Mitt i november

Sjukskriven. För att det inte gick längre. För att kroppen säger ifrån och jag lyssnar. För att oro och ångest förlamar och tröttheten. Den här förbannade tröttheten, som våt, grå fettvadd lindar den sig runt mig.

Ja, jag har verktyg som sjukgymnasten, andningsövningar, promenader och näringsrik mat. Antidepressiv medicin. Okey’rå. Jag provar igen för jag orkar inte må så här.

Gör sånt JAG tycker om och orkar med. Övar på att säga ”jag vill ...” UTAN att fråga vad andra vill och behöver först. Livslångt lärande.

Min läkare är optimistisk och säger att det ”här ska vi fixa”. Vilka vi???? JAG ska se till att jag lever mitt bästa.

Ibland behöver jag pausa bara. För att det är tröttsamt att leva utan filter och jag behöver återhämtning. Gas och broms. En del gör det i balans. Jag gör det lite mer yvigt. Tydligen.

Novembergrått förresten. Det är ju väldigt grått! 

Väggkänning

Timeout är tagen. Ihopsamling pågår, sömnskola, promenader och ännu mera sömn. Ledvärk from hell som alltid vid mina downs. Kolsyrearmar.

Tack och lov skiner solen. 

Hjärtat tapetserar, jag flyr till mamma. Riktiga landet, tyst, lugnt, mamma-klappar och mamma-mat. Man blir visst aldrig för gammal för det?!

Det här med sömn

Söndag. Tar det easy peasy och försöker varva ned. Den inre motorn går i 110, det kryper och rasslar i kroppen. Tänker att det nu är lugnt på hemmafronten med bara lite småfix. I tre månader har vi levt med ett ständigt stresspåslag och jag som har det lite körigt på jobbet också, har inte haft lugn någonstans.

Det sätter sina spår.

En skogspromenad, en smoothie, fruktsallad, grönt te med citrus, en bra film under en filt i soffan. Återhämtning. 

Sover så illa. Det är verkligen störigt. Längtar efter en hel natts sömn, vakna utvilad. Men det verkar inte som jag får till det, är det åldern????

Hur svårt kan det va’???

De väggar som målaren ratade att ta sig an, har vi nu gett oss på själva. 

Wish us luck!

Det skar sig direkt. Inte med väggarna utan om vem som ska vara arbetsledare. Två målarmästare i hushållet är en för mycket. Den ena är därför nu förpassad till garaget. Det är inte jag.

Spackla två väggar och förlimma resten. Hur svårt kan det vara? 

Fix, trix och huvudvärk

Jobbet i köket rullar på. Det vimlar av hantverkare, eller, de vimlar. Rörmokaren t ex. Han som kopplade in vattnet men inte kunde prova kranen eftersom rätt avloppsrör inte hade kommit. Nästa dag kom en annan röris som satte dit avloppet, spolade i kranen, vattnet rann ner och åkte härifrån. 

Vi blev så glada så vi tänkte att nu diskar vi äntligen i köket i stället för badrummet. En modest önskan men säg den lycka som varar. Ur kallvattenkranen kom varmvatten och vice versa. Avloppet från ena hon läckte som ett såll ned i nya diskbänksskåpet. Slutdiskat med andra ord och rörisarna fick återkallas. Jag säger ingenting.

Enbart en dag försenat kom den nya maskinparken, Hjärtat installerade och voilà skulle han koppla på strömmen till diskmaskinen. D v s sätta i stickkontakten. Om snickaren bara hade kommit ihåg att såga hål i nya väggen så eluttaget blivit synligt .... men vi ringde snickaren, det gjorde vi och han kom, berättade att han visst tänkt såga hål i nya väggen (bara oklart när). Jag sa ingenting.

Med eluttag, rätt kopplade vattenledningar och ett icke läckande avlopp, kunde vi så provköra nya diskmaskinen. Fungerade finfint, tyst och prydligt.

Spisen. Senaste modell. 

”Men” - sa jag till Hjärtat. 

”Ska den stå så här ojämnt och bänkskivorna är inte i nivå med hällen” ... ”den går inte att skjuta in mot väggen ...”

Man kan inte få allt. Tydligen. 

Nu satsar vi på att de gör klart så de kan åka härifrån. Sen. Sen ska vi justera och passa in bänkskivor, skåp och spis så det blir i våd, rakt och fint. Jag säger ingenting.

Det avslutande jobbet ska sen snickar-Anders göra. Skruva dit golvlister. Vad kan gå fel???? Jag kan tänka mig en miljon olika scenarier. Men snickar-Anders litar jag på. Bara han kommer blir det reda med saker och ting.

Det är nära nu.

Just ja. Så här i återvinningstider tänkte vi återanvända kökskranen, den som satt i huset när vi köpte det. Tänkte vi. Oh no. ”Något” har hänt med den på färden och den läcker plötsligt som ett såll även den. Så där ja. Då var ALLT utbytt i köket. (Förutom luckorna som vi målat om). 

Det är kvällens uppgift för Hjärtat. Införskaffa ny vattenkran. Jag säger ingenting.

Har lyckats hålla mig lugn faktiskt. Det BLIR bra det här. Och det som inte dödar en, stärker en. Sägs det. Vi sitter faktiskt inte i sjön. Lite trötta p g a allt stök. Kan tänka mig folk i världen som gärna skulle byta med oss. 

Det lilla rosa huset, snart är det bara vårt och vi får starta om. Funderar på om vi ska ta varsin flyttkartong och åka en sväng, svänga in med bilen på gården och bära in kartongen. Symboliskt liksom. Vi får se!

Grönt är skönt

I vår farstu har vi fönster åt tre håll. Ett av dem vätter mot uterummet och blockeras just nu av kyl och frys. Planering pågår hur det ska bli sen och jag har nu bestämt mig för att inte ha vanliga gardiner i det fönstret utan en ”växtgardin”. Tänkt och gjort, en gullranka har inhandlats som jag ska plantera om vilken dag som helst och så får den börja klättra. Är tanken. Fönstret är ganska stort så jag har också bestämt att ha en gullranka i varje hörn och så får de mötas i mitten. Just nu står den första gullrankan in sig. Boar liksom. 

I farstun är det inte så varmt så kanske, kanske kommer blommorna att klara sig där? Har cyklamen som gillar när det är svalt och så murgröna. Farstun är med andra ord ett experiment, har jag gröna fingrar eller inte? Wish me luck!

Blompyssel. Också ett sätt att roa sig, sista tisdagen i oktober. 

Gullrankan står in sig innan klättring.




Murgröna i ring.

Vita cyklamen och orkidé.

Fler murgrönor och en minicyklamen.

Det går framåt

Köket växer fram. Idag kom skåp, luckor och bänkskiva på plats. Inkopplat vatten men inget avlopp. Ännu. 

Spis, diskmaskin och fläkt skulle anlänt på onsdag men naturligtvis är det förseningar. Way not? Men så här nära har det inte varit på väldigt länge, för att inte säga aldrig.

Efter jobbet tog jag Lilla Systern i handen och åkte till Retuna, vår återbruksgalleria. God mat och jag letar efter en gammal stol till hallen. Någon sådan som föll mig i smaken hittade jag inte men en begagnad Picnic-korg fick följa med hem. Lite nytt innertyg och den blir perfekt till sommaren fikastunder i trädgården. Japp. Då ska det fikas. 

Lilla Systern hittade en vas och nöjda åkte vi hem. En helt ok start på den här veckan. 

Det tar sig, köket i det lilla rosa huset. Böcker och kartonger får agera tyngd åt limmad bänkskiva. Man tager vad man haver. 

Summa summarum

Så här på söndagskvällen summerar jag helgen och konstaterar att det trots mitt mående och humör, blev en bra helg.

Ett migränanfall av kortare variant, endast tre timmar inledde dock. Sen besök av Bästa Väninnan, samtidigt kom Största Systern och Lilla N. Så var huset fullt på lördagseftermiddagen med fika, prat och skratt. Vi skruvade sen skåp och satte nymålade luckor på plats. Åt middag och tittade på Så mycket bättre.

Idag klev vi upp tidigt, inväntade en ”kyrktan” från Kungsör innan vi lassade in oss i min bil och åkte mot Stallarholmen. Överselö kyrka var målet. Jag har väl berättat om mina kyrktanter någon gång, ett gäng som håller ihop sen våra kids var små och vi gick till Öppna förskolan i kyrkan. Där träffade vi församlingsassistenten och sen dess har vi hängt ihop, Församlingsassistenten läste sedan till präst och vi ”tanter”, tre kvinnor plus mannen till en, var så klart med på prästvigningen för sex år sedan. Idag installerades hon till kyrkoherde i Stallarholmens församling, och jajamen. Vi var med. Denna gång hade vi även Hjärtat med oss och kyrktantsparets dotter, inalles sex personer, knökade ned oss i en bänk i kyrkan. Det var mycket trevligt, rörande och speciellt. Körsång, musik, textläsning och predikan och så själva installationen. Det var mysigt att sitta där, varmt, lite trångt men bland vänner. Efteråt var det lunch i församlingshemmet, mycket god mat, tal och sång.Nöjda, mätta och belåtna rullade vi hem på eftermiddagen och sen har vi inte orkat något mer. Nu har vi vår alldeles egna kyrkoherde i gänget också. Det känns tryggt!

 

Att ratta mellan hormonsvängar

Att jag är ur gängorna är ingen hemlighet. Jag jobbar, åker hem, sover, jobbar, åker hem, sover. Ibland jobbar jag inte hela dagen heller utan måste ta ledigt för att åka hem och: sova.

Jag är inte särskilt trevlig hemma heller. Orkar inte hålla ihop.

Alla säger att det är för mycket runtomkring. Jag själv känner ju att runtomkringet är INGENTING mot vad jag haft att deala med förr om åren.

Nä. Kanske delvis.

Jag tror att det är klimakteriet. Rakt av. Den här donnan, Moi, mår inte bra av det. Jag känner ju att det är inifrån. Som en vulkan. Arg. Ledsen. Förtvivlad. Tvivlande. Trött. Misströstande. What??? Jag brukar inte misströsta, jagbrukar kunna hitta galghumor i de mest dråpliga situationer för att ta mig vidare mentalt frisk. Jag.känner.inte.igen.mig.själv. Helt enkelt.

Men jag ska VARA som vanligt. Kunna prestera på jobbet fast jag knappt sover nåt och hjärnan är som slime bortåt 15-blecket. Vara en tolerant,  överseende och trevlig kollega i alla lägen när det mest liknar ett vulkanutbrott inombords när vissa saker sker. Ja, och så kommer då utbrottet på hemmaplan. Det räcker med att Hjärtat står i fel väderstreck så är det igång. 

Nu svär jag: fy fan säger jag bara. 

Hormoner, hormoner, hormoner. Och supermigrän trots medicinering. Mår som en pytonorm. Hur länge då???

Jag äter bra, rör mig, är ute, försöker göra roliga saker, får hormonspray, får inte hormonspray, äter antiinflammatoriskt och inte. Jag är lika arg, varm och ledsen i alla fall.

Vad vården säger orkar jag inte ens gå in på. Har nu hittat via min massör, en kvinna som ger akupunktur mot besvär som mina. Hoppas vid högre makter att det hjälper. Om så bara för några timmar.

Slut på meddelandet.

Nu ska jag skruva ihop hittade skåp. De var placerade på fel hylla hos byggfirman och då är det ju inte så lätt. Nåväl. Hjärtat åkte dit och hämtade dem när de väl hittade dem.

Hans arga fiance fick stanna hemma. Bra drag tror jag. För alla inblandade.

Skåp på vift

Igår hämtade vi Lilla N på dagis och åkte en tur till Strömsholm. Vi fikade och tittade på hästarna. Eller nästan tittade på hästarna. Lilla N är ”hästrädd” men nyfiken. Fastklamrad i Hjärtats famn kikade han in i stallet, vågade nästan titta in i ”hästburen” = boxen, en kortis. Sen åkte vi hem, gjorde eget potatismos och stekte köttbullar och bjöd Största Systern på middag vid hemkomst från jobbet. Ja, vi var ju hemma hos dem förstås. I Rosa huset lagas ingen mat för tillfället.

En eftermiddag och kväll med det lilla livet var som balsam för själen och dippet efter tapetseringschocken lättade lite.

Fast vi vet inte än hur vi ska göra. Det känns inte så lockande att riva innanmätet ..... och det är heller inte absolut nödvändigt. Egentligen.

Nä, just idag har vi lite annat att fnula på då vi funderar som bäst på var våra beställda  underskåp till köket tagit vägen??? De skulle kommit i morse och är markerade som levererade hos kund, frågan är bara: vilken kund????

Inte hos oss i alla fall.

Men de dyker väl upp vad det lider ..... 

Inget, vad det än må vara, förvånar mig längre. Life, liksom.

Men det är i alla fall fredag. Hurra. Simningen har fått hoppats över p g a orsaker och ja, jag saknar det. Sonen spelar handboll ikväll och delar av mitt dreamteam kommer att ansluta för att heja på. Läge för kramkalas. Jag har lovat Lilla N att bjuda på korv och Festis i pausen. En modest önskan som jag känner att jag kan uppfylla!