I trolltider…….

Hoppla hej vad veckorna går fort i radhuset. Mycket att stå i är det. Brasaker, jobbiga saker som kommer att bli brasaker så småningom och så det där andra. Vardagssakerna. Som man bara gör.
Ett nytt litet moment har dock smugit sig in vilket har gjort att jag inte bloggat eller synts till i cyberspace på ett tag. Man kan kalla det för troll. Ska troll få bestämma?
Näe. Sannerligen inte. Jag var bara inte förberedd på trollinvasion, vad det egentligen kan ställa till med. Nu vet jag det och strategier är framarbetade. Dessa lär få ändras på allt eftersom men att stoppa mig från min blogg?! Näherå! Nån måtta får det vara i dessa trolltider! Så det så!
Med en bra helg i ryggsäcken kommer jag att ta mig an en ny vecka: after work med kollegorna i radhuset i fredags, garanterat trollfritt, en lördag med Hjärtat med julmarknadsbesök och studiebesök på Claes Ohlsson i Västerås, go´middag och idag en tur till Uppsala för biltitt. Snart väntar Solsidan och sen kommer jag sova gott på söta örat.
Nya tag i morgon dag!

Klappar hit och klappar dit

En och en halv veckas semester är över. Finito. Over. Vi brakade rakt in i vardagen med jobb, utvecklingssamtal, samtal med bank då vissas koder glömts bort och spärrats. Ack ja.
Det tar ju tid att komma igen efter semester tycker jag. Blev omgådd flera gånger i korridoren idag, jag liksom utflyktsstrosade fortfarande. Å andra sidan är väl jäkt och fläkt inte så mycket att stå efter. Egentligen. Men rätt som det är, är jag väl där igen. Man smygs in i tempot.
Ikväll har jag startat ett annat tempo: jultempot. I sakta mak. Den första julklappen är hemklickad och anlände idag. Tjoho. För att riktigt chocka mig själv slog jag in den också. Directly. Nu ska jag bara komma ihåg till vem det är, vad det är och var jag lägger den. Lite trixigt faktiskt.

Hemma igen!

En vecka på Cypern satt som en smäck.
DEN känslan att se Stora Syster sitta och vänta utanför lägenheten där vi skulle bo när vi sladdade in på området i en taxi...... Ja. Mammahjärtat svämmade över!
Nu vet jag var hon huserar och det känns bra. Ja. Kanske har jag hängt utanför hennes jobb och spanat in var hon sitter, vad hon gör. Kollat var och hur hon bor. En mamma med en unge på vift i världen. Då får man. Spana in, klappa på, krama om och sitta nära. För jag måste tanka. Till i januari när hon kommer hem igen.
Solen har lyst på oss hela veckan. Vi har lärt oss att Hjärtat och Lilla Syster blir sjösjuka. Att Store Bror kan äta Ocean Basket´s STORA skaldjurstallrik utan att blinka. Att Stora Syster har det finfint och att mamman, moi, är en jäkel på att stoppa trafiken. Upp med näven bara och broms, stanna så stoppas trafiken. Nästan lite magiskt......... Fast tillfällena måste väljas med omsorg. Trafiken var inte att leka med. Bilarna kom ju från "fel" håll. Vänstertrafik it is och hjärnan fick nästan spader när taxin första dagen brakade in i en rondell på detta vis. My god! Det krävdes en ouzo för att bli som folk igen....
Frukost på altanen varje morgon, poolhäng, medelhavshäng, stadshäng, hamnhäng. Tre av kidsen samlade. Hjärtats hand i min. Life is god!
Nu väntar vardag då jobbet drar igång i morgon igen. Resten av hösten: Come on! I will make it!

Radhuset byttes tillfälligt mot ett annat radhus. Ja. Det ser lite igenbommat ut. 

Värmen behövdes stängas ute. I oktober............

Kvällspromenad i hamnen.

Utsikt över Pafos från gamla staden.

Fiskeri, fiskera...................

...... napp!

Snorkelvatten. Store Bror gillade och räknade sjöborrar......

Reseplanerare. My middle name.

Nedräkning pågår. Värme inom räckhåll. Väskorna är framtagna. Sandaler, sommarklänning, fina koftan, bikinin. Den här gången får stora väskan stanna hemma, det blir var sitt handbagage, max 10 kg.

Föreställ er DEN nyheten till en Liten Syster på 16 vintrar.

Just det!

Surprise! (bara sminkväskan väger 8 kg.....)

Men.

Både Hjärtat och Store Bror´n har upplåtit ett par kilo var till henne. Begriper inte hur de bär sig åt? Själv kommer jag inte att ha ett endaste litet hekto att låna ut till någon har jag insett. Inte ens till mig själv.

Hjälper föga att jag käckt påpekar att "så lätt har vi aldrig rest förut" och tänker tillbaka på VÄSKBERG jag släpat hit och dit genom åren. Lilla Systern bara himlar med ögonen åt den ringa väskvikten. (risk för ögonbottenskador. Igen).

"Nya tider stundar, kids"!

"Så har ni tränat när ni ska ut och tågluffa sen"!

Hur tänkte jag där?

"Tågluffa" nappade Lilla Syster,

"vad är det"?????

Kanske berättar jag inte det just idag, kanske berättar jag aldrig det när jag tänker efter och kommer tvinga dem till föreslå organiserade gruppresor med scouterna for evver. 

Suck.

Tisdag. Bättre så?

Tisdag. Hoppas på en bättre dag än igår. Det sista som överger en är ju  hoppet. Och jag har redan ätit lite pepparkakor så här på morgonkvisten. Vad kan gå fel?????

Måndag it is. Hela dagen.

Just nu råder lagen om alltings j-het i radhuset och det är inte kul på en fläck.
Fast.
Nu ljuger jag lite.
Lite kul har vi. Varandra till exempel. Så jäkla avskalat enkelt sammansvetsade så det gör ont när jag tänker på det, känner det och jag ÄR ta mig tusan den rikaste tanten på jorden.
Trots allt.
Sen.
Att jag önskar att det inte alltid var så förbannat svårt, tungt och motigt är en annan femma. Det kan man ju önska en annan dag. Idag är det ju måndag.

Jahaja.

Det värsta jag vet är när någon säger:
"Det kunde du väl ha tänkt på innan".......
..... när saker och ting skruttar sig och problemen hopar sig i drivor likt ett snöfall i oktober.
Det kunde jag väl inte alls tänkt på innan!
Innan visste jag ju inte det jag vet efteråt?

Framåt!

"Jag vill inte finnas"!
Depp-trollet gör vad det kan för att skugglandet ska få sitt.
"Det vill du visst".
"Du vet bara inte hur men jag ska visa dig".
Man kan ju inte veta om man gör rätt. Man kan ju rimligtvis bara gå på sin magkänsla och våga lita på den. Vara så livs levande man kan, precis som vanligt. Dra upp persiennerna, bädda sängen, ta fram frukost och duka frukostbricka. Det händer att jag bäddar fast ingen stiger upp. Det går att bädda runt. Tror på att störa. Vara vanlig.
Det ska kläs på, ätas och gås ut. Om så bara näsan kommer utanför dörren. Bra så. Frisk luft. Det är bra. Rätt som det är. Ger den klara höstluften energi och egna ben bär ett tag. Bra så! Ett steg i taget.
Även små steg blir en stig!

Iskallt

På väg hem från jobbet idag blev jag översköljd med vatten när en bil med full fart for rakt igenom en stor vattenpöl precis där jag gick på trottoaren. På andra sidan vägen stod en dam som hann skrika:

"Ducka".

? Nä. Jag hann bara blunda. Swooooosch, plask, blöt. Där stod jag som en dränkt katt med väskor i båda händerna, fina kappan på, vatten rinnandes från hjässa till fotknölar. A men!

Och bilen?

Försvann som en avlöning. Svårt att avgöra om föraren uppfattade vad som hände för fort gick det. Ok. Skittrist. 

"Vad var det för bil" undrade Hjärtat intresserat när jag sen delgav honom min chockartade upplevelse.

"En blå" svarade jag. 

Räcker det för en efterlysning????????????

Knäckebrödsstrategi

När Store Bror känner sin frustration över ännu en havererad skolgång, ja, det har gått åt fanders igen, gäller det att agera snabbt. Därför var vi två ute och promenerade 21.30 igår kväll. En lång promenad. Det är bara att lämna skutan, dra på sig gympadojjorna, inte bry sig om att det är bad-hair-day, förkylning from hell i kroppen utan bara att. Gå.
"Hejdå, Lilla Syster, vi kommer snart".
Hur många sådan promenader vi haft genom åren har jag inte en aning om. Rent teoretiskt borde jag vara lite mer slimmad kring benen för de är många.
Det börjar alltid nervöst. För att det är jäkligt jobbigt att känna sig misslyckad, missförstådd och utanför. Att inte höra till. Ju längre och fortare vi går slappnar han av. Jag får först inte säga något men det känns i luften när det är går att prata. Och jag babblar. Rabblar strategier, påståeenden som det går att nicka eller skaka på huvudet till. Vi går, jag pratar, han nickar eller skakar på huvudet. Rätt som det är kommer de. Orden. Och jag blir glad och varm i hela kroppen. Vet ju att det finns där. Rätt förutsättningar, rätt tid, mycket tid och det fungerar som för vem som helst. Vet det!
Rätt som det är har vi en strategi att hålla oss till. Ett försök som känns ok.
Bra.
Då kör vi på det!
När vi kommer hem har Lilla Syster fixat te och tagit fram favoritknäckebrödet. Fotboll på tv. Hjärtat har glidit in. Det blev en helt vanlig soffhängskväll till slut om än något sent.
Men i normalboken har vi för länge sedan hoppat över alla kapitel som finns, vi ska överleva på vårt eget sätt och i vårt kapitel ingår te och knäckebröd i soffan klockan 23.00 en sketen tisdag i oktober.
Att det funkar ger mig styrka.