Varannan måndag

En måndag som alla andra måndagar. Fast inte riktigt. Kampen mot Ätstörningsmonstret har gått över förväntan och återbesöket idag gillades. Mycket. Av alla inblandade. På vägen hem till radhuset grät jag floder och visst, det är spänningar som släpper. Lite islossning. För att inte säga mycket islossning. Än går det inte att släppa taget helt och hållet men ändå! Det kommer att gå bra!

Sen tjöt jag lite till när jag fått mail från skolan och superlativen haglade över Store Brors insatser i skolan så här långt! 

Man kan ju undra vad det är med en, men jag har sagt det förut! Är väldigt lite ovan vid att tillvaron funkar som den "ska" men har vett nog att njuta av varje sekund! Har som lite lättare att ta tillvaron när det jäklas, bråkas och krånglas......

När så kidsen kramar mig "hejdå" eftersom det är pappavecka igen, känner jag suget i magen. Att de går. Att det blir tomt och tyst. Så löpardojjorna åker på och i spåret tar jag ut mig en stund. Vanliga varannanmåndag-ruset. Kommer hem igen och mörkret har fallit, jag tänder myslamporna i deras rum. Så har det gjorts, varannan måndag i tio år.