Vad ska det handla om då?

En blogg. En dagbok? Vad ska jag skriva om? Jag skriver ju i en "riktig" dagbok nästan varje kväll. Det är en läxa jag har. Läxa som jag fått av min teraput. Jag ska skriva lite om dagen, vad jag gjort och vad jag känt, vad som varit bra och mindre bra. Jag har hållt på länge och kan inte säga säkert att det hjälper men jag kan i alla fall bläddra tillbaka och minnas vad jag gjort. Det har blivit några sidor då jag började skriva i september 2006. Det var då jag klev in en depression. Och det skulle jag ju kunna skriva om här. Vägen tillbaka. Eller vägen ur. Eller vägen upp ur mörkret. Det kanske också skulle kunna hjälpa mig.
Idag är jag en i statistiken. En i statistiken över långtidssjukskrivna. En i statistiken som inte har någon fast pysk-läkare utan som bollas runt bland hyrdoktorer och tvingas rabbla min historia för främmande människor gång på gång. Jag är en i statistiken som Försäkringskassan slagit klorna i och ska ha tillbaka till arbetet. Helst nu. Helst igår. Jag är också en av alla dessa människor som äter piller. Lycko-piller. Någon lycka innehåller de dock inte, det kan jag lova, om man nu inte blir lycklig av att gå upp i vikt, svettas floder på nätterna, bli yr i huvudet, torr i munnen, bli sexuellt ganska ointresserad och en hel del annat smått o gått. Jag är också en av de lyckligt lottade som har en underbar kurator, som nu konstaterar att vi inte kommer längre utan att annan psykiatrisk terapi behövs, och då hamnar man på en väntelista tills någon psykolog får en lucka. Själv fick man inte anmäla sig till denna väntelista utan det fick kuratorn göra. Jag är också lyckligt lottad för jag har en underbar sjukgymnast som under året hjälpt mig att acceptera mig själv, ett arbete som aldrig kommer att bli färdigt men jag har i alla fall börjat. Basal Kroppskännedom heter det magiska ordet. Om det skulle jag kunna skriva!? För det är spännande.
Ja, jag tror att jag ska skriva om det här. Om jag törs. Jag tordes ju skriva det här.

Fläng Släng och Flöjt

Jag drabbas då och då av våldsamma impulser att rensa i lådor, skåp, garderober och andra utrymmen. Jag förstår inte egentligen, varför jag störs av det som inte syns? Å andra sidan blir det som inte syns, VÄLDIGT synligt om man råkar öppna "fel" låda eller skåp då innehållet stundtals flyger ut som mindre katapulter och skrämmer slag på den som tänkt sig hämta en tejprulle, hålslagare eller en gympapåse. De här rensperioderna kallas hemma hos oss för "Fläng Släng" då vi är lite nyfikna på Feng Shui men aldrig kommer till skott att gå en kurs eller så. Vi kör en hemsnickrad variant. Vi och vi, förresten. Det är jag som gör det. Med tre barn och en mamma i radhuset, en utflyttad ungdom = Största Systern samt en särbo blir det väldigt mycket saker samlade på ett ställe. Mamman, d v s jag, har dessutom så evinnerligt svårt att slänga bort saker. "Det kan vara bra att ha". Men häromdagen fick jag nog. Jag såg dammsugaren längst in i förrådet men nådde den inte p g a fotbollsskor, en motorsåg!, en hink tvättmedel, två kassar pantflaskor (vem dricker så mycket läsk????), en trasig symaskin, två rullar presentpapper, gympabagar och en burk tapetklister. Så förrådet rensades. Det gick ganska fort, de grejor som stod i vägen var rätt stora........ och dammsugaren kom fram. Med trasig slang. Javisstja. Den måste ju fixas! Tråkigt! Det rasade ned en pärm från en hylla när jag drog o slet i sakerna och jag stannade till. Det var en pärm där jag samlat teckningar, kort och lite dagboksanteckningar när mina två största flickor var små. Jag hade helt glömt bort att jag hade den. Skäms på mig! Jag satte mig i soffan och bläddrade igenom pärmen. Med två barn hade jag tydligen tid att notera små händelser och kommentarer som de sagt som små. Jisses! Med fyra barn, de två yngsta med bara året mellan, blev inga kommentarer skrivna. Det blev liksom inte tid till det. Nu skriver jag små kom-ihåg-lappar åt dem: "Packa gympa-bagen", "Ta med handbollsskorna" o s v. Det händer att lapparna ligger kvar och Lilla Systern har ritat ett hjärta eller ngn krumelur tillbaka. Post-it-lappen hamnar sedan på kylskåpet och där sitter den tills klistret torkat och likt ett höstlöv fladdrar lappen till golvet och hamnar sedan i soppåsen. Tar barn skada av sådant? Men i pärmen hittade jag en nedtecknad händelse som jag mindes: "Stora Systern har fått 20 kr av farmor och vill handla något. Vi åker till leksaksaffären och går runt länge, länge. Hon är snart fyra år och har så svår att välja. Utbudet är ju begränsat av budgeten hon har, men hon går runt, runt och till slut stannar hon framför hyllan med diverse instrument. Hon greppar en blockflöjt i plast och hojtar triumferande: "Den här vill jag ha". Som en tråkig vuxen begriper jag inte varför hon väljer en flöjt, hon har aldrig sagt något om det och jag frågar ju sådär korkat: "En flöjt, vad ska du ha den till"? Och Stora Systern, då knappt fyra år tittar intensivt på mig och förklarar det självklaraste i hela världen: "Flöjta med så klart"! Och det gjorde hon! Intensivt och länge. Nu ligger blockflöjten i någon loppis-låda men det var skönt att minnas!

Som i en film..........

Igår hade jag och mina äldsta döttrar en "mor-dotter"-dag. Sen frukost, mycket prat, frisör-besök, lite shopping. På kvällen fick JAG bestämma. Vi åkte och tränade tillsammans. Yoga! Tada! Yoga minsann. Där fick Stora Systern spunk efter 10 minuter, Största Systern njöt och jag, ja, jag gillar att Yoga så jag njöt också. Har dock lite problem med andningen så där........... Håller ibland på att svimma när fröken sagt andas iiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnn......... och så kommer liksom inget andas uuuuuuuuuuuuuutttttttttttttttttttttt...... på VÄLDIGT länge. Lite yrslig blir jag allt, men vad då? Alla är väl barn i början?! Så numer ingår "stående hunden", "krigaren" och "trädet" i min kropps varande ibland. Det SER plättlätt ut. Men hallå! Tala om för en muskel som inte varit utsträckt på mycket länge att nu! NU är det dags att sträckas! Försök inte!!! Man måste smyga sig på! Det är roligt, skönt och ......... ja, skönt. Stora Systern och jag hade lite olika åsikter ibland om vilket ben eller vilken arm som skulle vara var då och då men vi redde ut det hela med bravur. Och heders till Stora Systern som inte gav upp utan gav "yogan en chans". Den enda? Största Systern kommer att prova igen. Och jag också. Nåväl. Vi lagade en god middag hemma och tittade på film. "Because I said so" (Tre systrar och en mamma). En perfekt film för oss. Ja, vi pausade och dök ner i ostbågspåsen.......... Sen somnade vi nöjda alla tre. Och jag njöt av att få ha upplevt en mysig dag med mina två största flickor. En dag att minnas!