan lika mycket som matte.

Förskräckes icke!

Det här ÄR Cinas Låda! Jag har bara "möblat" om lite, bytt bild och så. Nytt är ovant till att börja med. Men allt är som vanligt. Egentligen. Det bara SER annorlunda ut! Välkomna!

Inte bara mamma, del II

När man kliver i sina mammaskor för första gången har man ju inte den blekaste aaaaning om vad som komma skall. Och hur skulle man veta? Skorna kan verka en aning för stora i början men man växer ju i dom. Jag fick mitt första barn när jag var 25. Största Systern är idag 22 år, sedan följer skaran på 17, 13 och 11 och fortfarande lär jag mig, varje dag, nya saker om det här fantastiska att vara mamma. Tja, det är klart, då och då känns det lite tyngre än vanligt och mycket finns det att fundera på. Då och då känns det ju också lätt som en plätt. Varierande kan jag säga. Som ett vardagsliv med barn är. Lite har jag skrivit förut om detta, bl a här och här .

De här dagarna på ön, själv med katten är ju min alldeles egna tid. Nuerejusomsåatt......
Stora Syster ringer hemifrån. Hon och kompisen skall baka.
"Hur funkar ugnen, alltså, hur sätter jag på den"?
Jag instruerar via telefonen.
Största Systern ringer och berättar att hon och kompisar på sin semesterresa besökte morfars grav i Småland.
"Varför har ni inte satt upp någon riktig gravsten"?
Jag förklarar och känner hur mycket jag saknar min pappa. Ohyggligt mycket. Och hur glad jag blir över att Största Systern faktiskt bryr sig.
Va? Det ringer igen?!
"Hej mamma. Det är Lilla Syster" säger Lilla Syster från Andra Änden av Landet på semester med sin pappa.
"Pappa har avbokat min tandläkartid"
Ok. Men jag behöver int.... Asch. Jag noterar. Häller upp lite kaffe och står med min kopp i handen och tittar ut över havet. Ingen sol idag?
Och ja. Innan lunch har jag även Store Bror i luren, han är sur och behöver tanka lite "mamma-ord" för han har gått i baklås. Farmor har hjälpt honom att slå mitt nummer. Efter lite lirkande och trixande kommer han och jag överens om en strategi han kan ta till sig. Så vad kan man säga att jag gör då? Dirigerar?
Så jag ÄR inte bara mamma. Jag HAR ett jobb också. Sambandscentral.

Pappa, morfar och farfar Inges namn är inte

inristat i familjegravens sten ännu.
Vi har gjort ett eget hjärta som vilar vid stenen.

Att vara

Älskade Sambon har åkt till Stora Staden för att jobba igen efter endast en veckas semester. "Underbart är kort" tycker jag och längtar redan efter mer semester tillsammans. När man lever som vi gör, mesta tiden på var sitt håll, är de här veckorna, helgerna, dagarna och stunderna tillsammans lite heliga. Men den här veckan är det bara katten och jag på landet. Mina yngsta barn har fortfarande sommar med sin pappa och de äldsta är tillbaka i Lilla Staden men de klarar sig själva med lite telefonsupport.
Igår plockade jag blåbär. Ja, katten Martini skuttade runt benen på mig hela tiden, tog sats ned från en trädstam och hoppade på mig. Hon var väl som kattfröknar är mest. Hon är ju bara sju månader. Hmmm. Sen fångade hon möss. Som hon bar in i huset!
Idag har jag gått en runda i skogen och badat i havet. Sitter en stund på verandan och njuter av solen, det är skönt i lä för det blåser mycket. Snart är det dags för lunch och att handla i affären på en Annan Ö med svärföräldrarna to be.
"Vad gör du hela dagarna" frågar Stora Syster som tycker det verkar tråkigt att sitta själv i en stuga på en ö.
"Jag är" svarar jag och tittar på min dator, mina målarsaker, böcker och korsord.
"Jag är".

En stund av fasa

Igår kväll pratade jag med Stora Syster som var med vänner i Göteborg för att följa rafflande finaler i Gothia Cup. Minsann, vann inte Stora Systers lag tillika killarnas, ja, klasskompisar, polare och andra duktiga ungdomar. Vi vuxna gladdes också åt vinsterna, ungdomarnas glädje och att två lag från hemstaden tagit guld. En stund att fira.
Efter matcherna var det hemfärd. Stora Syster skulle åka med Pojkvännen och tre kompisar, en färd på ca fyra-fem timmar så vi visste ju att hemkomsten skulle ske mitt i natten. Ingen av Stora Systers föräldrar är ju hemma, jag är på Ön och pappan i Andra änden av landet. Men Stora Syster är ju 17 år, 18 i december, hon reder sig och fick order från mig att sända mig ett sms när hon kommit hem.
Igår kväll sa jag till Älskade Sambon att
"Jag kommer inte få lugn i mitt mamma-hjärta förrän jag VET att hon är hemma. Jag tycker INTE om när de är ute och åker utan mig"
Sen gick vi och la oss, sov så gott, vaknade tidigt och kokade kaffe.
Jag kollade min mobil direkt för att konstatera att Stora Syster INTE hade skickat ett sms. Ja, ja. Ungdomar är som de är. De glömmer. Jag tog kaffekoppen och slog på text-tv.n och följande minutrar hör till de värsta i mitt liv.
På text-tv stod att läsa om en trafikolycka. "..... på E20...... fem ungdomar.... ung kvinna dödad.... skadade .... förda .....samtliga till ... xxxsjukhuset.... i vår stad." "Vårt" sjukhus.
Min värld stannade här för ett ögonblick och en iskall hand kramade om mitt hjärta. Jag läste igen. Det var på den vägen där Stora Syster skulle åka. Det var så många de var i bilen. På natten. Vårt sjukhus. Hon hade inte skickat sms.... Jag försökte nå henne på mobilen utan att lyckas. En gång, två gånger, tre gånger. Så många tankar som hann tänkas, så stark skräck, så tyst det blev i övriga världen. På femte försöket svarade hon. Sömndrucket. Hon sov. Framförallt så levde hon. Hon och de andra. Jag försökte prata med henne men jag kunde inte få fram mer än att hela tiden fråga var hon var.
"Hemma, vad du tjatar" sa hon på tonårsvis, trött och argt till orolig mamma.
Under dagen idag har vi pratats vid flera gånger. När hon själv såg vad som hänt förstod hon mig fast så där på tonåringars vis.
"Du behöver ju inte vara orolig längre, jag är ju hemma".
Nej. Jag behöver ju inte det. Men jag är inte hemma, inte där hon är, jag skulle behövt krama om henne idag, klappa lite på henne.
Den där stunden har suttit fast i mig hela dagen idag. Jag är så oerhört tacksam för att mitt barn lever, att det inte var den bil hon färdades i som var med om en olycka. Samtidigt går mina tankar till den familj som i natt drabbades av det värsta som kan hända. Att förlora ett barn. En sån förfärlig tragedi. Till dem går mina tankar idag.

Studiebesök i sommaren

Dagarna går fort. Bloggandet ligger lite på lut, lite sisådär, jag-vill-visst-men-hinner-prioriterar-inte-dags, liksom. Men NU susar jag in efter en härlig sommardag, solen har strålat hela dagen från klarblå himmel, precis som de senaste dagarna. Vi har VERKLIGEN tur med vädret, Älskade Sambon och jag. På måndag börjar han jobba igen efter en endaste liten semestervecka men mer ledigt hägrar där borta, i framtiden. Två-veckors-framtiden. Men NU är vi här! Och har semester!
Idag har vi ägnat oss åt lite livsåskådning. Det låter allvarligt och det var det också i vissa fall, jag lovar, men mycket kul har vi sett och förstått idag.
Vi åkte till en sjö-krog och åt en alldeles härligt god Toast Skagen som avnjöts med ett gott, kallt glas vitt vin. Vi småpratade litegrand, sådär som vi oftast gör, men lagom till kaffet tystnade vi och bara satt och njöt, av solen, av att vara mätta och skådespelet. För det ÄR ett skådespel, go vänner, när sommarlediga människor skall umgås och vara på sjön. Här finns vana seglare, ovana seglare och seglare som aldrig sett ett segel, motorbåtsfolk och vattenskoterkillar. Det ska tankas, handlas, ankras och läggas till, drickas bärs och ätas glass. Det är lättklädda människor och VARFÖR ska man gå barfota i lanthandeln? Eller äta på restaurang i bikinibyxor där halva skinkorna hänger utanför? Och varför släpper man iland små barn, visserligen iklädda flytväst men utan blöja eller trosor så att, ja, NÄR de kissar, för det GÖR de, rinner det över bryggan där alla andra semesterfirare sedan ska gå. Hundar skäller likaså en del fruar för männen minns ingenting för de har tankat annat än bensin. Jag lovar! Dylika besök skulle ingå i en beteendevetar-utbildning. Det är en titt in i människors liv som heter duga! Jag är väl lite konstig sådär, för jag gillar det, alltid kan man ju lära sig något!

Lära för livet.....

"Man lär så länger man lever" är ett välkänt uttryck och det är ju härligt att förkovra sig kan man tycka. Från gårdagens och dagens läxa har jag följande lilla lista att förmedla. Håll tillgodo:

• Saltkar från ICA håller INTE tätt om det står ute i ösregn,
• Min syn har blivit sämre? inser jag när jag för tredje morgonen i rad snubblar omkull på min morgonpromenad. Resultatet av denna motionsrunda skall ju vara en slimmad kropp (så småningom, så småningom) INTE ett svullet knä, en stukad ankel, en skrapad armbåge. Ju!,
• Det gör ont när olivolja stänker upp på armen från ugnsfasta formen med bakad potatis.....,
• Kattungen Martini har konverterat från gullig kattbebis till fullfjädrar jägare där bytet, en näbbmus, ivrigt presenteras för matte I SOFFAN....
  
• Att läsa sjökort och följa en farled på böljan blå är INTE lika lätt som att styra ut på E4.an och följa den från Stockholm till Helsingborg,
• Jag tycker om att vara till havs. Mitt balanssinne tycker något HELT annat = sjösjuka. Vafalls?! När stannar bryggan....... Snälla?! Stopp!

Ett "Må-bra"-recept

Sommaren rullar på. Dagar kommer och går. Den här veckan har Älskade Sambon semester, hans barn har fullt upp med sin sommar, mina barn är med sin pappa i Andra änden av landet och jag, jag tänker som så att:
OM det hade gått bra med min arbetsträning i våras och OM jag hade börjat jobba halvtid 1 maj, så hade jag faktiskt haft semester nu. Mycket semester och komp-tid finns innestående sedan tre år tillbaka, så planen i våras var ändå att ha långsemester näääääästan hela sommaren. Efter de djupdykningar jag gör i mitt mående då och då har jag ändå bestämt att "just nu följer jag planen. Just nu har jag semester". Så då har jag det!
Därför har Älskade Sambon och jag åkt ut till ön. Och härifrån vill jag dela med mig av ett alldeles eget komponerat må-bra-recept. Så klart kan ingredienserna bytas efter eget tycke och smak men här är mitt:

1 st Älskad Sambo
1 st något sliten, trött mamma
1 friarbänk
1 solnedgång
1 flaska champagne
1 skål jordgubbar

Ingredienserna blandas efter tycker och smak och avnjutes med eftertanke och en "här och nu-känsla":

En Älskad Sambo.....

..... en något trött, sliten men just nu, nöjd och glad mamma......


....en friarbänk......



... en solnedgång......



...en flaska champagne och en skål jordgubbar.

Mål i sikte!

Nu börjar det hända saker på min rehabiliteringsresa minsann! Jag har fått brev! Min läkare undrar om jag kan tänka mig att träffa en arbetsterapeut för en funktionsbedömning för att kunna utröna vad jag klarar av arbetsmässigt. Och om jag minns vad vi bestämt för vidare kontakt för det kommer han inte ihåg.
Om jag kan tänka mig att genomgå en funktionsbedömning? Om jag kommer ihåg vad som bestämts i mina fortsatta kontakter med denna läkare?
Hur tänker han nu????
Efter tre års sjukskrivning, två misslyckade arbetsträningsförsök på min arbetsplats och ett otal, antal j-a piller som gjorde mig ÄNNU sjukare, tjockare, ledsnare, segare, trögare kommer nu ett förslag som jag äntligen kan tro på och som jag efterfrågat väldigt länge. Ända sedan jag kunde hålla huvudet från kudden längre än två timmar. Det hade väl kanske varit lite bra att ha träffat den där arbetsterapeuten INNAN jag gick på arbetsträning överhuvudtaget. Men vad jag sa då räknades inte. För psyk-vården har begränsade resurser och F-kassan har sina regler, som jag skrivit om förut, och mallar som jag inte passar in i. En rund boll i ett fyrkantigt hål liksom. Passar inte! Men det skaaaaaaaaaaaa gå..... tror F-kassan. Psyk-vården blundar då för det finns inga resurser säger man och stänger luckan mitt framför näsan. Och där står jag kvar, liksom.
Nu vet jag inte riktigt hur en funktionsbedömning går till men det får jag så klart reda på. Jag bara tycker om känslan att det händer något för just nu befinner jag mig i ingenmansland och vet inte riktigt vart jag ska. Jag håller på att lära känna min kropp som inte reagerar som jag vill, en kropp som värker och inte orkar, det är kanske lite som att lära sig att gå igen. Jag kan inte rusa som förut i livet, det är stört omöjligt. Jag vill inte det heller för det var ju av det som jag blev sjuk.
Jag har en bekant som tycker att jag ska ta mig i kragen. Pah! säger jag!
"Fly mig en krage först, sen kan jag hålla i den"!
Nu ska jag ju inte gnälla för det finns de som har det värre, tro mig, jag vet! Men nu är det ju liksom så, att jag är mig själv närmast och ska leva i det här livet. Och det är trevligt de stunder när jag känner att jag inte bara existerar, att jag lever också! Jag erövrar livet varje dag. Det började timme för timme för tre år sedan, så småningom blev det förmiddag, eftermiddag och kväll. Sen kom dag för dag. Så var det länge innan jag kunde se veckovis. Och månadsvis??? I sikte säger jag. I sikte!
En stor hjälp på vägen är min sjukgymnast och terapeut. Sjukgymnastik genom Basal Kroppskännedom och att ha någon att prata med. Två människor som vet och kan peka, ställa rätt frågor och få en gungig kropp att stå rakt! Och få svarta tankar att ändra riktning och bli lite mindre svarta. Helt enkelt få verktyg för att leva. Som jag vill.
Sen, att min läkare har så mycket att göra, är så stressad så att han inte vet vem jag är, vad vi bestämt. Tja, vad ska man säga? Att det finns för lite resurser? Att läkarna är stressade? Inte vet jag. Jag är ju liksom i andra änden och vill bara kunna fungera normalt. Men jag har meddelat min läkare att inget var bestämt och jag har fått förhållningsorder så NU vet jag! Om jag är nöjd? Så klart jag är. Men trygg och säker? Mnja.....

Så klart oroar jag mig för hur mitt tillstånd har påverkat/påverkar barnen. När jag tänker på det knyter det sig i magen och jag får svårt att andas. Jag vet att de varit oroliga, jag vet att de suttit vid min säng och bara andats, väntat på att jag ska vakna och vara som vanligt. Jag vet att de har gråtit i smyg men också öppet tillsammans med skrik och fula ord. Det tar. Det tar så hårt i mamma-hjärtat att det gör ont men jag har tänkt som så att "skrik ni, det är bra, få ur er det". Vi har skrattat också. Åt vimsiga mamman som inte längre kommer ihåg, som tar fel tid, fel dag, som bara vill sova och ibland bär sig åt som en tonåring, en treåring. Jag vet att de har lärt sig massor, att ta ansvar, att säga vad de vill och menar och våga be om hjälp. Jag vet att det kommer att bli bra och att vi är nära varandra. Jag vet att de trots problemsvårigheterna de här tre åren har det bra och är trygga. Det är det viktigaste. De har haft god hjälp av Älskade Sambon som när jag blev sjuk var en Särbo, men som valde att stanna kvar och vi bygger vårt liv dag för dag. Tillsammans är vi starka!

Baklås, del II

Ibland går JAG liksom i baklås. Jag vet inte vad jag vill, vad jag kan eller vart jag ska. Jag vet helt enkelt ingenting. De dagarna är hemska. Nu vet jag, att det är sviter efter depressionen, utmattningen, "slå-skallen-i-väggen"-syndromet m m men det är jobbigt likväl. Det gör ont överallt, jag bara gråter och hela världen är svart.
Idag började så. Och till råga på allt regnade det. Mycket. Och Älskade Sambon jobbar. Mycket. Men när jag gick som djupast i den där "baklåsgropen" och bara geggade runt ringde Stora Syster till mig. Och då MÅSTE jag ju bara kamma till mig, strama upp mig och vara .... mamma. Vuxen.
"Hej mamma. Katten har kräkts. Är det farligt"?
Nej, älskade Stora Syster. Det är inte farligt. Men obehagligt att ta reda på.
"Har du varit på visning i Riksdagshuset som du ville gå på"?
Riksdagshuset?
Va? Vill jag gå dit?
Ja, det vill jag ju! Egentligen!
Så vi pratade en stund och när vi lagt på luren hoppade jag in i duschen och for in till stan. Gick på visning av Riksdagshuset som jag ju ville. Egentligen.
Det blev ett mycket bra besök, sen vimlade jag i Gamla Stan, drack kaffe och tittade på folk innan Älskade Sambon plockade upp mig på hemvägen med orden:
"Hej snygging, vill du ha skjuts"?
Ja, min Älskade Sambo, med dig åker jag vart som helst! Så vi åkte hem och gjorde kvällsmat och har en vardagskväll ihop. Igen.
Tack Stora Syster och Älskade Sambo för att ni "låste" upp mig!

En dag i juli

Mitt eget shoppingproffs, Stora Syster, har åkt hem igen där sommarjobbet och katten väntade. Mamman stannar kvar i Stockholm och njuter ännu ett par lata dagar. Minsann, när jag nu befinner mig i Älskade Sambons jobbarstad hinner vi umgås kvällstid mitt i veckan. Vardagslyx så det heter duga! Annars är vi ju hävisade till att umgås mest på helger. Gissa om jag saknar "vardagstrist" tillsammans ibland! Det som många klagar över, samma, samma, samma jämnt och ständig, fiskpinnar, falukorv, tvättider, nyheterna på tv, tja, det som kallas var dag = vardag. Men, det är bara att gilla läget, spotta i nävarna och samla guldkorn. Och ta vara på tiden. Som nu!
Precis när jag lämnat av Stora Syster vid tåget ringer Lilla Syster från Skåne. Hon är yr i huvudet. Och minsann, mår hon inte lite illa också? Det är svårt att höra vad hon säger, hon gråter så förskräckligt men efter ett par minuter kan jag konstatera att det nog är sviterna efter en låååååång dag på stranden och lite för många uppesittarkvällar. Det är ju nu så roligt att vara hos Farmor!
Sen kommer Store Bror i luren. Han har skadat en tå ganska illa och blivit ihoptejpad. Han gråter inte men låter lite moloken. Han största bekymmer är om tån läker till nästa tisdag då det är handbollsturnering. Av tåbeskrivningen tror jag att det kommer att läka om han tar det lilla lugna (hur nu DET ska gå till?) och med det låter han lite gladare igen.
Fast barnen nu är ganska stora så behöver de minsann "tanka" lite mamma-kärlek även på avstånd.
Jag skickar ett mess till Största Systern också så har jag "pratat" med alla fyra barnen idag även om vi just nu är spridda över landet.
Så, nu inträder mamma-lugnet?! Jag börjar med att gå och bada!

En bra dag

Jag är med Stora Syster i Stora Staden ett par dagar. Vi shoppar, fikar, äter, shoppar igen och pratar, pratar. När vi sitter på ett fik och dricker kaffe slår det mig hur stor hon blivit. Klar med andra året på gymnasiet, sommarjobb, pojkvän och, ja, dricker kaffe. Visst, vi ses nästan varje dag hemma men det blir lite speciellt att umgås någon annanstans än på hemmaplan. Det är trevligt att umgås med barnen en i taget ibland. Så mycket jag får höra, så mycket jag anförtros. Det är en gåva. Jag tycker om det!
Ikväll, när jag satt helt slut i fåtöljen efter shoppingturen blev jag överraskad med glass och jordgubbar. Vilken perfekt avslutning på en mycket bra dag!

Jaktresultat

Fot- och skruvjakten till det nya parasollet igår gav resultat. Minsann, jag fixade till det! Älskade Sambon log brett vid ankomsten till hemmet och tyckte att det var ju bra, att det hela blev lagat, fixat och iordning tills han kom hem så att han i lugn och ro kunde sitta och njuta av sin kvällstidning på verandan. Under nya parasollet. Och ja, det hände väl kanske att vi diskuterade impulsköp i stort och parasollhandlandet i smått, men nu står det här och kan användas! Solen, come on!

Överst tronar en guldfärgad fågel.....

När solen lyser igenom BLIR det faktiskt mysigt skuggmönster av "lövverket"......

Här sitter Stora Syster, Kompisen E och Älskade Sambon
och de njuter såklart! Fattas bara!

Så kan det gå!

På vår ö i Skärgården finns en liten butik. Nedergården, som säljer SÅ fina saker! Textil, porslin, utemöbler, leksaker i trä, pryttlar man inte trodde man behövde m m.
Butiken besöks av mamman, d vs mig, väldigt ofta. Den ligger liksom så bra till mitt i motionspromenaden och det är alltid så trevligt att gå in och heja på Barbro ett slag. Ibland blir det en kopp kaffe mitt i motionen, men trevligt socialt umgänge har ju ingen dött av och vätskekontroller är ju viktiga.
Nåväl,
utanför butiken står utemöbler uppställda så fint sommartid med tillhörande parasoller. Och ja, jag förälskade mig i ett. Färgen är illgrön, på toppen tronar en guldfärgad fågel och själva tyget är genombrutet i ett mönster av löv. Ja, ni hör ju nu själva. Det låter som något från en kinesisk bordell. Men nu hampade det sig så, att jag som sagt blev förälskad i detta parasoll och sagt och gjort, under en motionsrunda i våras gick jag helt sonika in och köpte det. Vi lyckades transportera härligheten till Lilla Staden och det var här som det började tjorva ihop sig. Den gamla parasollfoten passade inte alls men vi lyckades knöka till det så att det i alla fall stod upp. Vi upptäckte att fästet var av plast som gick sönder när man drog åt skruven och att själva höjden av parasollet inte gick att justera. Man kan väl säga att jag gjort ett impulsköp? Och konstaterade att det som såg så läckert och häftigt ut i vilda skärgården med öppna ytor och spejs kanske inte upplevdes lika här hemma i lilla radhusträdgården. Men skulle jag erkänna det? Aldrig i liiiiiiiiivet!
Nåväl. Parasollet glömdes bort uppfällt en kväll och när vi vaknade nästa morgon hade det blåst omkull. Guldfågeln hade klarat sig men några bågar var väldigt böjda så ja, det är nu ett stukat parasoll. Utan passande fot och utan skruv.
Jag är således på fot- och skruvjakt och har fått för mig att jag ska kunna fixa till de böjda bågarna. Kanske skulle Älskade Sambon bli glatt överraskad när han kommer hem ikväll och ser att det är fixat? För det var väl inte en suck av lättnad jag hörde då när jag fällde ihop hela härligheten och ställde det i förrådet innan midsommar?

Planen

Det stora sommarpusslet vi lade i våras håller, so far. Så, som planerat sitter nu Store Bror och Lilla Syster på tåget till Skåne med Farmor. Många, långa, mysiga kramar blev det, nu dröjer det tre veckor tills vi ses igen! De ska träffa farmor o farfar, vara på semester med sin pappa, träffa kusinerna i Andra änden av landet och ja.... Men vi har ju mobiler! Nyss kom det ett mess från Lilla Syster:

" Hej det går bra! Nu är vi i Näksjö puss kram"

Så klart det går bra! I sällskap har barnen världens bästa Farmor så mamman är lugn. Och glad över att de fortfarande VILL åka iväg. Lilla Syster börjar 6.an till hösten och Store Bror 7.an. Men sommarveckorna i Skåne, det vill de inte missa!

Förresten,
planen håller inte riktigt. Något helt oplanerat har faktiskt hänt. Älskade Sambon blev trampad på foten under dragkampen på midsommardagen.
"Äsch, en stukning, en tillplattning" tänkte han och slängde upp nämnda fot på bordet och jag gjorde ett kallt omslag.

Det är lite Cajsa Warg över detta,
"man tager vad man haver" i sommarstugan,
d v s en kylklabb, en kökshandduk och över hela klabbet en fin schal! Tada! Ett omslag!

"En väldig tillplattning" sa Älskade Sambon nästa dag och begärde lindning av sin fot. Sagt och gjort.

Den här gången hittade vi en riktig linda och Älskade Sambon fick lov att hålla foten utanpå kylboxen
fast var så klart sugen på att stoppa foten i den.
Men nej! Det finns ju faktiskt gränser även för en tillplattad fot.

Men näe, ingenting har hjälpt så igår fick foten röntgas i Stora Staden och ja. Två sprickor i stortåleden. Hoppla hej. Det hade vi INTE planerat! Men nu ÄR foten lindad på proffsigt sätt och iträdd i en för ändamålet avsedd sko. Så snälla foten! Läk nu fint!