När klockan ringde 05.15 i morse var det segt att gå upp. Men, men. Fredagssimmet hägrade och jag hade som vanligt lagt ut de kläder jag skulle ha, väskan var packad så på en kvart var jag utanför dörren. Det var kyligt och nattsvart.

Det gick bra att simma idag. Jag upprepar ju varje längdnummer tyst i huvudet för att mota bort alla andra tankar och det är så skönt. Skönt att ha det tyst i skallen innan allt drar igång. 

På frukosten på konditoriet fanns det utöver allt frukostgott, färsk kanellängd. Aaaahhh. Vem är väl jag att tacka nej till det?? Oh no. Himla gott.

Vi konstaterade att vi går in på vårt fjärde sim-år. Jag började i juli 2017 och ”Ester Williams” hängde på i augusti. Har räknat ut att vi har simmat ca 160 000 meter. Det låter långt. 

Jobbat. Sen behöver vi inte säga mer om det. Svårt fall för tillfället. Nu är jag hemma, ska ut och gå en sväng innan jag ska hämta Lilla Systern för middag och fredagsmys. Typ titta på handboll på tv eftersom handbolls-EM är igång. Finns en risk att jag somnar i soffan ...

Det är tidig morgon, mörkt och kallt men badhuset är så inbjudande upplyst.

Funderingar och semmelsug

En tänkar-torsdag. Avstämning med chefen, avstämning med sjukgymnasten, avstämning med försäkringskassan och lite annat att stämma av. 

Jag är omgiven av idel vänlighet, har bara ett litet issue och det är att alla frågar vad jag vill och behöver. Det känns väldigt omhuldande. Skulle ha alla möjligheter i världen att dänga i med en diger önskelista vad jag vill, vad jag behöver och kan tänka mig. Mitt dilemma är ”bara” att jag inte vet. Jag vet inte vad jag vill, behöver eller kan. Det är blankt. Tomt. Slut. Går som på reserven eller autopiloten. DET är väldigt svårt att förklara och hantera, både för mig och omgivningen. En blank person. Hur gör man? Hur gör jag?

Jag räknar timmar tills jag kan lägga mig ned eller är ledig och det kan bli någorlunda tyst i skallen. 

Gladsak för idag är i alla fall att jag på fyra dagar gått 29 100 steg vilket är i snitt 7275 steg per dag. Jaja, det är under 10 000 steg som någon har hittat på att man ska gå men det är mer än 210. Runt 200-300 steg är mina sämsta dagar, de där när jag går mellan sängen - badrummet - soffan - sängen o s v. Från det perspektivet är 7275 steg jättemånga steg. Tänker jag och glädjs åt min promenadtakt.

För övrigt hänger ett sjukt semmelsug över mig men än har jag inte gått åstad och inhandlat någon.  Innan jul åt jag en saffranssemla, en luftig lussekatt med mandelmassa och fluffig grädde. Vrålgott. Har skrivit upp det i min ”pysselbok” för att komma ihåg att göra till nästa jul. Minivarianter av lussekatter, att göra semlor av dem. Se där! En kreativ tanke på pränt. 

Stora Systern är framme i Glasgow hel och hållen. Installerad på hotell fram till söndag då hennes studentrum blir tillgängligt. Det regnade när hon anlände och i väderappen visas regn i 14 dagar. Jag tycker det är så spännande, tänk att resa iväg och plugga eller jobba. DET skulle jag göra om man kunde göra om något. Förresten kanske det finns universitet för pensionärer utomlands? Det tål att tänka på när det blir så dags. 

Lussesemlan.. Fantastiskt fluffig och god.

Varje morgon innan jag går till jobbet drar jag ett ”Dagens ord”. I morse var jag återigen onödigt irriterad vid frukostbordet och som en påminnelse om det fick jag detta som dagen ord. Jor’å åsatte .... jag skärper mig. Pronto!

Mitt i en vecka

Onsdagar är sjukgymnastdagar. Tydligen simdag också för det var det jag gjorde efter jobbet, simmade. Årets första bad. Gick en sväng inom biblioteket också, lämnade tillbaka det jag läst över helgerna, nåja, bläddrat i, och lånade nytt. Blev nästan yr av så mycket aktivitet på en dag. En heldag.

Just den här onsdagen var en resdag också, inte för mig men för Stora Systern som for till Skottland idag för en termins plugg. Off she goes och så stora barn en har! ”Bara ett samtal bort”, så säger jag alltid vart än de far. Så är det ju nu för tiden. Lätt att nå varandra.

Jag har bokat in lite egna roligheter också, på lördag äger fritidsföreningens årliga julgransplundring rum på sjukhuset. Nu ska jag ju inte dit alldeles för mig själv och dansa runt granen utan Lilla N ska med. Och Hjärtat om det funkar. Har ytterligare två biljetter, rätt som det är får någon av kidsen för sig att hänga med. Förra året var det Lilla Systern med sambo som gjorde oss sällskap, det var roligt.

I februari kommer syjuntan till lilla rosa huset och ”knyppelsäsongen” går igång. En rolighet i januari och en i februari. Sånt jag tror att andra gör på en kvart kräver nogsam planering av mig. Nu är det två aktiviteter jag känner mig tämligen trygg med, tack och lov, annars gnager det runt tills det är dags. Tröttande.

Jag kunde också stolt konstatera att den monterade gullrankan i hallfönstret fått nya blad. Det betyder ju att vilket år som helst har vi en blomstergardin. Dessutom stod Hjärtat i rätt väderstreck när jag kom hem så det blev en lugn kväll ikväll. Skönt tyckte jag. Och han.

Farstu/hallfönstret mot uterummet. Nu utan kyl och frys! Till vänster är gullrankan. Två nya blad, hurra!

Jag gjorde det

Nu haver jag jobbat en heltidsdag. Det är dit man ska sträva. Hel tid. Något annat verkar inte räknas, något annat än heltid är inte ”på riktigt”, lite fult sådär. Som att man är lat. Eller sjuk. Eller lite ”nervklen”, förhindrad att jobba HEL tid. 

Helst ska man vara smal också. Och morgonpigg. Då jäklar ligger man bra till. Vi andra, som inte riktigt lever upp till det där, vi kämpar i ett annat spår.

Nu är ju detta ingen sanning för världen i stort men det är så jag känner det för tillfället. Jag får liksom inte riktigt till det.

Efter en skruttdag kom jag hem på uselt humör efter att ha jobbat, handlat och glömt kattmaten på varubandet.  Skruttiga Hjärtat fick sina fiskar varma, han vände sig väl åt fel väderstreck eller nåt. Tyckte jag visst.

Motstod soffhörnan, jag gick ut och gick. En mörkerpromenad, där passade jag bäst. Men NU kan jag inta  soffläge. 

Soffan vid fönstret är min. Min och kattens. Där är jag nu och resten av kvällen. 

En sorts sportmåndag

Idag känner jag mig mör. Akutbesöket häromnatten tar ut sin rätt. Hjärtat har fortfarande ont men hanterbart.

I morgon ska jag börja jobba igen. Heltid. Hur det ska gå till har jag inte en aning om, hela kroppen reagerar när jag tänker på det. Att jag jobbat halvtid hela december och nu varit helt ledig från 20 december har inte hjälpt nämnvärt. Jag är trött och känner mig nere. Trots antidepp-piller. Nu vet ju jag att piller alena inte hjälper, det ska annat till. Jag simmar och promenerar, motionerar stort sett varje dag på olika vis men jag är trött i alla fall. En trötthet som inte låter sig sovas, medicineras eller motioneras bort. Trött på att vara trött. 

Nåväl.

Idag är ännu en ledig dag och jag ska göra kylskåpsrens, laga middagar på det som finns kvar efter alla helger. En liten sport tycker jag. Igår gjorde jag potatisklyftor, stekte skinkschnitzel gratinerad med blue-cheeseost och sallad på majs och romansallad. Timjanstekta färska champinjoner till.  En festmåltid på ingredienser som skramlade i kyl och frys, det blev supergott. Är dessutom vansinnigt sugen på semla. De har ju redan kommit. Mäjbi faller jag för det suget. Vi får se. 

Bästa mamman har messat och är så glad över vår utflykt till Stora Systern igår. Jag med. Att vi kan och har möjlighet. 

Semlor i rader. Ett himmelrike för en semmelälskare. 

Lite oreda men åter till ordningen

Tre snälla, mjuka dagar i rad bjöd 2020 på. Igår, den fjärde, började jag känna igen mig. D v s, det tjorvade till sig lite. Framåt kvällen blev Hjärtat plötsligt blek och fick hemska smärtor i höger sida. Det accelerade och han blev knökdålig. Jag fick ringa efter ambulans, det fanns inte på kartan att få in honom i bilen. Efter många timmar på akuten, oro och plågsamt för mannen, ett antal olika undersökningar och till slut en skiktröntgen, konstaterades att det var ett njurstensanfall. Aj och ont. Smärtstillande in masse. Vid pass två-blecket var vi hemma igen, omtumlade och ganska slitna. Det var kaos på akuten i stort sett hela kvällen men personalen var fantastisk. 

I morse ringde klockan vid 8. Vi skulle hämta mamma och hennes man vid 09.30 för vidare färd mot Stora Systern i Stockholm men planerna ändrades. Hjärtat behövde kurera sig och stanna hemma, jag sova en timme till och så skulle vi tillbaka på banan med snälla och mjuka dagar. Please?

Det höll. Vid pass 11.59 rullade vi fram till Stora Systern och sambons dörr och vi fick en alldeles härlig och mysig söndagseftermiddag. Kaffe, prat och skratt och en promenad runt Långholmen. Flickebarnet är nu omkramat till tusen av mig, mormoren och hennes man inför avresan till Skottland på onsdag. 

Vi åkte hemåt och hamnade i ett snöyrväder, det gick sakta men det gick bra. Hjärtat återhämtar sig nu liksom jag och denna dag ligger som bomull kring själen trots avbrottet med njurstensanfallet.  Det blev en fin dag även idag!

Granen stod kvar utanför Karlhälls gård på Långholmen.

Finaste promenadsällskapet.

Ut med julen

Idag städade jag undan julen. Hjärtat åkte och tittade på pingis, lite skönt tyckte jag som då fick röja ifred. Jag tycker om att packa ihop och stuva undan, det är något befriande över det. Sen bar jag hela klabbet rakt över gården och upp på loftet. Jag behöver inte gå till gymmet idag, det är då ett som är säkert. 

Gran och slingor i uterummet fick ändå stå kvar, till nästa helg eller så. Det lyser så fint i mörkret.

Vi var uppe före åtta idag, gårdagens sjusoveri tänkte jag inte upprepa och det lär bli en tidig kväll. I morgon ska vi hälsa på Stora Systern i Stockholm, då vill vi komma iväg tidigt.

En pärla. En dag.

Idag sov jag till halv elva. Vafalls??? 11 timmar i sträck. Halva dagen hade ju redan gått så jag lät bli att bli stressad och vi gjorde frukost-lunch i lugn och ro. Till exempel Smoothiebowl. ”Mosad frukt i tallrik” enligt Hjärtat. Just det. Banan, ananas, mango, grönkål, kokosolja, citronsaft, riven ingefära och lite jordnötssmör. Strösslade hallon, pumpakärnor och kokoschips över hela härligheten och det är så gott.

Pratade med Stora Systern och mamma och hade bestämt oss för att städa ut julen. 

MEN vi ändrade om oss. Jisses. Solen sken så vi gick en promenad. En långpromenad. Det har inte hänt på mycket länge, typ sen Dacke-fejden men Hjärtats höft höll så vi travade på i lugn takt, 5 km. Fantastiskt! Det finns hopp!

På hemvägen gick vi inom Hjärtats syster och svåger. De bor bara ett par hundra meter från oss men ändå blir det så sällan vi ses. Nu var det läge och vi fick en stunds mysig kaffepaus runt deras köksbord och det hann bli skymning. Prat, skratt och hembakta bullar. Satt som en smäck i själen. 

Jag grundade denna dag med att ha en mysig kväll med Lilla Systern igår då vi låg i var sin soffa och pratade i timmar.

Tre fina dagar i rad. Det känns snällt och mjukt, starten på det här året. So far. Är banne mig värd det. 

Vi bor nära sjön. Det här är inte vårt place men det ligger så fint. Gillar träd. Det här trädet särskilt. Vackert året om!

En sorts vardag

Torsdag och en vanlig dag. Det blåser som tusan här och jag har sovit dåligt. Det är något som smäller i vinden, från taket tror vi, men vi hittar inte vad. Sen låg jag och funderade på det. Förstorar upp saker och ting fast jag inte har en aning och så tjofs, är tankarna igång. 

Vi lånade Lilla N och åkte till Strömholms slott. Sprang runt i häcklabyrinter, tittade på forsande vattenmassor och beundrade slottet utifrån. Sen hägrade fika vid Markan och en tur i stallen. Idag vågade sig Lilla N in för att titta på hästarna. Tredje gången gillt. Hittills har vi bara stått i dörren och kikat in. Efter hemgång till rosa huset sa det ”tjoff” och så var Hjärtats son med sambo här och Lilla Systern. Jag stekte pannkakor och så var vi fem vuxna och ett barn kring middagsbordet i matrummet. Prat och skratt och det känns skönt i magen. Lugnt och fint. Bra början! 

Hästar i långa rader.

På span på fiket efter hästar. En och annan häst gick förbi till Lilla Ns förtjusning.

31. (Fast 1) 2020 kommer att se ut så här

Dagens inlägg får bli gårdagens egentligen. Dag 31 i

Den där om Jenny, decemberkalender

Hur året kommer att se ut har jag som vanligt inte en susning om. Med psykisk ohälsa är det svårt att veta hur tillvaron kommer att se ut från en månad till en annan och stora planer har en tendens att gå om intet och då blir jag besviken istället. Men. Jag önskar att jag kommer att kunna må bättre än jag gjort de senaste 12 månaderna. Det ska jag göra genom att fortsätta simma, se över min jobbsituation och vårda relationen med Hjärtat. Så klart umgås med mina kids och Lilla N. Det är själva grunden. Inget är utan dem så gamla de än är.

Jag vill också umgås mer med min mamma. Göra tillsammans. Baka, gå en promenad, åka till Ikea. Vi har inte så höga krav.

Jag kommer att få se Skottland. Stora Systern ska plugga i Glasgow en termin och ja, I’ll be there!

Simma, sy-juntan, gå med i kören igen, läsa och dricka te i rosa fåtöljen i farstun. Att ha tid till det för mig, det känns som bra bränsle inför 2020.