Ett nytt år

I veckan som gått var det två år sedan Store Bror mådde så dåligt att han inte ville leva längre. En fasansfull måndagsnatt i mars, ambulansfärd och traumarum, ovissa timmar och en enorm skräck. Jag minns det med en sådan  knivskärpa, varje detalj, varje ord på akuten, prasslet när de rev itu förpackningar för att ta fram instrument, varje steg de tog i rummet allt ekade i mitt huvud och brändes fast i minnet. Jag var i chock, så klart, stod och höll mig i en dörrpost till rummet där de jobbade med min son, kunde inte släppa taget.
Allt gick till slut bra och jag kunde krama om min livs levande unge som skrevs ut dagen efter utan skyddsnät förutom sin familj och en remiss till psykolog. Var det bra? Knappast. Medicinering utan läkaruppföljning på sex månader (p g a avbokningar från vården) ledde så småningom fram till inläggning på psykiatrisk vårdavdelning med övervak dygnet runt. Där och då vände det efter veckor av ovisshet. Mycket för att vi anhöriga kämpade för honom, ifrågasatte, efterfrågade, bönade och bad om rätt hjälp. Så. Vägen hit, där vi är idag, har inte varit spikrak. Det finns, milt uttryckt, en del att önska i psykvården av idag. Men. Jag har förstått att vi haft tur. Eller att han har haft ”tur” då han fick en kontakt på Unga vuxna efter tre månader för stödsamtal.  Och remissen till psykolog? Första besöket ägde rum för två veckor sedan så ”väntelista” har gjort skäl för namnet i det här fallet.

Ibland har jag fått höra att jag inte ska ”älta det som hänt”. Det gör jag inte. Men när det har kommit dippar har jag behövt titta bakåt för att se att ”det är inte lika illa som då”. Dalarna är inte lika djupa, vanmakten är inte lika stor. Det är inte att älta. För mig är det att greppa situationer och se de framsteg som vi alla gjort på den här resan? Psykisk ohälsa drabbar ju inte bara en enskild person utan även familj, släkt och vänner. Det är att hantera den där rädslan som byggde bo inom oss den där natten och som vi får leva med och behöver förhålla oss till. 

Jag tror inte på att bara rusa på som om ingenting har hänt och låtsas som ingenting. Man behöver bejaka sina känslor, även de skaviga och jobbiga. Och nej. Jag tänker inte längre på det varje dag men då och då blir jag påminnd på olika sätt och det går ju inte att värja sig. Det har hänt. ”Det” är. Psykisk ohälsa. 

Det är så lät att uppmuntrande uttrycka att bara  ”se framåt”, ”tänk inte på det som varit”, ”fånga dagen” eller vad som, när det då och då, som sämst, handlar om att stå ut minut efter minut. Man får inte glömma det. 

Tänker att man då och då behöver se varifrån man kom, hur det var och utifrån det: Hur vill man ha det? Vad är möjligt att förändra och i så fall, hur gör jag? Vad kan jag göra?

I dag går det bra. Han mår mycket, mycket bättre.  Och så här på mars månads sista dag konstaterar jag att vi har lagt ännu ett år bakom oss, en årsring i vårt livsträd. Jag tycker att det är skönt att göra ett sådant bokslut varje mars. Vi är på väg, mitt dreamteam och jag. 

Vart tog veckan vägen?

Den här veckan försvann i ett nafs. Med mycket möda och stort besvär kan jag säga och så lägger jag en hel del bakom mig och tar nya tag. Har haft lönesamtal, HR-samtal och andra samtal för att bringa ordning i den obekväma känslan jag har kring mitt jobb. Vi får se.

Har även hunnit vara barnvakt, varit på syjunta och igår kväll var Lilla Systern med Sambo här och åt pizza. Vi såg på Lets dance. Och så fick jag en sån lust att skicka en hälsning till himlen där ett stort fan av Kristin Kasperssen bor. Att jag ville berätta att ”hon är så himla duktig, hon sopar banan med de andra och att du hade sittit bänkad varje fredag”. Nu får jag tänka det istället. Och det gör jag. 

Idag ska jag träna och måla en trapp. Over and out.

En sån dag. Måndag.

Idag ville det sig inte på jobbet. Min rumskamrat har sagt upp sig och jobbar redan på det nya jobbet måndagar och tisdagar så då sitter jag själv. Det stör mig inte ett dugg, att ha rummet för mig själv, men jag kommer att sakna henne. Vi har jobbat ihop i sexton år. Oceaner med tid, chefer som kommit och gått, ändrade arbetsuppgifter, ändrade riktlinjer och nya lokaler. Ungar som växt upp, mammor och pappor, bekymmer och glädjeämnen. 

Förutom det är det rörigt, det har omorganiserats och jag som vill ha det som ”det har varit” för det var väl bra??? tycker att det är jobbigt just nu. Så jobbigt att jag tog sovmorgon i morse och gick hem tidigare. För att orka något alls helt enkelt. Känner mig ledsen och fikar nästan inte alls med de andra, börjar gråta om någon säger något. Så kan man ju inte ha det förstås men jag vet inte hur jag kommer ur det. 

Så jag stämplade ut, åkte till bilverkstan och bytte tid för servicen innan jag tog mig till badhuset och simmade. Vid fem-tiden drog alla simskolor igång och i mitten av bassängen höll de en! motionsbana öppen. Jag hade simmat klart då så det gjorde mig inget men hey, man ska upp ur bassängen. Med en miljard småungar vilt simmandes i alla banor runtomkring, kändes det dessutom oändligt långt till badstegen. Mina motionärskamrater, tre relativt unga män, svingade sig upp på bassängkanten ni vet så där med armstyrka och skuttade så vigt upp på kanten bredvid startpallen. Hm. Nog för att jag är rätt stark i armarna men tyngdlagen i de bakre regionerna är ännu starkare så jag avstod det lilla försöket. Så roligt skulle inte alla andra ha! Istället kryssade jag mig bana för bana mellan plaskande simskoleelever och till slut nådde jag stegen. Räddad! Köpte en kopp kaffe och satt en stund efteråt vid ån och njöt av ... isvindar innan jag åkte förbi Jysk och gick en sväng . Sånt hinner jag aldrig annars. Jag köpte inget för jag har så svårt att bestämma mig, veligheten själv och så tänkte jag på alla utgifter som är under uppseglande så jag åkte hem. 

Jag letar efter en stol, fåtölj eller bänk med fårskinn på till Lilla Syst ..... gästrummet. Ett av dem. Radhuset har blivit så stort. Jag skickade ett sms med grattishälsningar till exmaken som fyller år på våffeldagen. Jag vet aldrig hur jag ska göra med det där grattandet men det känns konstigt att låta bli på något sätt. Vi har nästan ingen kontakt över huvud taget fast vi bor bara två gårdar ifrån varandra men jag vill ju inte vara oartig även om han aldrig grattar mig. Möjligtvis om vi krockar med varandra på Ica just den dagen men det har hittills aldrig hänt. Nu grattade jag i alla fall och vips jag skickat det så tänkte jag att det kanske var dumt ändå. Ja, så där håller jag på, velpotta. Nu har jag bestämt att det är artigt att gratulera och han är ju mina barns far. Varje år, samma velande. En tradition skulle man kunna säga. Och han svarar ju ”Tack”.

Så.

För att stilla mig ska jag nu ta mig an att måla en hallbänk. Grundade igår och nu kommer finishen. SEN får jag äntligen sova igen. 

När det hopar sig

Helgen avslutas med ett tvättmaskinshaveri, min tvättmaskin har bestämt sig för att den har centrifugerat färdigt. Det är väldigt tråkigt tycker jag som nästa vecka ska lämna in bilen på service, gå till tandläkaren och katten ska till veterinären. Men hur var det nu igen? Vi frågar oss inte ”Varför händer detta just mig” utan ”Varför inte”? 

För att saker och ting har en tendens att klumpa ihop sig och resten av året borde ju bli tämligen problemfritt?? 

Gymet, blåst och en våffla

När jag rensat ännu en låda på deklarationer, kontoutdrag, hyresavier och jag VET inte allt, åkte jag och tränade. Vardagsrumsgolvet är fortfarande belamrat med olika högar men de börjar åtminstone bli sorterade. Och jag chockade mig själv genom att sätta in aktuella papper i en pärm. Med register. Vad ska det bli av allt detta???

På gymet var det tämligen lugnt. Det är skönt tycker jag som inte gillar att vara bland de fria vikterna t ex när det är massa folk där. Jag känner mig ofri då, mest vägen och rädd för att göra fel. Det är jag inte när jag är själv där, näe, då är jag som bäst.

Efter det passet tänker jag klappa mig på axeln för att denna vecka fått ihop tre styrkepass och ett simpass. Drar inga växlar på det, det har varit en bra vecka ur träningssynpunkt, har inte tänkt så mycket utan bara gått dit. Också en strategi. Hade tänkt ta en kopp kaffe utanför gymet där det ligger precis bredvid ån men det blåste för mycket. Hjärtat hörde av sig och vill bjuda på våfflor. Det kan han väl få! 

Äntligen. Ordning återställd

Fredag. Äntligen är simmarkompisen tillbaka från Thailand och ordningen återställd: simma, frukost på konditori och sen jobba. Så hur kände sig då en vinterblek, klimakterietyngd, lite vårdeppig donna bredvid sin utvilade, fräscha, solbrända, pigga simmarkompis??? 

Formidabel. (Alla är formidabla som går upp 05:15).

I mitt livs form. (Muffinslik är en form).

Helt ok. 

Jäkligt glad över att hon är tillbaka.

Nu är fredagarna som fredagarna ska.

Flower power

Igår när jag kom hem från träningen stod det en bukett blommor på köksbordet. Hjärtat hade varit där och riggat och hur trevligt var det inte med den gesten??? 

Sen sov jag gott hel .... nä. Det gjorde jag inte. Max en timme i stöten. 

Men. Nu ska det bli ändring på det. Hormoner. Bring them om. Östrogenspray. Duttas på underarmen en gång varje dag. Ihop med hormonspiral. Jag håller för öronen för alla domedagsprofeter om hormoner och ”stå ut tills det går över”. Jag vill ha tillbaka mitt liv där jag känner någorlunda igen mig och fick stort förtroende för den kvinnliga läkare jag träffade idag. Det fanns så klart olika preparat att välja på och hur ska man veta? Har googlat, frågat, googlat igen och NOGA tänkt efter. Något behöver göras. Livskvalité. För att jag är värd det.

Effektivt

Har drabbats av rensningsfeber. Tömmer lådor och skåp i radhuset, sorterar, kastar, sparar, återvinner. Förundras över hur mycket onödigt jag sparat på. Landstingskataloger för de senaste åtta åren? Kontoutdrag från 2009, kom-ihåg-lappar till barnen när de gick i skolan, gummisnoddar och fina omslagspapper, udda koppar och spruckna fat.... ??????

Mitt i alltihop tröttnade jag och har därför nu ett antal olika högar på mitt vardagsrumsgolv. Luften gick ut och de lär väl ligga kvar tills jag tar tag i det igen. Skönt efteråt blir det. När det nu blir.

 

En annorlunda måndag

Ikväll är det ingen körövning. Uppehåll. What?? Vad ska jag göra då? Hur ska måndagspeppen infinna sig??

För att inte åka raka vägen hem efter jobbet och lägga mig i soffan så har jag packat träningsväskan. Måndagskör får bli måndagsgym. Men först ska det jobbas. 

Hip hurra och heja-rop. Söndagssammanfattning.

Efter middagen i går kväll spelade vi spel: Lingon, lådvin och långkalsonger. Ett frågespel om vad som är ”typiskt svenskt”. Det var roligt och det gav många roliga diskussioner. Kul att spela spel, det var länge sedan.

Idag regnsnöar det. På mina nyputsade fönster. Men jag ser ut i alla fall, huvudsaken. Känner mig lite nöjd över rena fönster .....

Hjärtats mamma fyller 92 år så ett kalas är under uppsegling. När jag hippat och hurrat för henne väntar en handbollsmatch med Store Brors lag. Sista hemmamatchen för den här säsongen och sen är den här helgen över. Det går fort när man har roligt!