söndag, april 18, 2021

Tankar i mitt huvud

En söndag som går i sockerkakans tecken. Detta underskattade fikabröd. Lite rivet citronskal i smeten, citronzest om man ska vara modern, kokosflingor istället för ströbröd till formen och voilà. En mycket god sockerkaka till kaffet.
Just det här fikat är till Hjärtats äldsta sons ära som vill fira sin 29-årsdag här. Precis som förra födelsedagen. Även då bakade jag sockerkaka och hissade flaggan dagen till ära. Att han ville fira här även i år tar jag som ett tecken på att vi fixade det bra. 
Ett endaste litet aber, coronaviruset, men vi dukar  på grusgången och sitter med avstånd utomhus. Låter bli att kramas och har handsprit till hands. 
I morgon börjar jag jobba igen. Förra veckans migrän med efterföljande dipp och ett ifrågasättande om det är så här det ska vara, ligger kvar i kroppen som ett dovt durrande. Känner mig sorgsen och har svårt med acceptansen, att inte kunna ladda batterierna så mycket som jag vill, denna ständiga värk, migränanfall och känslan av trötthet bortom trött ständigt och jämt. 
Morgnar jag vaknar utvilad är lätträknade.
En veckas frånvaro från det mesta får mig helt sänkt. Fast jag VET att jag har så mycket att glädjas åt och det gör jag, men det här gäller bara det som rör mig, min känsla, min grundstämning. Jag och syrran pratade om det här om dagen och vi konstaterade att i vår släkt är psykisk ohälsa av olika slag ett genomgående drag. Ärftligt? Typiskt jättetroligt, absolut, ja. 
Men vi stretar på. Vår humor är .... helt galen. Man kanske blir sån när tillvaron ställs på sin spets med jämna och ojämna mellanrum.
I en tillvaro där normen är en annan, tempot högt och med inbyggt ”duktighets-syndrom” blir det svårt ibland. När man inte riktigt passar in i normer och mallar, när känslan av att stå utanför är något vi känner väl igen. Vi har varandra. Visst. Men vi lever och verkar var för sig, gör det bästa vi kan. Ibland måste vi pausa och hinna ifatt oss själva. Det beror inte på att vi är lata, vi är stämda i en lägre tonart men är drillade att medverka i en annan stämma. Det är lätt att gå vilse, tappa bort sig själv och inte höra sig själv i allt brus. Vad är viktigt för mig? Vad mår jag bra av? Vad kan jag göra för att må så bra som möjligt? Vem vill jag vara? Vem blir jag i vår samtid? Jobbiga frågor i en värld där yta är allt och fokus är utåt, att höras, synas och armbåga sig fram. 
Acceptansen. För den man är. Med en migränskalle. 

1 kommentar:

  1. Då hoppas jag vädret är lika fint som här, då är kalaset i hamn.
    Mående, ja det blir väl inte direkt bättre av eländet. Från onsdag kan vi boka vaccinationstid🤗

    SvaraRadera