En femåring i huset

September är strax över. Vafalls? Det som brukar vara min bästa månad på året har inte varit till min fördel. Alls. Så. Hejdå’rå september!

För övrigt, som en magnifik avslutning, fick jag sånär ett litet psykbryt när jag kom hem sent från jobbet och Hjärtat tänkte sig korv med bröd till kvällsmat (snabbt, enkelt, jättegott? Not.) när vi BESTÄMT att vi skulle göra räkomelett????? 

Man ändrar inte på ett vinnande koncept, man ändrar inte på NÅGOT som man bestämt utan att förvarna. 

Vad vi åt? Räkomelett.

Och jag tar min inre fem-åring i handen och går en sväng. Vi har lite att diskutera.

Suck.

När får man gå och lägga sig egentligen?

En dagens

Den här veckan har jag varit lite Skalman och dragit mig undan. Orkar inte med ljud, folk, rörelse, krav, press eller förväntningar.

Bästa Mamman mår mycket bättre tack vare medicinering och det är fantastiskt skönt. Men oron jag kände innan gör något med mig och jag behöver reflektera och samla ihop mig för att gå vidare. En del behöver inte det utan går glatt vidare. Jag funkar inte så. Det handlar inte om att älta utan om återhämtning från anspänningar. 

Och så köket. Ups and downs. För det mesta går det bra men som sagt, ibland får jag psykbryt på fläktljudet, värmen, mecket med alltihop.

Så. Igår vaknade jag med tryck över bröstet och bestämde mig för att gå ut och gå. Det spöregnade men med regnjacka på var det ljuvligt att gå runt sjön tidig morgon. Jag car tämligen ensam ....

När jag kom hem städade jag nedervåningen och det var faktiskt roligt. Roligt för att jag ska lära känna mitt nya hus, hur ska vi göra här??? Och så vidare. Skönt att bara gå omkring och pyssla. Kravlöst. Hjärtat höll sig mest i garaget och sen kom Lilla Systern och fikade. Vad jag behöver sådana dagar

Idag åt vi frukost på favoritfiket, det är nya ägare och de lockade med frukost för 50kr/person. Kändes konstigt att äta frukost där utan att ha simmat innan. Det är ju vårt fredagssim-fik. Tänker ta det lugnt idag med. Gråväder inbjuder till det.

Må bra-stund

Idag ska jag på massage. Min höft/skinka krånglar igen och det strålar smärta ned i baksida lår, ner till knävecket där det svänger och gör ont på framsida, skenbenet ända ned i foten. Massage brukar lindra lite, i alla fall ett slag.

Hjärtat är också kass i sina höfter. Hippaste paret. Vi försöker göra något varje dag, eller jag i alla fall. Gå, simma eller gymma. Har tjatat på Hjärtat att hänga på och igår kom vi iväg på en cykeltur efter jobbet. Hans nya cykel togs fram och det var ju intressant, en höftstel på en herrcykel. Hur kommer man ens upp på cykeln??? Han kämpade på och jag fick skrattanfall, grannarna undrade säkert vad vi höll på med. Men han är nu en gång envis och cykla ÄR bra för kroppen så cykla skulle vi. Sen susade vi hem till Lilla N och hans mamma och överraskade, busade lite med det lilla livet innan vi cyklade hem i svarta kvällen. Allt gick bra, lyse och hjälm. Men vi konstaterade att han nog gör sig bättre på en damcykel med de onda höfterna ..... att slippa lyfta benet så högt. Vem har ens kommit på tanken på en cykel med stång??? 

Vad jag behöver

En solig tisdag i september konstaterar jag ÅTERIGEN att jag tyvärr fungerar bäst under press, kamp och när jag får strida för saker. Som att jag inte känner igen något annat, inte tillåter mig att vara något annat utom just i stridsläge. Jobbig tillvaro? Ja. Faktiskt. 

Nödvändigt? Ja. Och nej. Beror på omständigheter. Och muskelminnet. Triggers. 

Åtgärd: en sväng i solen. Djupandning. Mjuka kläder och en önskan om att bara omges av snälla händer. Utan press, krav och väldigt tillåtande.

När jag tänker efter borde alla dagar vara så. Tillåtande. För alla. 

En fixardag

I morse gick vi upp tidigt för att åka till Hjärtats hus. Han tog bilen, jag cyklade. Cykelbanan går förbi mitt gamlagamla hus, där jag bodde med mina föräldrar och därefter med exmaken och kidsen. Vi gör så ibland kidsen och jag, tar en sväng förbi det för att titta till det. Mina föräldrar köpte det nytt 1973 och vi köpte det av min pappa 1994. En annan tid. Nåväl. Idag susade jag bara förbi.

Hos Hjärtat skulle jag fixa på tomten. Han får förlåta men jag var HUR oinspirerad som helst. Jag är liksom klar med husfix och vill bara ägna mig åt det lilla rosa huset. Vårt. Egna. Men men. Jag gjorde fint i rabatterna, klippte lite på buskar och sen behövde jag åka hem. Dricka kaffe vid dammen, rensa lite i våra egna rabatter inför hösten. Det blir knasigt för mig, jag som är en person som så gärna hugger i och fixar, hjälper till. Men eftersom jag beställde flyttfirma och flyttstäd till mig själv så hade jag aviserat att jag var noll benägen att hjälpa till med hans hus. Och han är helt med på det men det blir skevt i mig ändå. Det behöver jag jobba med.

Idag är en finfin dag. Solen skiner, dammen porlar, katten stryker omkring mig och jag har pratat med Stora Systern en sväng. Längtar ihjäl mig ibland! Nu är ju Stockholm inte så långt bort men den här våren, sommaren, början på hösten ..... nu måste det bli lugnt!Från och med tisdag har vi bara ett hus. Bara en sån sak! Längtar!

När det ljusnar

Min fina mamma har fått en diagnos. Muskelreumatism. Medicinering är påbörjad. Nio veckor senare med ett antal akuten-besök, vårdcentralen, alvedon och noll utredningsplan senare i bagaget. Nu finns det hopp om livet igen och vi tror på det här. Fem dagars medicinering, sedan bör man märka resultat annars får vi börja om. Som hon kämpar på! Även Syrran och jag har ringt sjukvården, undrat, krävt, bönat och bett. Det är ju hemskt när en människa formligen tynar bort framför ögonen på en och rekommendationen blir alvedon. What the fuck rent ut sagt! Nu är vi många som kämpar för mamma men jag KAN inte låta bli att tänka på dem som ingen har ..... 

För övrigt har jag simmat, jobbat och rensat bland kökssaker. Eeeeeh. Ja. Två hushåll blir ett och numer finns ett antal kartonger märkta ”flytta-hemifrån-sälja-på-loppis”. På loftet. Detta loft. Älskar’t!

Sånt är livet

Det lilla rosa husets kök står äntligen på tork. Sen i tisdags. Oklart hur lång tid det tar, sex veckor, åtta månader, ingen vet. Blött tegel med trä är trixigt. Men nu händer det i alla fall någonting och det känns lite lättare.

I övrigt är det mesta motigt blandat med en envis huvudvärk som då och då går över till migrän. September. What’s up???? Bästa månaden ju. Skärpning! 

En blå manick som blåser torrt. Kök, torka dig!

Att fördriva en söndag

Sov länge idag. Låg kvar och läste, tittade på serie på paddan och masade mig upp halv elva. Vet inte när jag gjorde så sist men behövde det. Jobbade sen ett tag med ”slösat-bort-halva”-dagen tankar innan jag samlade ihop mig och hälsade på Lilla N och hans mamma. En tur till City Gross följde på det och sen hem, laga middag och ingenting mer. Förutom lite räkningsfix, sortera glas i ”rätt” skåp, de som finns och ladda för en ny vecka. Det blåser som bara den, kikar lite åt flaggstången till men den står där den står. Det tycker jag ör bra! 

Utflyktsdag

Idag lämnade vi det lilla rosa huset och styrde kosan mot Julita gård och äppeldagarna. För tredje året i rad. Då är det väl en tradition???

Solen strålade, klarblå himmel och det blåste förvisso men inte särskilt kallt. Vi strosade runt bland odlingar, äppelutställningen, pelargonhuset och trädgården. Vi såg att det skulle vara en konsert med Adolf Fredriks förädrarkör så det tog vi chansen att lyssna på. Det var en höjdare kan jag säga. De sjöng så bra och tja, en guldstund. Sen fikade vi i solen, åkte hem via Mio. Jag har sett en taklampa jag vill ha, tre kupor, svart upphängning. Men kuporna fanns bara i klarglas, jag vill ha rökfärgade. Det kunde jag få men då ör lampan i mässing och det passar inte alls hemma hos oss. Lamplösa åkte vi hem, vilade middag och strax kommer Lilla Systern på middag. Skönlördag. Behövde det.

Huvudet på skaft

På väg till simningen i morse kände jag att migrän var på väg. What the heck??? Jag har nyss höjt dosen på mina betablockerare så enligt doktorn ”var det osannolikt” med fler anfall. Nåväl. Den där doktorn känner inte mitt huvud. 

Jag preppade  mig med Immigran-injektion, satt kvar i bilen en stund innan jag fick in. I ultrarapid duschade jag, tog mig till bassängen men fick strax avbryta och lägga mig på en bänk ett tag. Simkompisen avbröt sitt sim också och följde mig ut till omklädningsrummet. Efter en stund kunde jag i alla fall klä på mig och vi åkte för att äta frukost. Där satt vi i en och en halv timme innan jag var som folk igen och kunde gå till jobbet.

Jag kunde ändå glädjas åt att anfallet gick att häva efter ett tag men jag blir ändå väldigt trött av det. Och lite uppgiven. Faktiskt. Jag vet aldrig när det kommer, bara att det gör det och att det tydligen inte spelar någon roll vad jag gör. 

Nåväl. Skitmigrän.

The nevver ending story köket: när Hjärtat kom hem idag låg det en lapp på verandan med en hälsning från fuktexperten. Han som ska börja torka vårt kök. Han hade varit hos oss under dagen men vi var inte hemma (what??? Är inte alla hemma jämt????) och han hade inga telefonnummer till oss. Så nu blir det inget torka av förrän tidigast tisdag nästa vecka. Om han hinner då.

Vad jag tycker om hanteringen ska jag låta vara osagt, det gör sig icke i skrift. Jag andas och försöker visualisera målbilden: ett färdigt, fint kök. 

Bästa Mamman och alvedonen: jag  ringde till vårdcentralen idag och  efterhörde på nytt vem som har det medicinska ansvaret och eftersom det sedan tidigare är konstaterat en propp i benet (det medicinerar hon emot) men nu även  järnbrist, om botemedlet på alltihop verkligen är alvedon???  Det är det inte och svisch hade hon ny tid på vårdcentralen för provtagning, remiss för diverse utredningar, utskrivet järnmedicin och en muntlig vårdplan. Som ska skrivas i hennes anteckningar. Suck. Det är då märkvärdigt att en ska behöva ta i så en nästan spricker för att ens fina mamma ska tas på allvar?!? Vad jag tycker om det gör sig heller inte i skrift. 

En middag hos Hjärtats syster står på kvällsagendan. Ska försöka att hålla mig vaken åtminstone till kaffet ....