Mitt i fina hösten fick jag någon slags vilse-i-pannkakan-attack och undrade vem i hela fridens dagar jag är när jag inte behöver kämpa som en gnu för Store Bror och hans skolgång. Praktiken flyter på. Handbollen funkar finfint. Resten likaså. Garden är sänkt. Tillfälligtvis.
Sen kom jag på att den där känslan kom efter att jag sett lite av Djävulsdansen. Om medberoende.
Se där ja!
Vem är jag när jag inte behöver snoka, leta, vara på spänn, ljugas för, ljuga själv, hålla fasad och le fast hela innanmätet är i totalt kaos. Nu är det ju förvisso ett tag sedan men det där går i vågor. Rätt som det är har något lockat fram en känsla och det knyter sig.
Så.
Ja, vem är jag?
Kan ju för en oinvigd låta helt knasigt. Det vet man väl när man är pass över 50?????
Idag.
Mitt i ett pass på Friskis och Svettis kom jag att tänka på det här och jädrar i min lilla låda vad jag kunde ta i.
Jag tror att jag är jag igen.
Typ.
Att det tog lite tid bara.
Som en loop ungefär.
Det där korthuset som rasade, det var ju just precis det. Ett korthus.
Nu är radhuset ett helt vanligt hus igen.
Tonåringar som dräller. Katt som hårar i soffan. Mamma som är som mammor är. Inget smyg och göm. Inget gråta i kudden, leta i garderober. Det som är det är precis som det är. Sant och riktigt.
Alldeles på riktigt.
Det här kan jag tro på!
Och ungefär där är jag, just nu. Vem är jag, liksom. Vad gör man med sin tid, med sina tankar?
SvaraRaderaNär alla barnen flyttat hemifrån, då var jag där. Vad var mitt jag? Inga tider att passa, inga skjutsningar osv. Det var svårt i början!
SvaraRaderaSen är ju medberoende en annan sak, men vilsenheten och vem är jag-tanken, den kan man ha ändå!
Kram på dig!