tisdag, september 04, 2018

Att sitta på händerna

Att hålla en laid back position som mamma när man kämpat som en dåre genom åren är inte den lättaste plätten. Vips, vuxenlivet är här och det man lärt dem ska förhoppningsvis bära. Och när det inte bär så finns det andra kanaler och det vill jag ju men känslan. Känslan av att inte vara den som står längst fram i frontlinjen och peka ut riktningar utan att släppa tag, kliva åt sidan och lita på. Svårt. Jag är mitt i den karusellen och jag tycker det är fruktansvärt svårt. 
Har funderat mycket på den där känslan och jag tror att det är något bakvänt dåligt samvete som harvar inombords. Att inte kunna fixa allt. Inte ha lösningar på allt. Inte vara den som SKA fixa allt. Vilket naturligtvis är helt normalt och förnuftsmässigt vet jag det. Men känslorna lever eget liv. Min hjärna är lösningsprogrammerad in absurdum och nu kämpar jag med att inte BEHÖVA ha lösningar på allt. Skönt. Och när jag erkänner att det är skönt så slår det över och jag blir ledsen. Och varför ska jag vara ledsen? Det bär ju. Inte den rakaste banan men framåt. Ju. 
”Islossning” säger sjukgymnasten. Jag har hållit tag om mycket och nu slappnar jag av, då kommer känslorna.
Så ringer sonen och behöver hjälp med att ”tolka” brev från försäkringskassan och jag går igång och allt blir som vanligt en stund. 
Fanns ett barnprogram som hette ”Vilse i pannkakan”. Jag ÄR vilse i pannkakan! 

6 kommentarer:

  1. Kan inte annat än känna igen mig <3

    SvaraRadera
  2. Det är svårt när man blir "arbetslös", det tar en stund att landa i det...

    SvaraRadera
  3. jag vet PRECIS vad du menar. Det absolut svåraste med att Alfred är häktad är att jag inte kan göra någonting. Inte ringa någon, inte kolla upp något. Bara vänta. Jag är också van att rodda i allting.

    SvaraRadera