Måndag idag. Vaknade till hällregn och tyckte faktiskt att det kändes ganska skönt! Åt frukost alena, ungdomarna tog sovmorgon och sen åkte jag till vårdcentralen. Hade ett läkarbesök inbokat och jag fick träffa MIN doktor! Har haft tur den här gången och träffat samma läkare sedan april 2015. Det är inte alltid helt enkelt för hon forskar samtidigt men hon anstränger sig verkligen för att vi ska få till tider.
Vi pratade om huvudvärken, tröttheten, jobbet, hemma, sjukgymnastiken, terapin. Tja. Allt.
Hon är påläst vid våra besök och är mycket noga med att påpeka att utmattningssyndrom tar tid att läka. Om än alls. Helt. Just det där har jag svårt att ta in. Acceptansen.
Ett längre tag har jag känt mig alltmer nedstämd, trögare och orolig och vi kom fram till att jag ska prova antideppressiv medicin. Anti-depp. Jag väljer att inte se det som ett nederlag utan att jag faktiskt tar tag i symtomen i tid och gör något åt min situation istället för att "bara" låta det gå och se hur det blir. Jag vill inte sjunka ned i det där bottenlösa svarta hålet någonsin evver igen, har varit där och vill inte dit.
Det kan ju kanske tyckas märkligt, har ju precis varit på ett av mina livs äventyr men hela tiden har man ju själva sig själv med sig, oavsett var man är. Förhoppningsvis gör medicinen så att jag kan sova lite bättre och bara av det må bättre. Sömn. Livsviktigt!
Nu skiner solen igen, nyss hällregnade det! Det är väl det som kallas omväxlande väder????
I natt regnade det nåt makalöst här och åskade. Idag har det mestadels varit soligt, men mkt blåsigt. Varmt iaf.
SvaraRaderaAnti-depp är inget nederlag, tvärtom!
Ett klokt beslut. Acceptansen alltså. Jag har ätit antidepp i nästan 15 år nu. Se det som vilken medicin som helst. Hade du högt blodtryck så skulle du ju äta medicin mot det utan att det känns som ett nederlag. Tummen upp, tjejen. :-)
SvaraRadera