När man får till det

Var hos sjukgymnasten idag. Tränar fortfarande på att sitta, komma i kontakt med mig själv och släppa taget. Var inte lika krampaktig i andningen idag och av bara farten fick jag till ett träningspass på gymet efter jobbet. En bra dag till. Gillar’t!

Nedräkning pågår

Har jobbat i Nyköping idag och åkte buss dit. Tänkte jobba lite på bussen men jag har ny jobbdator och fick inte till det där med wi-fi så de planerna gick om intet. Nu är jag på väg hem igen genom ett regnigt Sörmland och har beställt middag hos Hjärtat. Ett Hjärta som för övrigt har en ”man cold” men är man inte medvetslös kan man laga mat. Tycker jag. 

Så har jag råkat hitta en sista minuten-resa. Till Kroatien! Tada. Får inte nog av det landet och längtar ständigt dit. Den här gången flyger vi till Split och ska bo i en mindre by ca 7 mil söderut, i Podgora. 21 september far vi så nedräkning pågår och planering inför veckan. Reser med stor väska så systemkamera och böcker får plats, viktiga saker! Blir rent av upplivad av tanken och så har sonen äntligen svarat på sms så den här dagen känns som en bra dag! Skön känsla! 

Måndagsblues

Jobbat. Gick hem tidigare p g a huvudvärk och låg  i soffan i fem timmar. Åt melon till middag och kom på att jag bokat ett hotell till fel datum, bokade om och då blev det 500 kronor dyrare. Katten kräktes på hallmattan och sen blev jag orolig för att sonen inte svarar på mina sms. (Han gör sällan det ändå men ibland känns det bara extra olustigt). En ”sådär” start på veckan! I morgon är en annan dag! 

En viktig dag

Diskat. Röstat. Klippt gräsmattan. Ungefär så! 

Vattenbrist och lördagsplaner

Efter ännu en natt med orolig sömn, NÄR ska jag sova gott igen??? vaknade jag med huvudvärk. Det är nu så vanligt så om jag inte gjorde det skulle jag inte tro att jag var vaken på riktigt. Gjorde frukost och fann till min fasa att kaffet var slut. Sprang därför över till Största systern som inte är hemma och lånade kaffe. Puh! Frukosten, enligt mig dagens viktigaste mål, räddades.
Sen bestämde Hjärtat och jag oss för att bjuda goda vänner på middag ikväll och googlade recept. Tapas kom vi fram till och en handlingslapp kom till. Jag duschade och tyckte att det var dåligt tryck i kranen och det tyckte grannarna med och kom till mig för att fråga vad det var för fel. Alltså, jag är visst någon utnämnd logistikchef på den här gården??? Nåväl, en googling gav vid hand att en stor vattenläcka hittats vid nybyggeområdet 100 meter härifrån så och så var vattnet helt slut. ...... Grannarna kunde informeras och nu hämtar vi dunkar och hinkar med vatten. Så beroende man är!
Vi åkte och tittade på en handbollsmatch, sonen spelade i sexton minuter innan han fick rött kort och hade spelat klart. Han får en ny chans ikväll eftersom det är cup men då kan inte den ömma modern vara publik. Passade på att gå på toa i sporthallen, man är ju rädd om vattendropparna hemma, ifall gästerna behöver gå på toa!

Gott nytt år!

Igår fyllde jag år och är nu närmare 60 än femtio. En insikt. Så är det och så blir det.  Dagen firades stillsamt, purjolökssoppa och nybakat bröd, dajmtårta till efterrätt med sällskap av mamma, Hjärtat, Största systern och några till. Val-diskussioner kring bordet och så tyst det blev när alla gått till sitt. Jag och katten somnade bums bas och i morse gick jag upp tidigt för att simma. Så skönt! Inte att gå upp tidigt men att simma. 

Så haver det jobbats och sen åkte jag hem. Har vattnat på framsidan och nu sitter jag i solen och bara är.

Har fått besked att askan efter ex-sambon och kidsens bonuspappa ska strös i havet i helgen. Vid ön där Lilla huset på Ön finns. Det där huset och platsen vi älskade att vara vid i en annan tid. Det här med sorg är en märklig känsla, det rör upp och rör om i salig blandning och ja, man kan ha två spår i hjärtat. Samtidigt. Man måste få låta det rassla genom ens system i egen takt och vi är ledsna över saker och ting och glada över andra. I helgen sätts det punkt för en tid. Life goes on!

Och som min mamma säger till mig varje födelsedag: Gott nytt år! Jag gör mitt bästa.

Att sitta på händerna

Att hålla en laid back position som mamma när man kämpat som en dåre genom åren är inte den lättaste plätten. Vips, vuxenlivet är här och det man lärt dem ska förhoppningsvis bära. Och när det inte bär så finns det andra kanaler och det vill jag ju men känslan. Känslan av att inte vara den som står längst fram i frontlinjen och peka ut riktningar utan att släppa tag, kliva åt sidan och lita på. Svårt. Jag är mitt i den karusellen och jag tycker det är fruktansvärt svårt. 

Har funderat mycket på den där känslan och jag tror att det är något bakvänt dåligt samvete som harvar inombords. Att inte kunna fixa allt. Inte ha lösningar på allt. Inte vara den som SKA fixa allt. Vilket naturligtvis är helt normalt och förnuftsmässigt vet jag det. Men känslorna lever eget liv. Min hjärna är lösningsprogrammerad in absurdum och nu kämpar jag med att inte BEHÖVA ha lösningar på allt. Skönt. Och när jag erkänner att det är skönt så slår det över och jag blir ledsen. Och varför ska jag vara ledsen? Det bär ju. Inte den rakaste banan men framåt. Ju. 

”Islossning” säger sjukgymnasten. Jag har hållit tag om mycket och nu slappnar jag av, då kommer känslorna.

Så ringer sonen och behöver hjälp med att ”tolka” brev från försäkringskassan och jag går igång och allt blir som vanligt en stund. 

Fanns ett barnprogram som hette ”Vilse i pannkakan”. Jag ÄR vilse i pannkakan! 

Priset och vad som är värt något

Igår vilade jag hela dagen. Ja, förutom när jag lekte tåg, byggde koja, blåste såpbubblor och busade med Lilla N. Men sen. Platt fall. Idag ledvärk from hell, stel kropp och kolsyrearmar. Prislapp för den ansträngning det är att gå på kalas. Men värt det! Alternativet, att aldrig kunna vara med på tillställningar är inte så tilltalande. Men jag väljer mina kalas noggrant just därför. 

Sånt där är svårt att förklara för det syns ju inte utanpå. Det sitter inuti och bara där. Inte riktigt sant men det fejset, orkar-inte-på-riktigtfejset har nog bara kidsen sett.

Annars då??? Det är SEPTEMBER! Älskar’t! Bästa månaden på året som ju då rivstartade med ett bröllop! Tar det som ett tecken på en bra månad med mycket kärlek, värme och omtanke. Det är mitt mål! Kan hända att en och annan gladiol hamnar i en vas nära mig. Septemberblomman! 

Dagen efter ett bröllop

Bröllopet var fantastiskt fint. Vi åkte ett par kilometer på slingrig grusväg i strålande sol till festplatsen. Själva vigseln hölls utomhus och bruden leddes fram av sin 11-årige son till tonerna av spelemansmusik. En riktigt på-landet-känsla! De unga tu svarade ju ”ja” så klart och som tur var hade jag packat ned pappersnäsdukar för det fälldes ju en och annan tår. Som när bruden sjöng en sång till sin make eller när sonen ivrigt drog upp ring-asken ur sin ficka och stolt tog fram ringarna! 

I väntan på middagen var det fem-kamp och mingel. Den där känslan när två släkter möts för första gången ... ja, närmsta familjen känner ju igen varandra men vi övriga möttes ju för första gången. Vi hade roligt och for runt mellan  stationerna tills det äntligen blev middag. Lite tal, mycket mat och prat. Jag satt nära honnörsbordet bland brudgummens syster och bröder från Dalarna och vi hade väldigt trevligt och roligt. 

Så där trevligt som jag tycker att det kan bli ibland när man bävat inför något och så blir det inte alls så svårt och jobbigt som man tror.

Så lite överraskad var jag kanske över mig själv när jag på kvällskvisten shakade loss med syster och svåger till Ebba Gröns ”800 grader” och ”Staten och kapitalet” .... lite flashbacks från förr och jor’å, texterna satt som en smäck! Eller när jag och syrran dansade loss till ”Spice girls” med våra sex döttrar och DE mindes varje rad, varje moves. 

Sen åkte vi hem i mörka september-natten med en skön känsla i magen och nya herrn och frun var SÅ nöjda! Ett skönt lördagshäng i bästa månaden september! 

Lördag. Finally.

Med nöd och näppe klarade jag av veckan som gått. Känner mig som en knasboll när jag harvar mig fram, skärper mig allt jag kan med gråt i halsen och FÖRSÖKER vara trevlig, pigg och alert på jobbet. Orkar inte med folk.. Jag vill och behöver ordning och reda, struktur och ordning igen. Är jag på fel plats???? Vad gör en snart 55-åring i en mindre stad när känner så? Tar tjänstledigt och drar till Karibien känns väldigt frestande men för långt bort från kidsen. Just nu känner jag mig fångad i en kropp som inte orkar det jag vill eller förväntas göra. Två gånger har jag varit på gymet och den träningen var välbehövlig och skön. Mår bra av det. Men hur stänger man av huvudet??? Alla tankarna????

Idag. Idag är det lördag och vi ska på bröllop. Min systerdotter gifter sig ute på landet och vi hoppas att det spricker upp så solen kan titta fram. Jag och mitt dreamteam är så klart på plats! Stora Systern har pysslat med bröllopspresenten här i radhuset, lilla N målat med vattenfärger och lekt med lera, Stora Systern målat naglarna och det är skönt häng. Sånt blir jag lugn av. Hemmaplan, kidsen, lugnt tempo. Bra ingredienser. Nu ska jag ta mig samman och klä på mig, ta på mig fejset och festhumöret. Övervinna tröttheten som säger ”gå och lägg dig”. Sen. Ikväll. Klart moster ska på bröllop! Det blir fint!