Dan efter en fest

Igår var det fest! Vi hippade och hurrade för Största Systern. Den riktiga dagen infaller på tisdag men eftersom tisdagar inte är en dag man brukar slå klackarna i taket på så gjorde vi det igår istället. Familj, släkt och vänner samlades med tema Gatsby och tjugo-tal. Så många fina kreationer, häftig musik, god mat och bara mys. Väldigt trevligt!
Jag var sen barnvakt åt Lilla N och när timmen blev sen åkte han och jag hem till radhuset och det lilla livet somnade som en sten. Klockan 06.15 i morse väcktes jag av ett glatt tjoande från spjälsängen: "HEEEEEEJ". Och där stod han, den minste mannen i mitt liv och så rullade dagen igång. Frukost, krattade löv, åkte till festlokalen och hämtade presenter, dammsög och tja, fixade i ordning. När sen alla gått till sitt vid pass fem-blecket i kväll drösade jag ned i soffan och där sitter jag än. Nöjd, glad och så fantastisk tacksam för alla vi har, nära och kära. En härlig festkväll satt som en smäck! Även om jag hängde med på avstånd via Instagram och Facebook så gläds jag åt Största Systern som fick sin fest!

Den blivande trettio-åringen med Lilla N.

Lilla Systern i Gatsby-stil

Lilla N busade med Store Bror och blev trött

Stora Systern med trubadur sjöng en låt till sin syster! Vackert och modigt!

Mot fredagsmys och en fest

Vi är i efterdyningar av "annat emellan". Som i en livbåt som styr mot land, på vågens topp ser vi land och vet precis vart vi ska. Då och då är vi i vågdalar och ser ingenting, bara vatten och tappar riktning. Men på varje topp ser vi att vi närmar oss fast mark och det gör tillvaron hoppfull!

Vi har till exempel tagit oss fram till ännu en av vårens fester. Största Systern fyller 30 år nästa vecka och ska firas i morgon med en tema-fest. Gatsby. Hej hårfjäder, pärlhalsband, långa cigarettmunstycken och fransklänningar. Fast jag ska ha vida byxor och strasstop istället och idag hävdes ett köpstopp tillfälligt för ett par skor. När det gäller skor gäller för övrigt inte köpstopp. Alls. Hur skulle det se ut??? Nya darling i radhuset. Strax på en fot nära mig!

En annan dag

Nu är jag tillbaka i radhusskutan efter en vilopaus. Ett dygn i Stockholm för att ladda batterierna gjorde susen. Det kan också ha att göra med att jag kramat om och pratat med Stina Wollter. Jag gillar henne, Stina. Hon är modig, stark, svag, härlig och tusen andra saker. Hon och hennes man kom och gick under körsbärsträden i Kungsträdgården och jag kunde inte hålla mig utan gick fram och sa att jag gillar henne och att hon inspirerar mig. Så stod vi där en stund och pratade, hon blev glad, jag blev glad och Hjärtat som stod en bit ifrån sa sedan att jag såg ut som en glad liten tjej. Precis så. Våra små tjejer inom oss, oavsett om de är tre år eller fyra, fem år behöver få bli lite glada då och då. Vi behöver ta dem i handen och hålla i. Att Stina är en förebild för mig är ingen hemlighet så det mötet lyfte mig. Because I'm worth it! 

I övrigt bjöd Stockholm på bland annat sol, snöflingor, moln, skaldjurssoppa, bubbel och babbel, 19000 steg på påskaftonen, trötta ben, gravad lax, räkor och lugn och ro. En natts långsömn - sov som en klubbad säl många timmar innan vi åkte ut på Värmdö och spanade in mina gamla kvarter. En påskbulle vid Grisslibge havsbad satt som en smäck! Sen rullade vi hem och tant är som sagt tillbaka i radhuset. Idag laddar vi för en ny vecka. Solen skiner men jisses så kallt det är! Fly mig värme och en solstol. Skulle väl ha passat i ett påskägg?!

Stilla veckan. Faktiskt.

Vi är i Stilla veckan. Märkligt, för där jag befinner mig är det som att vara i berg-o-dalbana, en centrifug och en torktumlare. Samtidigt. Livet! Kan vi lugna oss lite?? Kan vi hitta en stund av stillhet, ro och frid? Please? Jag skulle verkligen uppskatta det, det behöver inte vara så länge, jo, egentligen mest hela tiden men det verkar ju omöjligt så. En stund? 

Jag behöver vila. Inte vara så stark hela tiden. Inte vara befälhavare på den här skutan utan någon annan får gärna ta ut riktning, kurs och styra ett tag. Alla säger att jag är så bra på det. Lite för bra för mitt eget bästa säger jag då och lämnar kommandobryggan en stund. Det är ju faktiskt Stilla Veckan! 

På väg

Idag träffade jag en psykolog. Det blev en bra timme. Vi pratade krishantering och hur man bearbetar saker. Vi pratade om att hela familjen drabbas när något händer en familjemedlem. Hon pratade med mig om att det är naturligt att känna ledsenhet, ilska och rädsla och att medvetet undvika ledsenhet och ångest förlänger läkningsprocessen och stressnivån förblir hög med negativa följder. 

Jag berättade om söndagens härdsmälta  och hon tyckte inte att det var konstigt utan en naturlig reaktion. Jag beter mig efter "skolboken". Ok. Det är bra. Jag är alltså inte på väg att bli galen och det gav mig hopp! Så fick jag lite råd och stöd, en ny tid och vandrade rakt ut i den tysta minuten för fredagens offer i Stockholm. Det var skönt att stå där som en i mängden, okända för varandra men med samhörighet ändå i tystnaden. Tillsammans. Det är bra. 

Framåt kvällningen åt Lilla Systern, pojkvännen och jag middag tillsammans. Det är ett tag sen så det var efterlängtat. Kören har fortfarande uppehåll, körledaren är på turné, så det gäller att hitta på andra roligheter som start på veckan! Ungdomarna förberedde, dukade bordet och var bästa sällskapet, en bra måndag! 

Ostabilt

Stabil. Inte ett ord som förknippas med mig just nu. Ett missförstånd idag orsakade nästan en mental härdsmälta hos mig och tack och lov har jag en tid hos psykolog i morgon. Jag jobbade mig tillbaka till normaltillstånd så småningom och konstaterade att jag nog är skör. 

Stora Systern har åkt hem igen och mammahjärtat protesterade lite mot att släppa iväg henne till storstan. I påsk ska hon dessutom fara ut i världen och visst är oron mer påtaglig efter fredagens händelser. Men vi har kramats, pratat och sett nyheter och diskuterat. Man måste leva på. Det onda får inte vinna.

Att kunna krama om

Hon kommer hem. Stora Systern kan ta sig hit idag och jag kan krama om henne och de andra kidsen. Det bästa man kan göra en dag som denna. 

Lite skogsmulletakter

En dag i veckan försöker jag hämta Lilla N på dagis. Tidigt, så vi hinner gå i skogen eller hitta på något annat kul. Att vara med honom är att vara här och nu och det går inte att tänka på något annat för det är full fart hela tiden. Igår blev det skogspromenad, fikatime på en stock ute i det fria, så småningom middag och ett bad. Vet inte vem av oss som var tröttast när föräldrarna kom och hämtade det lilla livet men jag har då sovit som en stock! 

Idag skiner solen och dagen är en ledig dag. Ett besök hos 2 x sjukgymnaster väntar, både hos Bertil, nacken och sen basal kroppskännedom. Har inte varit på ett tag. När det krisade ihop sig orkade jag inte fast det hade nog behövts. Men, var sak har sin tid. Idag är det dags igen! Och kanske, bara kanske, orkar jag bära bort julgranen från altanen .... eller det som återstår, ett julgransskelett!

Torsdagstanke

Så blev det torsdag i ett huj. Strålande sol, fågelkvitter och brummande sopmaskiner, på väg att få upp allt grus efter vintern. Jag är vansinnigt trött. Igen. Så många tankar snurrar i mitt huvud och på måndag ska jag få träffa en psykolog, specialiserad på krishantering. Kanske kan hon hjälpa mig att få reda i härvan av tankar? Hitta en ände att dra i och så, poff, är allt fullkomligt klart, fixat och färdigt ..... in My dreams!

Igår kväll fick jag psykbryt på yngsta dottern som ringde sent och frågade om det fanns någon mat hemma att laga och hur skulle jag veta det? Var på konferens hela dagen plus restid så 13 timmar senare hade jag landat hemma hos Hjärtat. Nä. Jag har inte hela kylskåpet i huvudet jämt och orkar inte tänka åt andra. Man kan också tänka att flickebarnet mest ville prata med sin mamma och matfrågan är ändå en av de vanligaste frågorna i radhusvärlden så ..... man kan inte vara världens bästa mamma jämt. Helt enkelt. 

Ordet för dagen är tacksamhet

Jag har inte varit här på ett tag. Det kom annat emellan. Annat som i sånt man inte vill ska hända men som kan hända i alla fall. Sånt som i att vi en kort stund stod på randen till en katastrof och förstod innebörden av att saker och ting kan förändras för alltid på ett ögonblick. Att jag och kidsen är ett team råder det efter de senaste veckorna ingen tvekan om. Inte heller att vi har folk omkring oss som ställer upp när det gäller. Inte nödvändigtvis de man trodde utan andra tända stjärnor. Idag är vi på väg igen, har vardag. Det där som man då och då kan ledas ihjäl över men som när det krisar är så oerhört efterlängtad. Man vill bara ha vanlighet: Falukorv och potatismos. Gnabb vid middagsbordet. Tjat om soporna, tandkrämssprut på badrumsspegeln, Aktuellt på tvn och Radio Rixs på köksradion. Släppa ut katten klockan fyra på natten. Ligga efter med dammsugningen. Kör på måndagar och fredagsmys. Det vanliga. Det invanda. Det räcker så!