I åratal har jag varit urkass på att lyssna på min kropp. Jag har varit upptagen med annat. Jag betalar ett pris för det. I tio år har denna avbetalning pågått och det svåraste av allt har varit acceptansen. Att acceptera att ha en kropp som inte lyder, inte vill och inte kan det som jag alltid tänker att jag ska.
För det syns inte på utsidan. Jo. Jag kan se trött ut så klart. Men det går att ta på sig ett face ute bland folk, att vara som alla andra. Sen, hemma. Ja, där är jag då och då helt utan face. Rädd, liten, ynklig och så förfärligt trött. Ja, nästan på gränsen till asocial. För jag måste. Jag måste avskärma mig från ljud, liv och rörelse och intryck för att min hjärna inte ska koka över.
Jag saknar filter. Allt går rakt in och det blir kaos inombords ibland. Kidsen har lärt sig. När modern trappar upp, blir irriterad och inte kan sortera i vilken ordning saker och ting ska ske, ja, då är det tyst och lugn som gäller.
Jag har slutat att ha dåligt samvete för dem. Att jag inte orkar, inte alltid finns till hands. De har ändå blivit självständiga, fullt fungerande tänkande vuxna med sunda värderingar med stora hjärtan. De dömer ingen, de ser saker och ting ur olika perspektiv och jag är stolt över dem. Så klart.
Så. Att lyssna inåt.
Att vara vaksam på signaler att systemet är högt belastat.
Att känna att ett cirkelfyspass är för mycket och välja en promenad i skogen istället vilket var precis vad jag gjorde igår.
Att planera.
Aktivitet till helgen och hela veckan innan och efter behöver planeras noga. Sånt jag tänker att andra bara gör.
Att sitta på altantrappan och dricka kaffe istället för i fikarummet på jobbet. Skönt. Förvisso men också förknippat med sorg. En sorg över att jag drivit och pressat mig långt utöver gränser. Så långt har jag kommit att jag kan känna sorg över vad jag gjort mot mig själv. Stundtals har jag inte haft något val och det är också en sorg.
Så. Sorgen måste vaggas och det gör den när jag sjunger, målar och åker hoj. Bakpå hojen är det ingen som ser, Hjärtat vet när såna stunder är och han bara kör, låter mig vara där bakpå, tätt intill och när vi stannar så ordas inte så mycket om det. Jag vaggar min sorg själv fast nära. Jag är inte rädd för den längre, jag tänker att när jag blir sams med den blir jag hel.
