Tog ledigt på fredag så nu hägrar fyra dagars ledighet. Så efterlängtat. Jobbat mycket, kastat mig ut i trädgården så fort jag kunnat. Och jobbat på självacceptans. För viktens skull, vad annars?? Mina antidepressiva piller, betablockerare mot migränen och hormonspray sätter sina spår. Jag blir arg på mig själv för att jag tycker det är jobbigt för jag mår ju bra. Depressionen håller sig i schack, likaså migränen och de hemska vallningarna. Så då borde allt vara frid och fröjd!?! Men då ..... vaknar det lilla viktspöket till liv för här ska vi inte glädjas i onödan. Och så ska den kampen tas istället för det jag just blivit fri ifrån. Jag blir så trött. Trött på mig själv, trött på att jag fastnar i de tankarna och trött på att inte vara snäll mot mig själv.
Får anstränga mig, verkligen, för att tänka snälla tankar som:
”Tack kroppen för att du är så stark så att jag orkar gräva bort gräsmattan som trasslat in sig i häcken. Det var ju supertungt men det fixade jag”.
Allt jag orkar och allt jag kan. Att jag kan sitta på farstutrappan i solen med en kopp kaffe till exempel. Men jag kommer på mig med att sitta och hålla in magen. Hur skruvat är inte det??
När jag borde tänka: ”här sitter jag och duger”!
Mot ledigheten. Over and out!
De där tankarna kommer tillbaka till mig också med jämna mellanrum. Jag blir också sjukt irriterad på mig själv för det. Men tänker också att tankar som har funnits i runt fyrtio år, de sitter djupt. Det är okej att de kommer tillbaka, bara de inte stannar. Titta på tankarna, låt de fladdra runt lite och stoppa sen undan dem. Funkar ju inte alltid och inte hela tiden osv, men ibland. Och ibland är bra!
SvaraRaderaSkönt att höra att medicinerna hjälper dig mot allt det där andra. Kram.
Man blir så less på sig själv när de tankarna slår till. Varför är det så svårt att vara nöjd och tacksam med sig själv?
SvaraRadera