Så klart

Köksrivet står still även denna vecka då ”vår” byggjobbare vabbar och det finns ingen annan att skicka. Två dagar var de här, sen stannade det. Jag andas, försöker tänka att jag inte kan göra någonting åt situationen utan bara ”gilla läget”. Avskyr för övrigt den frasen. Nä, jag gillar inte läget och vill inte gilla läget. Jag fattar att jag måste förhålla mig till detta men gilla det??? Aldrig i livet. Det tär. Och inget kan jag göra. Kanske det som är svårast, att inte kunna påverka något utan att vara i klorna på andra. 

Så klart jag tycker att även byggjobbare ska vabba! Så klart! Men jag önskar att det fanns någon annan att skicka istället, en rimlig önskan?

Idag börjar även Hjärtat att jobba så nu är det väl då höst på riktigt??? 

Lunchgympa och ikväll överlämning av mina sekreteraruppdrag i de föreningar jag varit med i! Förutom jobbet då. Sista måndagen i augusti!

Hej sommar!

Sommaren kom visst tillbaka. Härligt. 

Gårdagen spenderades i Västerås med Lilla Systern och Hjärtat. Glömde min mobil hemma, fick lite ångest först (ngn behöver avvänjning) men sen var det faktiskt bara skönt. Tur ”Bob” var med, Bär och Betala, aka Hjärtat men bära fick jag göra själv. Så jag bar hem nya gummistövlar och en svart kjol. Lådunderlägg från Ikea och två spotlights till vitrinskåpet. 

Idag skiner som sagt solen och vi har beslutat oss för att hämta våra nya soffor. Trots villervallan och röran det här förbenade köket ställer till. Tänker att vi behöver fixa lugna, ordnade små ställen för att komma att stå ut så länge det här kommer att ta. Så. Tålamodsmuskelträning idag alltså. Kasta gammal soffa, hämta två nya och montera. Samarbetsövning för nyblivna sambos. Ikväll ska vi grilla. Micro, kokplatta, kaffemaskin, vattenkokare och en grill. Vad mer behöver man???? 

Mina nya darlings - efter en veckas regn, nu inköp av stövlar så skiner solen och sommaren är tillbaka. Men efter sol kommer det nog ... regn.

Under min korkek

Om jag idag håller mig i absolut stillhet så borde den här dagen passera utan några större habrovinker.

Dagens mission är att inhandla nya gummistövlar. Jag måste absolut ha gummistövlar när jag ska tassa runt tomten i arla morgonstund. Dagg, regn och ännu mera regn gör det behovet. 

Igår slog det mig att det här med att söka sig tillbaka till sina rötter kanske är det som gjorde att jag föll för det lilla rosa huset, gården och uthuset. Min pappa kommer från en soldatsläkt som hade ett torp som blev en liten bondgård  när knekteriet avskaffades. Indelte soldaten Lans blev bonde och bytte sedermera stavning på sitt efternamn. Hur som. På den där gården var jag alltid som barn och älskade det. Oändliga somrar, höskulle, kalvar, kattungar, långa skogspromenader, kojbyggen, hänga i ladan hos fåren, bad i sjön och så vidare. Allt det där är borta nu. 

Min pappa trivdes aldrig i stan eller att jobba på fabrik som blev hans försörjning, 35 mil från den här gården i skogen.

Man kanske har det i sig, där man kommer ifrån?? Det kanske är därför jag föll pladask för det här stället. För det slår an en ton långt inne där i generna. Uthuset och farmors lada. Same same fast på olika tider. 

Man kan fundera, det kan man. Jag övar på att ta det lugnt, andas och vara sambo. 

En morgonrunda på tomten en ledig lördag. Tröttnar aldrig på den här vyn.

Förfulning: containern för byggskräp. Men här kör man in.



Det sägs ju att det ska bli varmt igen. Då fikar vi här! Bästa platsen i skuggan av äppelträdet och syrenen. Min ”korkek”.

När man inte tror sina ögon

Gårdagen höll sannerligen på att ta knäcken på mig. På riktigt. Efter jobbet åkte jag till radhuset och packade ned duntäcken, kuddar och andra sängkläder som jag tvättat i stora tvättstugan. Packade in det i bilen tillsammans med det skräp som var kvar samt några påsar grejer som jag skulle lämna in i återbruket.

När jag gjorde en sista koll i köksförrådet upptäckte jag att det droppade vatten från de varmvattenledningar som går upp till övervåningen och att kranarna lossnat. Kvar fanns två rostiga ”tappar” som nu alltså börjat droppa. 

”Vad i hela glödheta” tänkte jag eller det gjorde jag inte alls det utan gick i ”skrik-och-panik-mode” på två röda sekunder.

Det kan väl räcka nu? Va? Va? Please.

Jag stängde dörren, i droppchock, och åkte i ilfart till soptippen innan de stängde, kastade allt, åkte till Citygross där jag visste att Hjärtat var, hittade honom direkt (vid godishyllan, jag känner min man) och stammade något om ”läckage ... rostigt ... dripp dropp .... hjälp ...”. Ungefär så. Han fattade ju så klart nada och inget så fick jag andas ett slag och förklarade vad som stod på.

Jag ringde ordförande i bostadsrättsstyrelsen som erbjöd sig att komma på inspektion. Så. Tillbaka till radhuset i vild karriär ( lugna gatan känner jag inte till) och ordföranden, kassören tillika gammal rörmokare, Hjärtat och jag stod där och tittade upp i taket.

”Det läcker visst” sa ordföranden och jag höll på att smälla av. När gubbarna inspekterat, hummat och muttrat lite grand enades de om att ställa en hink under droppet och att reparatör skulle fixa det på föreningens bekostnad. Så, ingen fara på taket men det behöver ju fixas och tur jag upptäckte det när jag gjorde. Ja. Det var det ju men det var väl själva den att de där kranarna hållit sedan 1982 och så skulle de fara iväg precis nu?????

Nåja. Sen åkte jag hem, bar upp lite saker på loftet och upptäckte att det regnade in precis vid trappan. Lite drippen, dropp så där. Ny hjärnsmälta och fram med en hink. Det blir väl helgens projekt att titta på det. Jag orkade inte med mer. Jag gick in och bad Hjärtat ta in det sista från bilen, Ikea-kassarna med de nytvättade sängkläderna. Men si. Det fanns inga kassar för jag hade i min droppchock slängt ALLT som fanns i bilen när jag var på soptippen. Ridå för torsdagen. Jag gick och la mig.

Idag är en annan dag. Inga större katastrofer so far. Jag har simmat, jobbat och njuter av ett flyttstädat radhus. I alla fall tills rörmokarna drar in och fixat rör-droppet. Men det är en helt annan dag och jag njuter av att det alldeles strax är helg. Because I’m worth it! 

När man stirrar ned i avgrunden

Ja. Det är som sagt lite motigt just nu. Känner mig deppig, besviken och det är svårt att känna någon inspiration till det mesta. Jobbet. Not. Åka hem. Not. Åka till radhuset. Not. Tänka på kidsen och Lilla N. Yes. Där har vi det! Det går bra för dem, de är supergulliga mot oss nu (i o f s är de alltid det men det värmer extra nu) och jag är SÅ glad över mitt dreamteam!

I köket är de nu nere i krypgrunden. Vi vet att den ser ok ut, ingen fukt underifrån och de gamla tidningar, skor och bråte vi hittat minner om tider ända sen 1898! Lite häftigt är det allt. (Hoppsan, lät jag lite positiv????)

Om badrummet intet nytt. Ännu en fuktexpert ska kopplas in och göra ett utlåtande innan besked tas. Vi lever nu helt utan kök och tackar vädergudarna för fint väder så vi kan ha Picnic med hämtmat i trädgården. Hämta vatten och diska i badrummet, allt går ju .... för fördyrande omkostnader att vara utan kök betalar försäkringsbolaget ut ersättning med 50kr/dag. Prutat och klart. 

Det var en gång ett kök ..... med skåp, spis och vatten. ”Tänk så fint det blir sen” tänker jag 100 000 ggr på en dag. Det nya köksbordet står på vänt, bara en sån sak. 

Vad är väl en bal på slottet???

Allt kan ju graderas på en skala. På en skala mellan 1-10 är humöret en tvåa, otur en tia och tillförsikt sisådär en fyra. Köket är rivet halvvägs och det ser tyvärr mörkt ut. Vi är ombedda att ställa in oss på minst 8 månaders torktid. Visserligen med ett provisoriskt kök under större delen av tiden så där fick jag för att jag tyckte första veckan här utan vatten i köket och matintag i uterummet var som att campa. Campa får vi väl kanske göra????? 

Domen om badrummet kommer lite senare idag.

Vi har god backning från alla håll, säljare, mäklare, byggfirma och försäkringsbolag är ju försäkringsbolag men vi hoppas på god relation även där. 

I går kväll åt vi middag på ett nytt favorithak i stan och sen åkte vi ut till mamma. Jag behövde tanka lite mamma-kraft i allt.

I söndags la Lilla Systern slingor i mitt hår för att få lite glans och liv i håret. Tacksam för det. Alla besked under gårdagen hade väl gjort mig heeeelt gråhårig annars. 

Det var väl inte den här starten vi tänkt oss som sambo och husägare precis men som vanligt prövas man. 

Försöker verkligen vara positiv och tja, ni vet men det är förfärligt svårt idag. Känner mest för att grina  vilket inte leder någonstans alls. 

Sjukgymnast, jobb och köra det allra sista från radhuset ikväll. En plan en onsdag i augusti.

Dagen D

Dagen D är här. Dagen då köket rivs och vi vet om ett par timmar om det här blir vårt livs sämsta eller bästa affär. 07.02 anlände räddningspatrullen, ett gäng trevliga killar och i detta nu åker det köksluckor ut i uterummet i en faslig fart. Det ser illa ut har de meddelat och de rynkar bekymrat pannan över badrummet. 

Jag åker och jobbar. Gör helt enkelt som vanligt när det meckas, håller mig ur vägen. 

Ibland lönar det sig att bli lite arg

På eftermiddagen idag rann sinnet på mig angående vårt kök och tre samtal senare har jag nu fått löfte från högsta ort att det ska stå hantverkare utanför vår dörr klockan 07.00 i morgon bitti. 

En av dem ringde lite senare och frågade om vad för slags isolering det är under golvet, är bjälklaget av betong eller trä och om jag tror att det finns kol i botten av det hela. Som isolering????

Eeeh. Om jag nu hade varit intresserad av sånt hade jag kanske blivit snickare eller nåt.

Men på fråga A var svaret ”inte en aning”.

På fråga B ”jag antar trä eftersom huset är uppfört 1898, tror inte det var så modernt med betong då men vad vet jag”???. På fråga C var svaret återigen ”inte en aning” med påföljande kommentar från killen i andra änden:

”Ja, för OM det är kol blir ju allt svart när vi river”.

Eeeeh. Igen. Men det låter ju (förlåt mamma, jävligt) lovande. Om det nu finns en mikroskopisk chans att det finns kol så gör det naturligtvis det för så funkar ju livet liksom. Det som kan skrutta sig, skruttar sig. Och blir svart. Som grädde på moset, lök på laxen och så vidare.

Alltså.

Vi köpte bara ett hus. Ett litet fint rosa hus. Vi tänkte oss flytta in i lugn o ro, njuta lite, ta det lite easy peasy så där. Hasa runt dammen, dricka kaffe och ett och annat glas bubbel. Så. Vad trodde jag? Att det, nä, att NÅGONTING nån enda enstaka liiiiiten gång skulle gå smidigt och lätt. 

Nope.

Men i morgon vet vi. Kommer allt bli svart vid rivningen? Går det att fixa överhuvudtaget? Kommer badrummet ramla ned i avgrunden efter köket och kommer de verkligen 07:00??? Spänningen är olidlig. Over and out.

Så är man igång då

Allt är igång igen. Vardag. Åt frukost i uterummet, gick en sväng runt tomten innan jag åkte. Jag klippte bort de vissna rosorna igår och det blev fint. Ville inte åka ifrån, ett visst motstånd har infunnit sig. Precis som innan semestern.

Det som inte är igång är rivning av kök. Inte ett ljud hörs om det och inom mig börjat det pyra av missmod och ilska. What the fuck liksom. Kom hit och riv upp golvet nån gång då! Tre veckor nu. Konstaterar att vi kan glömma att det är klart till min födelsedag och den planerade inflyttningsfesten den sjätte september. Det får bli hämtpizza i uterummet. Funkar ju men just idag är jag bara missmodig. I morgon är en annan dag. 

Tillbaka till vardagen

I morgon börjar jag jobba igen. Har laddat jobbmobilen, tagit fram jobbdatorn men inte kollat mail. Det får faktiskt vänta tills i morgon. Det jag vet är att jag ska till Nyköping. Tre dagar denna vecka. Har ägnat dagen åt att tvätta, bli klippt av Lilla Systern och lagat mat. Det har regnat nästan hela dagen av och till, känner lite jobbångest men det brukar ju lösa sig bara man kommer igång. Det är bara det att komma igång ....